hihihi

Nordström, läste hon noggrant, det borde vara här tänkte hon tyst för sig själv medan hon drog den mossgröna mössan långt ner över öronen.
Hon kände hur hon fick ilningar igenom hela magen när hon försiktigt tryckte på ringklockan. Bara sekunder kvar tills hon skulle få syn på honom, hundradelar kanske? hon skyndade sig ner för trappan. Hon skulle våga, men idag var inte den dagen. Idag nöjde hon sig med att höra hans röst, att höra och föreställa sig hur han rörde sig där uppe.
-Hallå? är det någon där eller? om det är ska föreställa ett jävla skämt, så är det inte speciellt roligt. Han suckade djupt och smällde igen dörren.
Hans röst den kändes så bekant på något sätt. Shit hur kunde hon göra det här egentligen? Om han skulle få reda på det här senare, skulle han väl antagligen tro att var helt pysko som plingade på hans dörr för att få höra hans röst och ringa hans mobiltelefon för att sedan lägga på bara för att få höra hur han svarade i telefon. Ja vissa gånger nöjde hon sig med att bara ringa och sedan lägga på direkt när han hade svarat. Men det var ändå något speciellt med att vara så nära. Det kändes så på riktigt.

dessa killar

ÅHHHH SNÖÖÖÖÖÖÖÖ jag blir så jävla lycklig av denna SNÖÖÖÖ.
Jag var bara tvungen att skriva det.

Jag har tänkt på en sak idag. En sak som jag faktiskt tänkt på väldigt många gånger men aldrig riktigt orkat bry mig om, men idag slog det mig lite extra. Killar, ja detta underliga fenomen. Det känns som att killar har ganska svårt för att visa sig känsliga. Ja visst iofs kan jag inte dra alla killar över en kant, men de flesta iaf. Men jag känner faktiskt flera killar som är riktigt känsliga, som jag sitta och disskutera seriösa saker med, och som är gansak djupa. Men något som förvånar mig väldigt mycket är att dessa killar på något sätt verkar vilja dölja deras känsliga och djupa sida. Kanske igenom att spela tuff, dra massa fula skämta, tro att man är cool och rolig hela tiden. Garva åt saker som de egentligen kanske tycker är ganska sorliga när det väl kommer till kritan.
Jag vet flera typsika praktexempel på sådanna killar, Det jag inte kan förstå är varför man vill dölja en sådan sida? Att vara känslig, djup och att kunna visa sympati är en väldigt bra egenskap, som jag faktiskt tror att de flesta killar kan, fast dom inte vill att vi ska veta. Det de kanske inte riktigt förstår är att de går miste om ganska mycket igenom att dölja det, för man får en så fel bild av dessa killar från början, att många kanske väljer att inte ens lägga ner tid att lära känna dessa killar, för att de utåtsett mest ser ut som stöddiga wannabees.

Jag blir alltid lika förvånad när någon av dessa känsliga killar skrattar åt att någon annan mår dåligt. SÅ MER KÄNSLOVISNINGAR ÅT FOLKET.

saker förändras faktiskt

jag sitter nu och lyssnar på sofijah och en massa andra gamla svenska rap-låtar.
All den musiken jag lyssnade på för ungefär två år sedan. Och minns allt, allt precis som det var då. När jag var fjorton.

När jag ser fjortisar idag,förrestem med fjortisar menar jag översminkade tretton-fjortonåringar oftast med platinblondt hår och upp pushadebröst, många av de stinker också av någon sötsliskigparfym, kanske någon date parfym? I alla fall när jag ser dessa tjejer, som är så tillfixade och ser så, ja vad kan man kalla det? ser så fejk ut. Brukar min första tanke oftast vara, men gud hur kan dom tycka att det där är snyggt? Att dom inte förstår att dom kommer att ångra sig sen om några år att dom såg ut sådär. Jag tycker att det är så sorgligt på något sätt, att de inte kan vara nöjda med sig själva utan allt det där sminket och de där upp pushade brösten.

Men någonstans har jag ändå alltid vetat att jag inte är rätt person att dömma de där stackars översminkade tjejerna, för att för ungefär två år sedan så var jag precis som dom, eller nej men jag såg ut ungefär som dom.

Från att ha varit den där tjejen som knappt sminkade sig, den där tjejen som alltid varit lite i skuggan av sina kompisar, den där tjejen som visste så väl vad hon tyckte och tänkte, den där tjejen som var så emot alkohol och sex och hela köret, så förändrades jag en hel del vid fjorton års ålder. Det började med jag bytta såkallad kompiskrets. Från att varje helg kolla på film och käka godis, blev det nu att dra fram på stan och kolla om det fanns något folk. Vi stod där på stan helt översminkade och gjorde? nej jag vet inte vad vi gjorde, vi pratade mest, och hade det faktist ganska kul. Men vi drack ingenting, och festade ingenting. Så vi kunde inte alls förstå varför folk kallade oss fjortisar. Nu förstår jag.

I mitt nya kompisgäng trivdes jag bra, för i slutet av allt filmtittande började jag bli lite trött på att aldrig träffa eller lära känna några nya människor. Det var lite som att vi vidgade gränserna hela tiden, lite mer smink där, och lite mer puff i håret där. Sen såklart kom den första festen, den första fyllan. Det känns så avlägset nu, jag drack öl! Jag som alltid hatat och fortfarande hatar öl mest i världen. Men då var det mest för att bli full antar jag. Och så blev det några gånger, öl öl öl och sen blev allting lite vingligare men häftigare.
Jag tror att jag någonstanns under min fjortisperiod tappade en bit av mig själv, eller iaf en bit av den jag var innan. Jag blev så osäker, visste inte riktigt hur jag skulle vara eller hur jag skulle betee mig. Jag visste inte riktigt vem jag var, vem jag ville vara. Jag var ganska olycklig under den här tiden. Det hände mycket saker som var jobbiga. En del sånna saker som jag kunde påverkat, som jag idag ångrar att jag inte försökte mer för att motverka, och endel saker som jag inte kunde rå för, men det hände iallafall saker som gjorde att jag inte mådde bra.
och då kunde det kännas rätt skönt att kleta på allt där sminket, och sen gå och le och låtsas som ingenting, för att dölja lite granna. Så jag tror lite att min fjortisperiod bereodde lite på osäkerheten, och så är det nog för många fjortåringar som man kan gå och störa sig på som ser så fjortisaktiga ut, och jag ska försöka tänka lite mer på det innan jag börjar störa mig, för jag vet ingenting om personen, och dess orsaker till dens beteende.

Men med detta menar jag inte allt var dåligt under den här tiden utan, jag trivdes mycket bra och de flesta av de vänner jag hade då, är jag fortfarande lika bra vän med. Men jag tror att vi alla mognade ifrån det på något vis.
Idag är jag mer säker i mig själv, visst det finns dagar då mitt självförtroende är på botten och allt känns fel, men jag vet mer hur jag själv är och vill vara som person, vad jag vill med livet, och vad som är viktigast för mig. Jag har lärt känna mig själv.

livet har sin gång.

Jag vet att livet består av både upp och nedgångar. Just nu i livet, befinner jag mig i en nedgång.
Idag har inte varit någon bra dag. Men även under de sämsta dagarna i livet lär jag mig något, idag något riktigt viktigt.


Jag vet inte riktigt hur jag ska börja för att få ur mig detta på ett bra sätt. Men det är såhär, en person som står mig väldigt nära fick idag ett telefon samtal, och fick veta att dens nära släkting fick en stroke inatt.
Att han inte längre känner igen sin egen familj, inte längre kan prata och kanske kan han inte ens längre förstå?
Han var en person som vem som helst, en vanlig pappa, kanske världens bästa för just hans barn. Han var en vanlig arbetskamrat, en man som i vanliga fall gick till jobbet på veckomornarna, och på helgerna kanske tillbringade tid med sin familj, och sina nära och kära.

Men det är inte så längre, så mycket som förändrats nu. För honom, för alla människor runt omkring honom. Främst hans familj. Tänk att se sin egen pappa så svag, så förändrad. Tänk dig att inte ens din egen pappa skulle känna igen dig. Tänk dig att inte veta om din pappa någonsin kommer bli vanlig igen, att inte veta om du någon mer gång i ditt liv kommer få ha en brinnande disskusion med din pappa eller ens veta om du någon gång mer kommer kunna umgås normalt med din pappa igen.

Allt som innan har kännts så långt bort, så långt bort ifrån mig och min familj, känns inte längre lika långt borta. Jag hatar när människor man träffat och umgåts med, dör eller blir svårt sjuka. För jag har så svårt att få in i min hjärna att dessa människor som såg så otroligt levande ut, var så otroligt levande förra gången jag träffade dem, att de nu skulle vara döda, eller så sjuka att det inte gick att få någon kontakt med dem.

Ibland undrar jag varför sånt här händer? Varför sådant här händer omtänksamma människor, människor som inte alltid tar sig själv i första hand utan bryr sig om andra, människor med familj. varför händer det inte bara personer som gör så mycket fel att de inte längre går att räkna upp. Varför händer det inte bara människor som skadar andra människor, mördar andra människor? Om det finns en gud, så skulle jag så innerligt vilja veta hur han tänker då, vad meningen med sånt här är. Att en helt vanlig underbar pappa ska drabbas, att oskyldiga barn ska bli så skadade och sårade. Kanske är det så att även om det finns en gud, kan han inte styra över allt. För eftersom gud ska vara alltigenom god, kan han väl inte styra över allt, eftersom världen till stor del består av onda saker, som krig mord, människor som blir sårade, sjukdomar osv.

Kanske vill han lära oss en läxa, att inte ta allt förgivet. Att inte ta förgivet att vi får komma hem varje kväll och krama om våran mamma och pappa innan vi somnar in i varm mjuk säng. Jag har det så. Men många har det inte. Och det krävs inte mycker för att jag ska bli en av alla de som inte har det så. Så därför borde jag uppskatta det mer nu när jag har det så. Och tro mig det gör jag. Jag känner just nu bara att det finns så mycket viktigare saker i livet än vad man ska har på sig för kläder imorgon, eller hur långt hår man har. Det finns en värld utanför ens egen lilla bubbla, som man lätt fastnar i såhär i tonåren.

Just nu vet jag inte hur jag ska beté mig, hur du vill att jag ska vara mot dig just nu. För det är just i sånna här tillfällen en vän behövs, sägs det inte att det är nöd en vän prövas? Jag vill så gärna vara en bra vän, som finns där när det är som jobbigast. Ändå är det så svårt att veta hur man ska beté sig mot en person som har det väldigt svårt. Det är nog ungefär som att man inte vet hur man skulle beté sig mot en kompis om dens mamma eller pappa dog, det är då man behövs som mest, och det är då det är som svårast. Samma som om en kompis föräldrar ska skiljas, då är det också så svårt att veta hur man ska göra eller hur man ska vara. För man vill vara så bra och stöttande som möjligt. Och nu det här, vilket också är lika svårt.

Jag tror att det är svårast att veta hur man ska beté sig som vän i svåra tider, för att det är då man har som störst press på sig själv, att man vill stötta så mycket, man ska stötta så mycket. För det är det som vänner gör. Jag tror det handlar mycket om att inte sätta sig själv i första hand, utan den personen man stöttar. Kolla på den där filmen som man hatar, och baka den där kladdkakesmeten fast man mår illa, bara för att det är precis vad den andra personen behöver. Jag tror att det är en viktig grej inom både kärlek och vänskap. Att sätta någon annan i första hand.

Min mage är full av gröt, och jag är ganska trött.
Kanske borde jag sova? jag vet inte alldels nyss hade jag så många otroligt smarta tankar som jag vill skriva ner, men nu är dom flesta helt bortblåsta.

Men jag vet inte vart mitt liv är påväg. Jag saknar det jag hade i maj och juni, jag saknar att träffa clara och vickan varje dag. Jag vill att ni ska komma hit och göra alla min dagar till dom bäsra så där som ni brukade, jävla gymnasium. Och jag ska sluta vara så deppig på min blogg, för alla de som läser min blogg tror jag nog att jag är en olycklig flicka som sitter hemma och gråter varje dag. Men oftast så är jag faktiskt ganska glad......

om man är vän med någon betyder inte det att man kommer att vara vänner förevigt även om man skulle önska, men gränsen mellan att vara vänner och inte vara vänner dras nog ganska långsamt, och är nog ganska luddig. Och under hela den tiden när den där långsamma luddiga linjen dras, då är man ganska ledsen. För man vet inte hur man ska betee sig, ska man kämpa för något som antagligen kommer att rinna ut i sanden iaf? förr eller senare.

miss you

I fönstret står ett ljus, Det brinner sakta ned.
sakta men säkert försvinner det. Precis som du. Det lyser för dig nu, det är meningen att det ska få oss att minnas. Minnas dig och alla dina fina sidor.
Jag behöver inte bli påmind, kommer aldrig att glömma.
Ditt skratt, det som klingade som bjällror under julmånaden, dina ögon som lyste och gnistrade som ett stjärnfall i den kristallklara vinternatten.
Din kärlek som var så stor.
Att så mycket kärlek fick plats i en så liten kropp, det förvånade till och med mig.
Du ville ingen ont, du gav alla en chans. Du lärde mig att det på insidan finns något så mycket så större än vad blott ögat kan se.
Du hjälpte mig att förstå att man inte ska döma människor vid första ögonkastet.
Allt är så svårt utan dig! Varför?
Så många frågor i mitt huvud, som ingen kan svara på, allt snurrar runt runt och blandas till en stor tjock smet av ovishet.
Vill bara tillbaks till den natten då dina ögon ginstrade och ditt skratt klingade som mest.
Jag vill inte vara här, fast själv på en plats där jag varken kommer bakåt eller framåt.
Jag vill inte bearbeta sorg. Jag är inte sådan. Du är inte sådan.
Vi är inte sådanna. Vi ska vara lyckliga, lyckliga och hela. Som vi brukade vara.
Men utan dig fattas något, en del av mig försvann med dig, Ett hål i min själv, ett sårigt hål.
Så nej jag kommer inte glömma dig.

tågen strulade idag och jag blev ungefär en halvtimme sen till skolan, alltså missade jag en halvtimme av livskunskapen, som idag handlade om självkänsla.
Men det jag hann vara med på var bra, åh jag gillade verkligen mannen, han hade så smarta tankar, och så mycket att dela av sig med. Mycket erfarenhet. Sån vill jag bli någon gång, såndär människa som delar med sig av sina smarta tankar till mer oerfarena människor, och hjälper människor med sina kloka ord.

Martin, (låt kalla honom martin eftersom jag inte vet hans riktiga namn) pratade om att människor hade staket, och grindar som man kunde komma igenom, ju djupare relation och ju mer man känner personen ju mer grindar får man gå igenom. Jag har aldrig tänkt så innan , men ju mer jag har tänkt på det, ju smartare tycker jag att det är. För han nämde också att ju fler grindar man passerat ju svårare är det att ta sig ut, utan att göra massa hål i väggarna och förstöra. Och så är det nog, för ju bättre en person känner än, och ju mer en person vet om än och förstår en, ju ondare gör det ju när det försvinner. En bästa vän försvinner inte obemärkt, utan lämnar efter sig en konstig tomhet. Och brustna hjärtat läker inte på en dag, utan det tar tid för att laga de trasiga såren. Jag tror att det är anledningen till att många har väldigt svårt för släppa in människor på livet, och lita på människor. För att man vet aldrig till hundra procent att inte någon dag lämnar en sticket, eller bara försvinner och sviker än. Jag hör till de där blåögda personerna, som trot så godhjärtat om de flesta, och har väldigt lätt för att lita på människor, och att läta människor komma mig nära inpå livet.

En sak som jag har tänkt ganska mycket på, är att om alla de människor som står mig så nära just nu, de som vet mina innersta tankar, de som vet nästan allt om mig, de som vet mina svagheter och alla mina mörkasidor, om de någon gång inte längre skulle vilja finnas där för mig, och vi skulle gå förbvi varandra på gatan utan att hälsa. Det skulle vara så sjukt att tänka, oj där går en person som vet nästan allt om mig, och vi hälsar nästan inte ens. Så ibland känns det som att vissa människor vet för mycket om mig. För egentligen så kan man inte lita på hundra procent, förutom sig själv. och knappt sig själv. Men jag gillar inte det tankesättet, jag gillar att förlora mig och lägga mitt liv i någon annans händer, dela med mig och bli delad med, jag gillar att inte klara ut svåra tider själv, Jag gillar att känna mig helt trygg med personer.

spring lilla flicka spring

Jag var ute och sprang nyss, det är ett kanon bra sätt för att skingra tankarna, tänkte på ungefär tusen saker, men ska försöka sammanfatta det jag tänkte till ett litet blogg inlägg.

Tidigare idag läste jag en klasskompis blogg, hon hade skrivit lite om döden och hennes tankar om det, och hade skrivit att livet var väldigt skört. När jag läste det började jag tänka lite på mina egna tankar om döden, och det är sjukt. För om jag vet någon som dött i en bilolycka eller läser om någon som blev mördad påväg på kvällen brukar jag fundera på vad deras sista tankar vad. De kanske gick och funderade på vad de skulle göra när de kom hem, kanske skulle de äta världens godaste lasagne och plugga till ett svårt matteprov, eller tänkte dem kanske åhhh jag går as sakta hem för jag måste ändå städa mitt rum när jag kommer hem och det orkar jag inte, eller kanske gick de och nynnande på någon bra låt. För de kan ju liksom inte ha haft någon aningo m att idag var just den dagen de skulle dö. Jag tillexempel när jag går för mig själv brukar jag gå och tänka på att jag ska göra när jag kommer fram dit jag ska, men tänk om jag inte ens kommer fram utan dör på vägen? Jag hatar att inte veta, att inte kunna ha koll eller kunna förbereda mig. Jag kanske dör imorgon? jag vet inte. Men jag vill inte dö imorgon, jag är inte redo att dö, jag vill dö när jag är gammal i en varm säng, och kunna tänka tillbaka till mitt liv, och inte kunna ångra att det var något jag aldrig gjorde, utan kunna vara lycklig för att jag hann med det jag ville.

Jag bukar planera min begravning, ändrar den lite varje år. Det är sjukt jag vet, jag är sexton år, men so what? spädbarn dör väl för fan varje vecka, det skulle lika gärna kunna vara jag. Och även om jag dör ung så vill jag ha en personlig och fin begravning, jag har frågat en del av mina vänner och mina systrar om dom vill sjunga på min begravning, sagt vilka låtar jag vill ha osv. ifs så ändrar jag mig varja år vad som gäller låtarna, det beror nog på att jag hela tiden förändras som person.

Jag tänkte på mer saker när jag var ute och sprang, men orkar inte skriva om det nu, vart för mycket depp att planera min egna begravning, haha jag antar att vissa kan uppfatta mig som sjuk nu, jag kanske är lite sjuk också, jag vet inte.

syster är som en vante värmer och är mysig

igår kom in kära syster hem, hon har varit bortrest i ungefär en vecka.
Men gud så jag hade saknat henne. Jag har kommit fram till att det är ungefär det jag gör hela tiden, saknar och längtar. Jag saknar det som har hänt och personer som jag umgåtts med, och längtar till saker i framtiden. Önskar att jag kunde leva lite mer i stunden, njuta precis nu. Jag ska bli bättre på att komma ihåg at njuta av stunden.

Men iaf tillbaka till min syster, nu när jag sitter här i min ensamhet med en dunkande huvudvärk, tänker jag på hur bra hon egentligen är. Hon är som en extramamma, eller rättare sagt alla mina systrar är som extramammor. När jag är ledsen, känner mig misslyckad och gråter för att jag inte kan sluta, då finns dem där. Håller om mig, hittar på mysiga saker, pratar med mig och säger att jag är det bästa som finns, och nämner ungefär tusen saker som jag är bra på. Och det är då jag kan känna mig riktigt älskad, mitt bland alla tårar och kramar. Jag vet att jag kan skrika och slå mina syskon och säga att jag hatar dom mest av allt,( trots att jag många gånger inte menar ett skit av det jag säger) så vet jag ändå att det kommer bli bra snart, vi kommer sitta tillsammans sen och torka varandras tårar, och bara säga hur mycket vi älskar varandra, för vi är sådanna.
Vi kan såra varandra hur mycket som helst, men när det väl gäller så står vi på samma sida, och håller alltid ihop. Det är nog det som är riktigt kärlek, en riktig familj. Att aldrig behöva känna sig ensam och övergiven.
Vi såg en pjäs idag i skolan, och skulle desan disskutera efteråt och då kom det lite frågor om familjen och sånt, och då började jag tänka på hur mycket min familj betyder för mig.
och hur mycker jag saknar Hannah, och hur mycket jag saknar maja.
Igår var en jobbig dag, allt gick snett, kändes som att jag vaknade upp och all min lyckaförsvann, jag kollade mig i spegeln och såg bara fel.
och nu ska jag åka, men iallafall tack för att torkade mina tårar.
jag älskar dig

blöta tankar,kanske är bra tankar ?

Jag stod i duschen nyss, och belönade min kropp med en varm och lång dusch, för att jag var lite ledsen och tänkte åh det är förtjänar. Egentligen förtjänade jag nog inte att duscha i en kvart.
Jag började tänka på hur bortskämd jag var som stod och duschade i varmt rent vatten, och bajsade i rent vatten, när vissa människor inte ens får dricka rent vatten. Jag kände mig ltie egoistisk. Jag kom fram till att det man inte ser eller är med om, det ignorerar man. För jag ska vara ärlig, det är inte varje dag jag tänker på att små barn svälter ihjäl när jag sitter och äter godis.

Men så kom jag att tänka på en sak som en hände för ett tag sen. en dag för ungefär tre månader sen gick jag omkring och frågade folk vad dom skulle välja mellan att dö själva, eller att 100 personer i kina skulle dö. Majoritet av de jag frågade svarade att de skulle välja att 100 personer i kina skulle dö. Det svarade även jag till en början. Sen frågade jag min pappa. Min smarta pappa, han svarade att han hellre skulle dö själv om han skulle rädda 100 personers liv, jag blev lite förvånad och sa : Men du skulle ju inte märka någon skillnad iaf? du känner inte ens personerna och liknande saker. Då sa han något smart, bara för att man inte är där och ser det som händer så är det ändå lika hemskt, om du skulle varit där och sett när dom dödade personerna, många av dem kanske barn, så tror jag att du också skulle valt att dött själv?
Och han hade så rätt, det hade jag nog valt. Mitt första svar var nog mera ett impuls svar för att jag inte tänkte efter riktigt för konsekvenserna. Men det är lite så det som inte märks eller syns, det finns inte för oss.
Jag har efter det här börjar tänka lite mer på att bara för att det är så långt borta och att det inte känns som att det är verkligt, så är det väldigt många fattiga människor i asien afrika som lider av aids, matbrist förlorar familjemedlemmar varje dag, det är deras verklighet och vardag medan det för mig känns helt overkligt.

En annan ganska sjuk tanke som slog mig där jag stod i duschen var att om ungefär dryg 100år, eller ja säg 150 år så kommer varenda människa som finns på hela jorden just nu i min tid, ( och det är en hel del människor) vara döda, inte en ändå jävel kommer leva. USCH det känns översjukt, så jag ska nog återgå till min franskaläxa.


pussss

mittimellan är kanske inte bäst ?

Jag satt just och täntke på vad jag ville blogga om, vad jag kände för. Började sanbbt tänka på mitt liv, hur jag mådde, hur jag kände och ifall något var fel.


Och nej jag ska inte klaga, för jag har världens bästa vän, och en underbar pojkvän.
och ja jag är lycklig, för det mesta så är jag faktiskt ganska lycklig.

Men på senare tid har jag kommit på att det inte alltid är bra att ha två personer som man älskar mer än allt, två personer som man vill dela alla sina sjuka tankar med eller två personer som man vill ringa mitt i natten när man har drömt en mardröm. Visst är det bra på många sätt, men inte på alla. För hur man än vrider eller vänder på det blir alltid någon sårad, känner sig lite sviken eller svartsjuk. Och jag förstår för jag vet hur jobbigt det kan vara att behöva dela med sig av något som man helst vill ha för sig själv. Att man helst vill vara ensam om att vara den personen som betyder mest för någon. För annars känner man sig helt plötsligt inte lika viktig, och inte lika speciell.

Ibland får jag känslan av att ni kanske ser det som någon slags tävling, eller nej kanske inte så konkret men något liknande. Och vill så gärna, få er att känna att ni räcker till, att ni känner hur speciella ni faktiskt är för mig. Men det är svårt, svårt att veta hur man ska lösa ett sådant här problem? kanske går det inte, kanske kan det inte ens räknas som ett problem.
Ibland känns det som att det finns för många mäniskor att älska, än vad det finns tid till.



Vet inte riktigt vad jag gör? ibland känns det som jag inte hinner med mig själv bland alla andra.
Att jag vill så mycket mer än vad som någonsin kommer hända, men så kanske det alltid är för alla? att man vill mycket mer än vad som går?

sådan mor sådan dotter.

Igår var den där dagen vi hade pratat så mycket om, den vi hade funderat så mycket om. Undrat när det egentligen skulle bli av, hur det skulle gå, om det skulle fungera överhuvudtaget osv. Igår var dagen då vi skulle festa tillsammans för första gången. Och visst gjorde vi det, ja det gjorde vi.

Kvällen blev inte riktigt som jag hade föreställt mig, utan kanske lite mer händelserik.
Allt som började så bra, slutade med våta kinder och storgräl.
Lite mycket alkohol och jag överreagerade lite för mycket, egentligen så vet jag inte varför och nu i efterhand kan jag inte försvara mig. Men när vi väl börjar bråka, så är jag för stolt för att ge mig, och fortsätter att alltid förvånas varje gång du ens höjer rösten. För du blir så annorlunda då, inte gamla vanliga mysiga underbara simon. Utan hårdare, starkare, läskigare, lite mera ovan.
Så vi bråkade ganska mycket igår, och jag vet att det till största delen var mitt fel, och det känns bra att kunna erkänna det, att ta på sig skulden. För vad jag har märkt hittills så är det inte bra att vara för stolt.
Idag när vi låg och pratade om gårdagen, spekulerade och allmänt dissikerade gårdagens händelse, var det bästa svaret jag kunde komma på, jag ville väl att det skulle hända något. Åh så patetiskt, jag borde skämmas.

Men så fort orden kom i min mun, kom jag och tänka på min mamma som dagen innan nästan skrämt livet ur mig. När jag skulle sova mumlade hon något om att vi var tvugna att kolla noga så att dörren var låst, för att det var några som hade rymt från en pyskhem här i närheten. Redan då vart jag lite rädd, för jag gillar inte att inte känna mig säker i mitt eget hem.
Sen när jag gick ner till mitt rum, ser jag till min förskräckelse att det ligger någon i min säng....
Skrattandes kommer då mamma senare ner, och ler belåtet. Sen visar det sig att hon har "gjort" en låtsas gubbe med peruk och skor och allt och lagt sig under mitt täcke, så att det såg ut som en riktigt person.
Mamma sa då till sitt försvar, men jag ville att det skulle hända något, jag ville ha lite action i mitt liv. Kanske är det så att jag är lite som min mamma. Såndär som hela tiden vill att det ska hända saker, som blir uttråkad av att sitta still i mer än tio minuter. kanske är rastlöshet och uttråkhet mitt största problem ?
iaf så älskar jag dig, och önskar att du skulle slippa mina dumma impulser. Men som en låttext jag gillar " du är svår att leva utan, jag är svår att leva med."


och idag fyller min älsklingspappa år, GRATTIS !