Otursdag

Ungefär för en och en halvtimme sedan bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv, och baka en kaka till klassen som jag skulle ta med imorgon. Jag satt länge och letade efter recept, tillslut hittade jag ett jag vill göra. Det var som en slags kladdkaka med vitchoklad och kanel i, istället för kako. En sådan skulle jag göra. Jag satte i gång, drog fram skålar, vispar, blande kesella med socker, hällde i smält smör, smälte chokladen i ett vatten bad och grejeade ett bra tag. Tillslut var jag äntligen klar, hällde i den ljuvligtluktande smeten i formen och ställde in kakan i ugnen.
Så fort den stod där inne, rusande en lugnande tanke förbi min hjärna, Så nu har du i alla fall hunnit baka, nu kan du checka av det.

Trodde jag ja! När kakan sen var klar och det blev dags att ta ut det ur ugnen fick jag alldeles för bråttom och tappade ut hela kakan på golvet. Den fina perfeka kakan liknande numera en burn sörja av kakgegga. Jag kände hur jag tappade tålamodet. Jag hade varken kesella eller någon vitchoklad kvar och kunde inte baka någon ny.

Men efter någon halvtimme kunde jag ta tålåmodet till fånga, och har alldeles precis bakat en morotskaka, vilken som tur är inte gick sönder.



Jag måste egentligen vara en ganska ond människa, mammas jobbarkompis tog livet av sig igår, hoppade framför tåget, och här sitter jag och skriver om meningslösa kakor.
Men det är ett problem jag har, jag förstår inte att männsikor dör, förutom om det är någon som stårm ig väldigt nära. Om det är någon som jag har träffat ett tiotal gånger, eller någon som jag bara träffar någon gång i månaden, nej då märker jag inte att personen är död. I Mina tankar lever den fortfarande, står fortfarande i köket och bakar, eller är kvar i simhallen med sina barn. Jag kan inte för något i världen få ihop det i min hjärna att personen inte längre existerar, att barnen numera bor hos deras mormor. Nej det är något min hjärna inte riktigt kan förstå. Och jag tror det är därför jag inte heller berörs på samma sätt.
Puss

Sitter och funderar på om jag ska skriva ett blogg inlägg, eller omdet kommer att sluta med att inlägget låter för patetiskt. Hmm låt se.

Det är nämligen så att jag igår knapprade mig in på Blondinbellasblogg, gud vet varför.

I alla fall när jag satt där och nördade som mest, (måste erkänna att jag hade väldigt svårt att sluta läsa) började jag läsa ett inlägg och hur Katrin Zytomierska och Carolina Gynning hade gett sig på blondinbella, och kallat henne en hel del saker. Bråket handlade i stora drag om att Blondinbella tyckte att det var fel att carolina och katrin uppmuntrade ungatjejer till att banta, när anorexi redan är en så pass vanlig sjukdom som den faktiskt är. Carolina och Katrin tyckte då att Blondinbella var motsägelsefull då hon hade bantat sig in i sin nyårsklänning, skrivit saker i stil med.. ibland brukar jag tänka på om någon äcklig tjockis har suttit på bussen innan mig.

Jag är inte på något sätt ett fan av Blondinbella, utan har snarare stört mig en hel del på henne. Men när jag läste detta måste jag erkänna att jag på något sätt håller med blondinbella.

För bara för att man strävar efter att ha en hälsosam kropp istället för att sträva efter att vara size 0, betyder väl inte det att man tycker att det är fint att vara jätte tjock på något sätt alls. Själklart kan även normalviktiga och hälsosamma människor äcklas av tjocka människor. Jag påstår inte att just jag äcklas, men det är klart att man göra det.

Jag skulle chansa på att åtta av tio kvinnor är missnöjda med sina kroppar, vilket egentligen är en enorm siffra. Så istället för att hjälpa varandra att banta, komma med tips på hur man får rynkorna att försvinna eller hur man ska sminka sig för att dölja alla skavanker, borde vi hjälpa varandra med att vara nöjda med oss själva och hur vi är. Inte hjälpa varandra med att få bort de skavanker som oftast bara de själva ser, och därmed bekräfta för dem att de kanske väger för mycket eller har en för liten mun.

Självklart tycker jag att man ska hjälpa och peppa en vän till att gå ner i vikt om den lider av övervikt, men av alla mina vänner som klagar på att de är för tjocka är det faktiskt inte en enda av dem som på riktigt har någon övervikt. Utan de där extra kilona sitter endast i deras hjärnor. Därför vill jag inte hjälpa dem med att gå ner i vikt, utan hjälpa dem med att se hur fina de egentligen är.

Egentligen är jag inte rätt person att skriva det här, för även jag själv är missnöjd med min kropp och tycker många gånger att jag är för tjock. Fast jag vill inte att det ska vara så, jag önskar att det någon gång ska förbättras, att hela världen ska förändras. Alla ideal ska förändras. Antagligen kommer detta aldrig att gå, mänskligheten har utvecklats och likaså kroppsfixeringen och idealen.

nu ska jag sova. puss

det där med kärlek

"Love is the closest thing we have to magic."

är ett citat ur filmen aquamarine. Trots att filmen är en ganska så orealistisk film, så är just detta citatet något att tänka på.
För kärleken lever sitt eget liv, kärleken tar inte hänsyn till vilket folkslag man tillhör, om man är fattig eller rik eller om man tillhör fel familj. Vad är kärlek? Vad är det som gör att det pirrar så dant i magen när just den speciella killen rör vid mig, om jag ska vara ärlig så vet jag faktiskt inte. Att två människor kan vara kära i just varandra, i en värld där det kryllar av människor, är för mig ganska stort och underligt. Och kanske är det just det som är det magiska med kärlek, man vet inte riktigt hur det går till eller fungerar. Man kan inte riktigt förklara det.

Jag själv har sedan ett år tillbaka varit alldeles upp över öronen förälskad i min pojkvän, så jag vet vad jag talar om när det kommer till kärlek. Jag vet hur det är att vara varm, kall, ledsen, glad, pirrig och nervös på en och samma gång. Jag vet hur det är att sakna någon sekunden efter att man lämnat den. Jag vet hur det är att känna en bitande känsla i bröstet av oro och avundsjuka.

Jag har upplevt så otroligt mycket under det senaste året, så mycket saker man inte riktigt förstår innan man blir kär på riktigt. Hur mycket känslor man kan känna för en och samma person. Jag har upplevt hur det är att bli mätt av någon annans läppar, hur det är att springa ut nakna mitt i natten tillsammans och bada under stjärnhimlen. Hur det är att ro ut till en öde ö och ligga på en klippa och kyssas, hur det är att ligga en hel dag i tillsammans utan att känna något behov av att gå upp. Hur det är att ligga och brottas tills det krampar i armarna av överansträning. Hur det är att känna någon innan och utan till. Jag har blivit ompysslad de gånger jag fått i mig för mycket och blivit för full, jag har fått mina tårar borttorkade när jag inte längre orkade torka bort dom själv.

Men med denna texten vill jag också påpeka att kärlek verkligen inte bara är en dans på röda rosor, utan långt därifrån. Det senaste året har varit ett av de bästa i mitt liv, men samtidigt har det också varit jobbigt. Eftersom kärlek innehåller så mycket känslor, så är man lite extra känslig när det kommer till kärlek. Jag tror att det är därför man lätt missuppfattar varandra och tar åt sig av småsaker. Att bråka med någon man älskar är bland det värsta som finns, för alltid kommer den där gnagande känslan av att man kommer att förlora något väldigt fint.

Avundsjuka är också något som lätt uppstår i ett förhållande, och avundsjuka består väl också i grund och botten av rädslan att förlora den man älskar. Trots att avundsjukan ofta i början uppfattas som något gulligt, och ett slags bevis för att man är älskad, kan avundsjukan förstöra ett helt förhållande. För tillslut är det inte gulligt längre, utan bara uttröttande och jobbigt. Men som sagt kärlek är nästan något magiskt. Och idag är det sex dagar kvar tills jag och Simon har varit tillsammans i ett år. Jag älskar dig Simon niklad Karlsson.

drömmmmar

Jag sitter här och drömmer lite.
Blev precis medlem på en sida som heter filmcafé.
Tanken med sidan är att man som skådespelare ska hitta jobb och olika audtiones, men att man också som filmproducent ska hitta rätt skådespelare, statister osv.
Man ska iaf skriva ett cv om vilka erfarenheter man har, berätta lite om sig själv, lägga in en bild på sig själv. Ungefär det vanliga vad gäller ett cv. Sen finns det en massa lika annonser, som man kan välja och vraka bland.

Gud vad jag vill bli skådespelare, få vara med i en film, eller i en stor teater. Jag undrar hur stor chans man har att lyckas som skådespelare. Men egentligen har väl jag lika stor chans som alla andra duktiga skådespelare hade från början? Alla dessa människor som man på något sett ser upp till, de männsikorna som man känner sig stolt över att ha träffat. De människorna är ju bara vanliga männsikor, som du och jag. Människor som säkert många gånger känner sig osäkra, som genomgår motgångar osv. Så varför skulle inte jag också som en vanlig människa, kunna utvecklas och slå igenom. Bli något stort.

Härom dagen pratade jag med mina kära vänner Jessie och Jenny, vi kom fram till att vi minsann skulle söka till en massa auditons, och ta våra chanser. Det blev ett nytt mål för livet, att vara med i en film. Vet inte om det blev det för dem, men för mig blev det iaf det. Jag ska försöka.

Funderar nu på om jag ska ta och skriva det där cvt eller om jag ska sova. Lutar starkt åt att sova. Men någon dag, när solen skiner extra mycket, då ska jag sätta mig ner och skriva mitt cv.

underbarabästavän

Vänner är ett underligt fenomen, de står brevid än och håller ens hand när man inte längre orkar stå själv. De finns där och torkar äns tårar fast man inte riktigt vet varför man gråter.
Underbara vänner, vad vore jag utan er?

Lisa åkesson, för mig är du världens bästa vän. Det spelar ingen roll hur mycket vi har bråkat, hur många gåner man stör sig på varandra, blir avundsjuka på varandra. Det är sånt som händer, när två människor har en nära relation. DU finns alltid där för mig, och det känns bra.

Jag är egentligen inte så speciellt bra på att skriva sånna har saker, men eftersom det trots allt är alla hjärtansdag så tänkte jag att jag kunde ägna det här inlägget till dig. (även resten av mina vänner) Men framför allt dig. För du betyder så otroligt mycket.
Du kan få mig att skratta mitt i all gråt, och du kan få mig att le även i de hårdaste stunderna. Du får mig att känna mig värdefull.
Jag vill alltid ha dig vid min sida, för trots att vi på många sätt är väldigt olika, så är du min bästa vän.


TACK FÖR ATT DU ÄR MIN VÄN<3

framtidsplaner

om tio år vart är jag då?
om tio år vem är jag då?

korvkastare

Alldeles nyss kastade jag ut en korv genom fönstret, ut på gatan.
Korven var rutten, och stank verkligen. Jag ville inte ha den i soporna, för då skulle det börja lukta i hela lägenheten. Jag får hoppas på att ingen såg mig. Förlåt gud.
Jag känner mig som en kvinna på medeltiden, då de alltid kastade ut sopporna genom fönstret.
Nu ligger den stackars korven och fryser ute i snön, stackars ruttna korv. Som sagt förlåt gud.

impulsiv

Nu kära vänner har det hänt.
Det var igår när jag satt i duschen, jag fylldes plötsligt av väldig lust att raka benen.
raka bort alla mina mysiga hår, som på senaste tiden värmt upp mina stackars ben.
Visserligen har de gjort så att mina ben på senaste tiden mer liknat mansben, än ben som tillhör en sextonårig flicka.

Men vad gör väl det, när det blir som en liten päls?
Det är nämligen så att jag hade sparat hår på benen i mer en tre månader kanske. Och nej jag överdriver inte när jag säger att det verkligen var sjukt mkt hår. Mina vänner vet vad jag talar om.

Men nu när jag sitter här med lena välrakade ben, kan jag inte låta bli att sakna som där håren, som det nästan gick att göra flätor av. Nu kommer det ta minst två månader innan håren blir lena på benen igen typiskt.

Dumma impulsgrej. Nu är mina ben lika vanliga som alla andras välrakade ben igen.

att betyda något

På senaste tiden har jag tänkt ganska mycket på, vad olika personer betyder för än.
Under sitt liv, skapar man många olika relationer med väldigt många olika personer. Personer som på ett eller annat sätt kommer att betyda något för än.
Hur många människor möter man under ett helt liv? Ingen aning.
Men anta att kanske en sjätte del av alla de människor du träffar kommer att påverka eller betyda något för dig i ditt liv. De behöver inte betyda speciellt mycket, och det behöver inte alltid vara positivt.

När jag tänker efter nu, betyder nästan alla jag känner något för mig. Det kan vara en klasskamrat, min mamma eller någon jag hatar. Alla betyder de och har betytt något för mig.
Det är alla de männsikor runt omkring oss som hjälper till att forma oss som personer. Man träffar männsikor som man inspireras av, människor som man äcklas av , männsikor som är avundsjuka på, männsikor som man trivs tillsammans med. Alla dessa människor betyder något för mig. Så när jag tänker efter, så betyder jag nog något för väldigt många människor. Alla människor betyder något för någon. Oftast för väldigt många människor. Människor som man inte kan tänka sig bryr sig.

Jag tänker på alla de männsikor som tror att de är bortglömda, de människorna som känner sig ensammast i världen. Alla de människorna som känner sig värdelösa. I de flesta fallen finns den nog otroligt många som bryr som just dessa människor. Det är synd att så många ger upp hoppet, för det krävs bara lite eftertanke för att inse att man inte är värdelös.
Alla människor har ett värde, alla människor betyder något. För vissa människor betyder man lite och för vissa mycket. Men man betyder något.

onödigt inlägg

Egentligen har jag inget vettigt att skriva.
jag är sugen på te, jag saknar min klass och jag mår väldigt bra.
förutom att jag snorar och hostar mest hela tiden.

hurricane och lyckliga tårar

Jag minns det så väl, det var inte riktigt kväll ännu men solen var inte längre lika intensiv och brännande, den värmde mer på ett behagligt sätt. Jag gick den vanliga stradvägen ner till havet, vinden var alldeles ljum och jag gick i mina gröna flipflop som lät för varje steg jag tog. Men det störde mig inte ett dugg. I öronen hade jag de vita hörlurarna som tillhörde min första mp3. Den var röd. Det var när jag lyssnade på i shot the sherif med bob marley, och av misstag bytte över till hurricane gilbert med Håkan Hellström som det hände något magiskt.

Jag hade hört låten flera gånger innan men hade oftast bytt över när låten kom och aldrig riktigt lyssnat på den. Jag gick där, vandrade i den ljumma luften bland stora getingar och glassförsäljare, och försökte lyssna på vart ända ord han sjöng, försökte lista ut vad han menade. Vad han ville förmedla. Jag förstod aldrig riktigt då vad han menade, men jag förstod att den där Håkan skulle bli en stor del av mitt musikintresse.

Jag blev känslig den där eftermiddagen i Italien. Det var så fint. Jag gick där helt ensam i den vackra naturen och lyssnade på en av de vackraste låtarna jag då hade hört. Det var en stund av lycka. Idag satte jag på hurricane, jag hade inte lyssnat på den på säkert ett år. Men fortfarande kände jag hur mycket den betydde för mig, det var nästan så att tårarna brände innan för ögonlocken där jag satt för mig själv och sjöng för fulla muggar. Men det var inga ledsna tårar, det var tårar av saknand och tårar av lycka.

lyckliga tårar.

smalhets

som jag tidigare nämt på bloggen så har jag haft problem med ätstörningar, och mat och sådant.
Men under de två senaste åren så har jag lyckats jobba mig uppifrån den graven som jag själv grävde. Jag lärde mig att ignorera mig problemet. Jag lärde mig att skjuta undan de negativa tankarna om mitt utseende, och litade istället till de människorna som sa att jag var fin som jag var, och att jag dög. Detta var en metod som jag har användt mig av fram tills idag. Den har fungerat hyffsat bra då jag ofta kan äta både godis och kakor och idag har en vikt som är helt normal. Jag har ofta fått höra av människor att jag är stark som klarar av det, och att jag var väldigt duktig osv. Fast om sanningen ska fram så är jag inte speciellt stark.

För så fort någon i min omgivning trilskas med detta problemet, dras jag direkt med ned i hålet. Jag börjar väga mig, tänka på allt jag äter och får ångest om jag inte tränar. Så antagligen så är jag inte så stark som många trodde, som även jag själv trodde. Jag önskar att jag någon kommer att kunna äta en massa godis utan att känna ångest, utan att behöva ut och springa fem kilometer dagen efter, utan att oroa sig över vikten. Ofta lyckas jag ignorera den där ångesten som ligger och gnager i magen, men ibland tränger den ändå igenom och börjar styra mitt beteende.

Just nu är det många i min närhet som har lite problem, som ofta tjatar och oroar sig, däribland jag. Samtidigt som jag bara vill skita i det, är det så jobbigt att aldrig vara nöjd, jag tänker om jag går ner fyra kilo då kanske jag blir nöjd, och kan äta onytigt ibland utan att oroa mig. Men innerst inne så vet jag nog att det inte kommer bli så, att jag antagligen skulle fortsätta se de där extrakilona på magen och låren, att jag inte skulle nöja mig i alla fall.

Därför är jag orolig för dessa människor runt omkring som säger att de bara ska gå ner några kilo, jag vill inte att samma sak ska hända dem, ändå går jag runt och är likadan. Jag förstår mig inte på mig själv.



Nu tänker jag ignorera mina onda tankar och gå ner och baka kladdkakemuffins till friluftsdagen imorgon som jag ska bjuda mina kära vänner på, jag tränade trots allt förrut!


PUSS

sömnälskare

Klockan är tjugo över nio och strax ska jag krypa ner i simons varma säng, med mitt underbara gosiga täcke. Känns väldigt lockande faktiskt, kanske just för att jag verkligen älskar att sova.

Men först tänkte jag bara berätta om en sak jag kom och tänka på igår.
Som jag tidigare nämde så var jag på bio igår, på Australia, och som i så många andra filmer så fanns det gott om människor som dog i just den här filmen. När det kommer just till döden är jag väldigt blödig och känslig, döden är för mig något av en farhåga. Något som jag ser som det värsta som kan hända. Det som jag är mest rädd för. Anledningen till det är egentligen ganska simpel, jag är rädd för det okända. Att inte veta vad som kommer att hända, kommer jag att försvinna för evigt, eller kommer jag påbörja ett nytt liv i en annan kropp? Såklart hoppas jag på nytt liv, men egentligen vill jag inte ha ett nytt liv. Jag vill ha det livet jag lever nu, med de människorna jag älskar här och nu. Så på så sätt så blir den önskan lite dubbelmoralisk. ( om det nu är ett ord)

Nu far jag iväg lite i mina egna tankar, det jag ville komma fram till var egentligen om man kan känna iförväg att man kommer att dö, precis innan man dör?
För alltid i filmer, serier och allt liknande så säger människorna precis innan de dör något som trycker ner deras hjärtan, någon hemlighet som de vill ska avslöjas, eller en sista önskan. Något meningsfullt iallafall. Självklart kan detta vara något som tv-branshen kommit på för att göra det hela lite mer spännande, men trots det så känns det som att det ligger något i det. Jag har en känsla av att man faktiskt kan känna att gud nu dör jag snart, fast sen beror det ju också såklart på hur man dör, men det jag utgår ifrån är en stillsam död i sängen. Antagligen kommer jag inte att få svar på den här frågan förens jag själv ligger i den situationen. Samma sak är det egentligen med frågan : vad händer efter döden?
Det jag oroar mig mest för är att man aldrig får reda på svaret iaf, att man dör och sen blir allt svart, man försvinner bort, och har då har man ju ingen chans att känna efter hur det blev. Nej gud jag gillar egentligen inte att tänka på sådana saker som jag inte kan råpå, ändå drar min hjärna iväg mig på riktiga små tankställare. Nu ska jag dock försöka att ta en dag i taget och krypa ner under mitt gosiga täcke.

GODNATT KÄRA LÄSARE

L Y C K A

jag har nu bytt tillbaka till min gamla blogg, den nya var bara någon dum impulsgrej som jag råkade falla för. Så blogspot nu är vi tillbaka!

Det jag hade tänkt skriva om är igårkväll, som började med att jag och min kära klass åkte ut till österbymo för att dansa riverdance. Efter att ha hamnat backstadge med en massa frukt och cider, väntade en flummig dansomgång. Jag tror aldrig att jag dansat riverdancen så dålig som just under uppvisningstillfället igår. Men det spelade faktiskt ingen roll att jag snurrade lite på fel ställe för det var lika kul i alla fall. Och som tur var så var jag ju i alla fall inte ensam om att snurra lite här och där. Om jag ska vara ärlig så tror jag faktiskt inte att speciellt många brydde sig om våra små fel här och där, dom tyckte säkert att vi var duktiga iallafall haha.
Efter dansen så var det bio på g, australia. Det kändes ungefär som världens längsta bio, me ntrots det var den väldigt bra. Landskapet var helt underbart, och jag måste erkänna att jag blev inspirerad.

Efter den långa bion, drog jag,Lisa,Jenny & jessie hem till våran kära klasskamrat Maja. Det visade sig bli en av de bästa kvällarna på länge. En kväll fylld av skratt,te,kuddkrig,godis och en massa konstigheter. Anledningen till att jag skriver det här är nog för att gårdagen fick mig att inse vilken tur jag hade med klassen. Den vart så otroligt mycket bättre än jag trodde, eller förväntade mig. Dessa människor som jag ännu bara kännt i drygt ett halvår, men som ändå betyder så otroligt mycker för mig.
Om jag nu inte hade valt estetprogrammet, hade jag antagligen inte lärt känna de här människorna, och antagligen så skulle mitt liv sett helt annorlunda. För på något konstigt vänster så har de här människorna inspirerat mig och format mig till den person jag är just nu. Förhoppningsvis på ett positivt sätt haha. Men jo så är det.
Så tack för att ni är så bra, för det är ni verkligen, och ni förtjänar att höra det.

och nu är jag hungrig fast jag åt förrut, typiskt min mage är lite konstig!