Det där med kärlek-som-gör-så-ont-att-man-tappar-andan

För exakt 5 månader och tre veckor sedan gjorde jag slut med min pojkvän.Jag kan ärligt erkänna att de här fem snart sex månaderna som har gått, har varit ibland dom jobbigaste i hela mitt 17åriga liv.
De första veckorna grät jag dygnet runt och hatade mig själv för att jag var så dum i huvudet att jag gjorde slut. Jag hatade honom för att han inte längre ville ta mig i hans famn och låta allt bli bra igen. Jag undrade vad jag hade tänkt med? han var ju typ den finaste killen som fanns? Överallt påminde allt om honom, jag kunde gå in i mitt rum och minnas när vi låg där tillsammans i sängen och fnittrade och busade hela nätterna, och brista ut i gråt.
Jag kunde gå ut och se hur mycket snö det var ute, och börja tänka på när vi var i fjällen tillsammans, och brista ut i gråt. ALLT påminde om dig, och nästan allt fick mig att brista ut igråt.
Jag grät för att det gjorde så otroligt ont att veta att jag inte längre hade dig vid min sida, det gjorde ont att somna i en ensam säng och det gjorde ont att vakna upp i en ensam säng utan din ruffsiga morgonfrisyr.
Men veckorna gick, livet gick vidare men tårarna fortsatte rinna och smärtan i magen minskade inte.
Jag kände mig så oerhört ensam under de första månaderna. Trots att jag hade mina fina vänner som alltid fanns där för mig så var det på nätterna när jag låg ensam i min säng och funderade som det kändes värst. Och när jag låg där och grät och tryckte täcket hårdare omkring mig hade jag inte en tanke på att ringa någon.

Det händer något speciellt med självförtorendet också när man precis kommit ur ett långt förhållande. Man får inte längre höra varje dag att man är världens finaste tjej, att istället vakna upp i en ensam kall säng, ja då sjunker det ganska snabbt.


Att göra slut med någon man älskar, känns ungefär som att gå sönder tusen gånger om innuti. Ibörjan känns det som om man aldrig kommer att kunna bli hel igen, som att man aldrig kommer att sluta gråta. Men ju längre tid som går, ju fler bitar är det som växer ihop där innuti, ju fler tårar är det som torkar. Och idag mår jag ganska bra!

Jag tänkte bara få ur mig lite om hur ont det kan göra med kärlek, men att det faktiskt också blir bättre. Även om det ibland kan vara så svårt att tro det. Man blir förvånad själv, men livet går vidare och man fortsätter leva och man till och med skrattar, det är det som är så himla fint med livet!

hejdå!