vår så det känns

Äntligen är våren här!

När jag slog upp ögon imorse, ville dom inte riktigt vakna. De var sådär tunga att det kändes som om de vägde flera kilo var, trots att det bara är två små skinnbitar.

Men iallfall jag trotsade mina skinnbitar och bestämde mig för att gå upp i allafall,

jag och Mickis hade ju trots allt bestämt att vi skulle ut och springa innan skolan.

När jag i min ruffsiga morgonfrisyr och simons förstora tröja klev ut genom dörren, ångrade jag mig inte ens för en sekund.

Fåglarna kvittrade, solen sken och himmlen var klarblå. Inte nog med det så var luften vårigare än någonsin.
Jag vet itne varför, men av någon anledning blir jag alldeles lycklig av våren. Jag går och ler för mig själv, endast av den anledningen att det är så ljust, så varmt.

Idag är det första april och klockan är tjugo över åtta och det är vår på riktigt och jag är lycklig.
Kära vänner nu ska jag bege mig ut i morgonsolen igen för att vandra iväg till tåget, och jag är inte det minsta trött!

hel och ren

Som ni kanske har förstått spenderade jag föregående vecka i Idre. En riktig toppenvecka fylld av skidåkning, kortspel, svettiga bastubesök och dansande barn.
Jag tänkte gå in lite närmare på det sistnämda. Dansande barn.

Det var en av de snöigaste dagarna, vinden sved i ansiktet och tårna började kännas som för gamla isglassar där nere i pjäxorna. Jag kände att mitt humör inte riktigt var på topp då jag med tunga ben stakade mig fram för att ta tag i den där nedrans knappliften (knappliftar har aldrig varit mina favoriter) jag kom på mig själv med att önska att jag låg hemma under täcket med en kopp choklad. En relativt syndig tanke då man betalat 1260kr för liftkortet.

Men mitt låga humör skulle inte hålla i sig allt för länge, för alldeles framför mig i liften stod en liten kille på 5-6 år. Han var inte mycket länger än en meter. En liten plutt alltså.
Helt plötsligt när jag som bäst stod där och granskade färgen på granarna, upptäckte jag hur något viftade framför mig. Och där stod han, eller nej han hoppade omkring och flaxade med armarna. Den lilla killen alldeles framför mig stod i liften och dansade hej vildt.
Jag vart så förvånad att jag började skratta, skratta riktigt högt där jag åkte alldeles för mig själv.
Livet kändes helt plötsligt lite lättare, på mågot sätt hade den där lille killen förgyllt min dag.
När jag återigen sedan åkte liften för mig själv började jag fundera på om jag kanske skulle ta och dansa lite i liften. Vara lite galen.


Det var då jag kom på det sorgliga, om jag stod där och dansade för mig själv i liften, skulle jag antagligen få många dömande och skeptiska blickar av en massa människor, som skulle tycka att jag var en knäpp idiot. Och det ligger något i det. När barn gör konstiga saker, som tex att sjunga högt och falskt på bussen då är det gulligt lite charmigt, eller om barnen går fram till främlingar och frågar vad de åt till frukost, likaså det tolkas som gulligt och charmigt. Om jag skulle gå fram till en random person och fråga om vad den hade ätit, skulle jag förmodligen få den där skeptiska blicken, och inget mer, inget svar alls.
Varför är det så? Varför anser man att barn som gör lite knasiga och udda saker är söta, medan när ungdomar, vuxna, gamlingar gör samma sak anses dom vara lite knäppa, kanske har dom en skruvlös?

Det är så tråkigt att det är så! Jag vill kunna dansa omkring på gatan och sjunga falskt och högt för full hals, även att människor går förbi, utan att få skeptiska blickar och känna mig generad.
Jag vill kunna glädja människor genom att dansa i liften, jag vill kunna glädja människor genom att bara vara jag. Precis som barn kan.

hejochhå

IDRE IMORGON

Kerstin var lite nervös inför den kommande matchen, och pågrund av den envisa nervositeten så började magen krångla och bli alldeles gasig. Hmm det var ju typiskt just som jag skulle spela wn viktigt match tänkte kerstin lite obehindrat.

Att man på uppvärmningen skulle springa och greja, gjorde inte direkt magen bättre.

Kerstin står mitt på planen och ska just skjuta iväg bollen, samtidigt som hon känner att hon inte klarar av att hålla sig längre, och lägger av en riktigt brakfis. Hon upptäcker att tjejen brevid börjar kolla lite konstigt.

Kerstin blänger surt tillbaks och säger - Det var skon! och springer sedan sin väg.

Kerstin är nog världens sötaste lilla kusin!

Från en sak till en annan! Imorgon åker jag iväg till idre, jag har ställt klockan på 04.30. Tidigt! riktigt tidigt.

Jag hoppas på en underbar vecka fylld av skidåkning, snöbollskrig, bullar, varm oboy, våfflor och scones. Ja allt såntdär som hör till fjällen och skidsemester. Åh jag älskar att åka skidor, känna viden i nacken, mjölksyran i benen och alla låtar jag alltid har på hjärnan.

Jag har en tendens till att alltid sjunga när jag åker skidor. Speciellt i branta backar, antagligen för att lugna mig själv lite när jag är lite nervös för att backen kanske var aningen för brant.

Men att iår inte åka med min alldeles egna familj kommer kännas lite konstigt, antagligen kommer jag stå längst ner i backen och leta efter pappas röda jacka, eller mammas vita mössa. Kan inte riktigt påstå att jag gillar hela grejen med att sakta med säkert bli vuxen, skiljas ifrån mamma och pappa. Jag är ju trots allt en riktigt morsgris.

Nu ska jag sova och sakna min bästis!

puss

älskade klass

Igår satt jag inne i en solig datasal tillsammans med många av mina klasskompisar.
Det var en varm känsla som spred sig i magen under tiden då jag satt därinne.
Till det finns nog bara en orsak. Jag älskar verkligen min klass.

Först läser jag en hemsk nyhet om peyton i one tree hill, och blir då helt uppe i varv och biter mig gång på gång i läppen för att inte skrika det rakt ut. Eftersom jag visste att många i rummet kollade på oth men inte hunnit riktigt så långt ännu.

Flera i rummet blir också ivriga och otåliga och försöker så snabbt som möjligt gå in och själva läsa nyheten, medan andra ber oss att hålla käften.

Några minuter senare utbrister Jessie: Ska peyton dö? vem är det?

Det blir tyst i två sekunder innan rummet fylls av asgarv och buttra klaganden.
Mitt bland allt stohej sitter Jessie lite förvirrad och undrar vad hon har gjort för fel.

Kära Jessie, du är för go. Men jag menar inte att du är bra bara för att du är så rolig ibland. DU har tusen andra egenskaper som är precis lika bra.

fullproppad med idéer och inspiration.

Klockan närmade sig åttta och jag hade fortfarande inte börjat plugga inför mitt arl-prov som jag skulle ha två dagar senare. Jag började fundera på om det var dags att ta fram kläder inför morgondagen, jag kände att imorgon då skulle jag ha på mig något fint, något personligt, något som riktigt visar vem jag är.
Jag började sakta rota i min alldeles för stökiga garderob. Lyfte på plagg efter plagg, för att se vad som låg under. Ju fler plagg jag fick upp, ju fler idéer fick jag. Jag hittade gamla kjolar, som jag inte andvänt på två tre år, jag såg framför mig hur de skulle bli som alldeles nya om jag bara ändrade några sömmar här, och några sömmar där. Ja gud vad fina de skulle bli!
Jag bestämde mig för att någon dag skulle ta tag i mina små syprojekt, så jag la kjolarna i en snygg hög brevid de gigantiska högarna av papper och gamalt godispapper. Jag blickade stolt på kjolarna, och tänkte att jag nej nu är det verkligen hög tid att börja plugga.

Jag skulle precis gå ner till den nedrevåningen och hämta mina skolböcker, mina ben hade andra planer. Iställer smög jag in i mammas och pappas rum och hämtade blanka papper och färgpennor. Jag satte mig ner på det kalla trägolvet, och började skissa. Utan att jag tänke på det ritade jag klänningar, kjolar, byxor. Ja de snyggaste kläderna jag visste. En vit sommar klänning, en alldeles underbar med röda körsbär, tight där uppe och väldigt vid ner till. Den blev min favorit. Min vita sommarklänning. Men när jag var klar fanns det även en en hög mörkgrön kjol med gula prickar, ett par randiga byxor och en svart hatt. (okej det fanns lite till, men mest liknande plagg). När jag äntligen lade ifrån mig pappret och kollade på klockan insåg jag att klockan hade blivit alldeles för mycket, och att jag var tvugnen att flyta tilbaka till verkligheten igen.

Men någon dag, när jag har hittat de perfekta tygerna, kanske tagit en sykurs eller två, då ska jag sy kläderna. Sy min fina sommarklänning!

gött

JAG VILL HA VÄRLDENS STÖRSTA PÅSKÄGG MED VÄRLDENS GODASTE GODIS I NUUUUUUUUUU! mmm godis<333333

Livets krokiga väg

På senaste tiden har jag tänkt väldigt mycket på hur människor kommer och går i ens liv.
De kommer en tid, då de betyder så otroligt mycket, man umgås med dem nästan varje dag. Delar allt med dem, det bra och det dåliga. För att en tid senare knappt prata med personerna, endast ett hej, då och då.

Den här processen är något som jag anser mycket jobbigt. Det är en sådan kontig känsla av tomhet som infinner sig då man träffar de personer som förrut betydde så otroligt mycket, för att i nästa sekund inse att man inte längre har något att prata om. Det känns mer jobbigt att träffa personerna än mysigt och kul, just av den anledningen att den jobbiga och pinsamma tystnaden passar på att hälsa på alldeles för ofta.

Vad är det då som gör att det är såhär? att människor kommer och passerar i ens liv? att de människor man tycker om som mest just nu, kanske inte är en del av ens liv om några år. Jag och Maja disskuterade just den frågan lite vagt imorse, påvägen till körlektionen.
Nå vad kom vi då fram till?
Jo, vi eller snarare Maja drog slutsatsen att man när man var yngre inte umgicks med personer som hade samma intressen, utan man umgicks kanske mer med dem för att man gick i samma klass, eller för att personen hade fina skor, vad vet jag.
Och det har hon nog rätt i! Hon är smart min kära vän. Men samtidigt tror jag att man kan vara hur lik en person som helst, och passa otroligt bra ihop under en viss tid. Men sedan glida isär pågrund av att man förändras så passa mycket. Man växer ifrån varandra.
Det är det jag hatar mest av allt.

Samtidigt som så många personer försvinner och bleknar ur ens liv, träffar man så otroligt många nya människor. Människor som man inspieras av, människor som man beundrar, människor som man kommer otroligt bra överens med, människor som på sätt och vis förändrar än. Jag har nu väldigt svårt att se att jag om ett par år inte skulle ha samma kontakt med dessa människor, som betyder så mycket för mig just nu.
Fast samtidigt behöver de inte försvinna ur mitt liv, på sätt och vis är det upp till mig.
Det är egentligen bara mitt eget val!


puss nu ska jag sooooooooooova"

circle of life

Det har varit en omtumlande dag på många sätt. Det är så svårt att se de man älskar må dåligt över något. Man önskar att man kunde trolla bort den smärta som svider och kliar så dant innanför bröstkorgen. Man önskar att man kunde slänga upp personen på ens axlar och själv bära personens smärta. Men tyvärr blir det inte alltid riktigt som man vill. Ibland så går det inte, ibland så vill man kanske lite för mycket.
Så ibland får man nöja sig med att stå bredvid och hålla personen i handen.

Lyssna på låten circle of life med Tsidii Loka, underbart!

Nu ska jag pussa på min pojkvän godnatt kära vänner!

Mindre än någonsin

Jag gjorde något som jag upplevde ytterst obehagligt idag.
Jag satte in en p-stav. Fast det var inte det som var jobbigt. Utan det var bedövningssprutan som jag fick innan som var jobbig.

Jag hade på något vänster föreställt mig att jag skulle känna mig lite äldre, lite mer vuxen när jag satte in staven. Att jag höll på att ta klivet in i vuxenvärlden. Men icke.
Snarare tvärtom. Så fort jag beställt tid, började klumpen i magen växa.

När jag satt där på den kalla britsen i min stickade marinblåa tröja och kollade på den långa och grova nålen, kändes det nästan som att jag skulle börja gråta. Men istället satt jag där med ett krampaktigt tag runt mammas hand. Jag började tänka på hur det var när jag tagit hål i naveln, jag hade precis innan fått sån ångest att jag nästan höll på att ångra mig, och när jag väl låg där uppe på britsen var blicken som fastfryst på den långa nålen, och jag missade inte en sekund.

Det var en sån skillnad nu, jag fick inte titta på nålen. Istället tvingade mamma mig att kolla på de fascinerande teckningarna som en liten pojke hade målat till personalen. Och mitt bland alla röda och gröna tuschstreck, kände jag hur nålen trängde sig in under mitt skin. En ytterst obehaglig känsla. Under den korta tiden som jag befann mig på sjukhuset kände jag mig mindre än någonsin. Jag kände mig snarare som ett hjälplöst barn än en sjuttonårig kvinna.

Mamma underbara mamma, tack för att du finns där, och förlåt för hur otrvelig jag kan vara. Men mitt vanliga humör kan vara väldigt varierande och dåligt, när jag då har mens blir det mitt vanliga humör + en massa hormoner, och när jag dessutom är så nervös att det känns som om jag ska spy, då är det inte lätt att vara trevlig.

Som ni kanske märkte så har jag en enorm sprutskräck, eller är det kanske smärtskräck?!

Kära farmor

Det var med lätta steg jag gick upp för den lång stentrappan som ledde till mina kusiners hus.
För jag visste att både mina farmor och mina två förväntansfulla söta små kusiner skulle sitta där inne och vänta på mig. Jag möttes av varma kramar och bubblande skratt. Av kärlek och av lycka, jag möttes av alla de där ingridienserna som gör att man känner sig riktigt riktigt välkommen.

Jag och min farmor har en väldigt nära relation till varandra, vi kan sitta i timtal och prata över en kopp te, prata om allt och inget. Om livets mening eller om torrt bröd.
Jag måste säga att min farmor är en enastående kvinna, när jag är 67 är gammal vill jag vara precis lika mysig som hon. Jag vill kunna sitta och dricka te långt in på nätterna med mina barnbarn och berätta historier om hur det var när jag var ung, precis som hon.

Jag har under längre perioder skrivit dagbok och har nyligen börjar igen, därför började vi prata om just dagböcker och dess innehåll, och hur ämnena i dagboken förändras med tiden.
Farmor började berätta om hur hon hade varit störtförälskad i en kille som hette Kalle. Om hur hon hade klippt ut bilder av Kalle som hon hade hittat i någon tidning, och klistrat in i dagboken. För Kalle var nämligen någonslags modell. Men hon var i alla fall kär i den där Kalle ett bra tag, förmodligen utan att han visste ett dugg om förälskelsen. En dag hade hon träffat den där Kalle på gatan när han var med en kompis. Kalles kompis hade pekat på henne och sagt är det hon?
ÄR DET HON? att han hade sagt så hade fått otroligt stora prepostioner i farmors hjärna, hon fick för sig att han var stört förälskad i henne, och kanske till och med skulle fråga chans. Egentligen kanske han bara hade menat att det var hon med den fula tröjan, det fick hon aldrig veta.

Men att höra sin gamla erfarna farmor berätta historier om hur det va att vara ung och hopplöst förälskad, det är något visst med det. Något visst med att umgås med sin farmor.

Datakunskap och såriga fingrar

Åh det är kallt!
Jag fryser överallt. Inomhus, utomhus, i skolan, hemma, på träningen.
Till och med när jag har tusen lager med olika kläder, linnen tjocka tröjor stickadesockar.
Den envisa kylan tränger sig in innanför min kläder, och kyler ner min stackars kropp.
Jag vill vira in mig i världens tjockaste duntäcke, och ligga i soffan med en kopp varm oboy.
Eller nej egentligen vill jag helst ha sommarlov, ligga ute i den varma sommarsolen och äta sig mätt på jordgubbar.
Jag är så otroligt trött på kylan vid det här laget. Önskar att den kunde försvinna, om så bara för en dag. Att få sluta frysa bara för en dag. Att få känna sommarsolen bränna mot ens vintervita känsliga hud.

Men som tur är så är det redan mars, och om tre veckor åkte jag till idre.
Gud jag åker frivilligt till kylan! Jag måste vara knäpp. Fast det kan inte hjälpas, för trots kylan så är det helt underbart att åka skidor, eftersom det trots allt är bland det bästa jag vet.

Nu ska jag iväg och drömma om sommaren, vi kaske ses en solig maj dag, då jag sitter med en kulglass upptryckt i ansiktet. Ni hittar mig nog barfota på en parkbänk vid svartån.


Puss!

Bullbak med svettiga vänner

Livet bara snurrar förbi, ibland längsamt och ibland väldigt snabbt.
Just nu snurrar allt väldigt snabbt. Nästan för snabbt.
För jag hinner inte riktigt med. Inte med allt det där som jag vill hinna med.

Jag vill
Ligga i din famn och omslutas av din varma doft
vara vaken hela natten och lyssna på Winnerbäck fram till småtimmarna
Äta köttfärspaj med en massa majs
bygga en snöiglo
kolla på disney chanel med världens bästa kusiner
baka scones till mamma
kolla på one tree hill och äta fruktsallad
vara uppe hela natten och diskutera med älskade människor
spela arvet från rosemond hill
krama min familj
gå omkring i pyjamas en hel dag
spendera flera dagar i rad med de jag älskar
slippa plugga på ett år
äta jordgubbar med mjölk i solen
leva livet