Nu har det blivit såhär igen, sådär som jag inte vill att det ska bli.
Jag gör saker hela tiden, hinner aldrig bara vara själv en hel dag, och inte göra någonting.
Jag hade tänkt mig att det här lovet skulle blivit ett perfekt tillfälle till att vara ner och ta det lugnt, plugga osv, men icke. Jag är så otroligt dålig på att säga nej när det väl kommer till kritan. Så nu är det torsdag, och om jag ska vara ärlig så har jag nästan inte pluggat något alls på hela lovet, och så är det franska prov på onsdag JIPPI.
Jag vill bosätta mig mitt ute i vildmarken ett tag, och bara försvinna in mig själv, ta det lugnt och sova hela dagarna.


Det var egentligen inte det här jag tänkte blogga om, men det blev så uppenbart för mig helt plötsligt. Utan det jag egentligen ville skriva, var att igår satt jag vid datorn och letade efter någon bra film att ladda ner på tanka fett, såg jag helt plötsligt ett avsnitt av band of brothers. Och fick någonslags flashback eller vad man kan kalla det. För i min gamla klass, 9 F så gick vi in för det väldigt mycket när vi arbetade om andra världskriget, och en kille i min klass tog då med sig ett avsnit av band of brothers, och så satt vi där tillsammans allaihopa och förundrades över hur hemskt det en gång hade varit.

Jag satt länge och tänkte på detta, På Erik som tog med sig avsnittet, kom att tänka på att jag inte träffat han på flera månder, och ja att jag faktiskt saknade honom. Trots att han innan kunde vara det jobbigaste jag visste så saknade jag honom faktiskt.

Och så är det med hela min gamla klass, när jag väl tänker på dem så saknar jag dom allihopa, väldigt mycket. För vi var så nära, och hade så roligt tillsammans. I slutet av maj och i början av juni tillbringade vi nästan varenda minut med varandra, och sen bara skiljdes vi åt.

Men oftast så tänker jag inte på gamla klass så mycket, och märker så inte att jag saknar dom, eftersom min nya klass är så otroligt bra och vi har så roligt tillsammans. Detta skrämer mig faktiskt lite, för kanske blir det så med min nuvarande klass också, att den sen bara glöms bort i intet. Att den sammanhållning man hade bara rinner ut i sanden. Det känns som att man trycks ihop i grupper för att bli tajtare och tajtare och sen när man är som tajtas ska alla rötterna dras upp och man ska gå skiljda vägar igen.

Det känns lite jobbigt, för saknaden är en sådan tom känsla, och att vilja att någonting ska vara som det var förr är en sådan hopplös känsla.

sova är ganska tomt

Jag har alltid varit en såndär person som inte riktigt gillar att sova själv. Ett tag hade jag en period då jag var tvungen att sova med tänd lampa, efter det kom perioden då jag var tvungen att somna framför en film eller läsa tills ögonlocken inte längre orkade vara öppna. Jag minns att jag brukade tänka att jag skulle vilja bo i indien eller i Afrika, då man bodde så trångt och då man alltid var tvugna att sova tillsammans. Jag kände att där skulle jag minsann passa in.

Men åren gick och det blev allt lättare för mig att somna. Men nu på senare tid har jag börjat vänja mig att alltid sova med någon. Ofta är det med simon, annars är det någon kompis eller någon syster. Men nätterna då jag sover helt ensam blir allt färre. Vilket jag egentligen bara tycker är toppen, för det är ju trots allt lite lite tryggare att veta att någon ligger brevid än när man ska sova, och är kvar när man vaknar.
Problemet uppstår då när jag väl ska sova själv igen, vilket jag skulle igår. Det kändes så tomt att inte ha någon brevid sig eller ens i närheten. Så efter ett tag av sömlöshet, som kändes ungefär som 5timmar (det var väl sanrare en halvtimme). Bestämde jag mig för att gå upp och göra lite te, så där jag satt jag med mitt te och fösökte klura ut hur jag skulle kunna sova haha.

Efter tag kom jag fram till att jag skulle kunna sova hos mamma och pappa, det var evigheter sen och ja det är ju så mysigt att krypa upp i mellan dom, och bara få känna sig liten igen.
Och det var underbart.... till en början.
Efter ett tag började pappa snarka, och det vart varmare och varmare, eftersom den evigt surradev takfläkten inte hjälpte ett dugg.
Så trött och irriterad gick jag tillbaka till mitt rum igen, och började köra på gamla metoden. Jag läste och läste och läste till ögonlocken vart så tunga att jag somnade utan att hinna känna tomheten i mitt rum.

Egentligen vet jag nog inte riktigt vad jag vill förmedla med det här inlägget, jag satt bara och funderade lite på att jag har börjat hata att sova ensam igen. Fast lite mer annorluna den här gången. Jag vill inte sova sådär nära som innan, att man ligger jätte när och det blir jätte varmt, nej då får jag mer panik. Utan mer sådär lagom nära, man känner inte varandra med man vet att man har någon mer i rummet, så vill jag ha det. Kunna veta att jag inte är ensam. Jag vet itne varför jag känner sådan rädsla för att vara ensam. Kanske är det för att jag inbillar mig att saker bara kan hända mig och inte kommer att hända om någon annan är med. Jag vet inte. Men nu ska jag äta currykyckling och ta på mig ett par stickade sockar för jag fryser.

jag har redan bloggar idag jag vet men en kortis till kan väl inte skada?

Tänk att, sitta framför youtube och kolla på när bebisar fiser tillsammans med sin syster kan framkalla lycka. En så simpel sak, kan få än att må så himla bra.
Nu önskar jag att jag hade ett badkar så jag kunde simma omkring i varmt mysigt vatten med istället ska jag duscha, åh ett koert inlägg av mig för omväxklingskull !



pussss

nersmutsad kärlek?

Jag har aldrig riktigt kännt mig som förhållandetypen, har alltid kännt att jag är en såndär äkta singeltjej, som bara älskar att bara ha mig själv att tänka på. Bara älskar att gå på fester och bli flörtad med, och bara älska att ha ett enkelt liv. Jag tänkte alltid, jag kommer nog aldrig få någon pojkvän, och det var klart att jag tyckte att det kändes mysigt med pojkvän och sådär men det var aldrig något som riktigt orade mig. Utan jag njöt nog mest av att kunna flörta runt och bara göra som jag kände för.

Nu borde jag kanske vara helt förändrad, bara njuta av att vara i ett förhållande, bli tjock och ful och skita i hur jag ser ut eller allt annat som en del tror att man kan bara för man är kär, och är älskad tillbaka. Tyvärr kan jag inte hålla med om det. Kanske är det så för vissa. Men jag är nog inte riktigt som vissa, för mig så är det nästan tvärtom. Innan (när jag inte var i ett förhållande) då var det ett plus om jag var snygg, och perfekt. Jag hade liksom ingen att anpassa mig efter, behövde bara uppfylla mina egna behov och ingen annans. Nu när jag är i ett förhållande känner jag mer att jag ska vara den tjejen som någon tycker är snyggare än alla andra, jag ska vara den tjejen som vänder någons värld upp och ner. Oj, vilken press jag känner att jag får då, visserligen säger min pojkvän att jag är som snyggast när jag är nyvaken, i en msutsig t-shirt och ruffsigt hår. Men grejen är att det inte är hans fel, utan problemet ligger nog mera hos mig, vart jag än vänder mig så finns det hundratals snygga tjejer överallt, när jag är ensam brukar jag sitta och jämföra mig med alla dessa tjejer. Vad har jag som inte dom har? varför vill han hellre ha mig än henne, hon som är så mycket snyggare? Och detta sänker mitt redan ganska dåliga självförtroende lite till. Jag vill inte vara den tjejen som hatar alla dom snygga tjejerna som kan sno hennes pojkvän, utan då vill jag hellre vara den snygga tjejen som blir hatad men ändå inte har något att ora sig för, inte något att förlora. Många som inte är i något förhållande uppfattar nog mig som ganska otacksam, säkert många som är i ett förhållande också. Men det är sådan jag blir, det är inte något jag är stolt över. Kanske beror detta på att jag inte riktigt har förstått innerbörden av kärlek. Att när man är kär i någon så finns det bara den personen, och den är vackrast i världen trots att den har en stor finne. Kanske .kan jag inte förstå trots att jag känner så för någon, att någon annan kan känna så för mig.
Kan det bara vara så enkelt att jag inte är mogen för kärlek ?

Ni kommer få se er ungdom ruttna framför er

Nej rubriken har egentligen ingeting med inlägget att göra, utan är en fras ur en av Håkan Hellströms låtar, som jag på någout underligt sätt faktiskt är ganska förtjust i.


Min kompis skrev ett inlägg om lycka som jag just läste, och jag kände mig väl lite träffad antar jag, eftersom nu sitter här och kunde inte hålla fingrarna i styr, utan kände mig tvugnen att blogga lite.

Jag tror inte att det spelar någon roll hur bra man än har det, hur rik man än är och hur många man än känner. För jag tror att det sitter i personerna, att alla uppfattar lycka lite olika. Jag uppfattar mig själv som lycklig, för att jag mår bra, har ett bra liv och är ganska nöjd med min tillvaro. Men bara för det betyder det inte att jag kan ha problem och ibland sitta och undra varför jag finns, och varför jag alltid gör fel saker, och varför jag aldrig kan få vara lika bra som någon annan, ja liknande saker. Jag tror inte att man kan undkomma problem, ju bättre man har det, ju fler problem kanske man har? eller nej så kanske det inte är, jag vet inte. Kom bara tänka på en fras som nog är ganska vanlig. poor little rich girl. Jag brukar oftast tänka att det känns så överdrivet och att de tycker så synd om sig själva, och aldrig kan nöja sig med det man har. Mycket tror jag beror på att många sätter för stor press på sig själv. Vill så mycket, som inte alltid går.
Vill vara duktig i skolan, vill vara smal och samtidigt kunna äta massa godis, vill se bra ut, vill villvill.

Jag tror att jag lider ganska mycket av det problemet, man vill uppnå något som man kanske igentligen inte är, ställer för hårda krav på sig själv. Jag har haft mycket problem tack vare detta, tex genomgått en lång process av ätstörningar, deprissioner osv. Men när jag tänker tillbaka på mitt liv, som jag har levt än så länge, så är det inte mycket jag ångrar, för de flesta felen jag gjort eller sett andra göra har jag lärt mig av. Tack vare att jag fick ätstörningar tex, lärde jag mig att man inte blir lyckligare av att väga femton kilo mindre, utan tvärtom. Ju smalare man blir ju tjockare känner man sig. Och lite så tror jag att det är när det handlar om allt annat också. Ju mer pengar man har, ju mer ihågligare känner man sig.

Sen är det ju verkligen inte likadant för alla, men någon eller några kanske känner likadant som jag, kanske bara en av alla som läser det här inlägget. Men det spelar ingen roll, för nu har jag fått ur mig ungefär det jag ville få ur mig. Eftersom det jag ville komma fram till var att man inte behöver ha en död bror, eller skilda föräldrar eller cancer för att vara ledsen och olycklig. Utan ibland räcker det med att bara pressa sig själv.

använder fel ord i fel sammanhang

Det hände en sak i dag, som fick mig att tänka till ordenligt.
En person i min klass reagerade väldigt starkt på att någon sjöng och skojade lite om cancerknölar, aids och cp-barn. Visst tyckte jag att hans humor låg på väldigt låg nivå, och att det egentligen inte alls var någoting att skoja om. Men att skrika och hota folk kanske var lite väl att ta i?
ärligt talat så vart jag lite rädd för personen, speciellt när den kom fram till mig när jag sa något i sitl med moget att skoja om cp-barn, och började säga saker som : DU SKA FAN INTE SÄGA NÅGOT DU INTE VET NÅGOT OM, VET DU ENS VAD CP ÄR ELLER ? och skrek rätt i mitt ansikte, först trodde jag att hon skojade, men blev sedan som sagt rädd när jag insåg att den menade allvar.
En halvtimme senare vart personen förbannad igen, och tryckte upp personen som sjöng om cancerknölarna mot skåpet och skrek lite. Jag hade varken mod eller ork att lägga mig deras bråk igen.
Senare berättade personen att det var för att hon hade en cp-skada i foten, alltså ett fel på muskeln i foten, inget allvarligt igentligen, mer än att den blev trött i den ofta.
Men det visade sig att personen hade blivit svårt mobbad för detta under hela sin skoltid, och därför reagerade väldigt stark på just sånna här saker, och att den hade problem med att koontrollera sin ilska osv.
Jag insåg då hur fel man andvänder ord som cp,damp osv.
tex, asså min mobil är helt cp. Man menar egentligen ingenting mot de cp-skadade med det, utan det har mera blivit en sorts ovana ungefär som att svära.
Jag skulle kunna skriva lika långt till men måste tyvärr åka och träna, YOGA :/ usch


pusss

ES1 <3

Igår när jag skulle sova, så låg jag och tänkte en massa på mitt liv, och hur min val igenom livet liksom format och påverkat just mitt liv, och även andras.

Och så började jag tänka på hur annorluna allting var nu, mot ett år sedan.
Ny klass, nya vänner, nya intressen, kanske inte dirket så svart och vitt, men ungefär så.
Ju mer jag tänkte ju säkrare blev jag, det bästa besultet jag har gjort hitills i mitt liv ,var att börja på estet.
Jag är så otroligt glad, att jag tillslut, den sista omvalsdagen lite osäker lämnade in det där pappet.

Fast jag kan erkänna att jag första dagen kände, men gud det är är ingenting för mig! jag passar inte in här, och dom här människorna verkar ganska osoicala och visar inget större intresse för att vilja lära känna mig.
Men ju fler dagar som gick, ju bättre blev det.

Nu har vi gått i samma klass i runt två månader. och vi har redan en grym sammanhållning, jag kan redan känna efter och verkligen menar det när jag säger, jag älskar ES1.

För jag älskar stämingen i våran klass, jg älskar alla olika personligheterna, jag älskar att man kan vara precis som man är, och känna att på något sätt är man så olik de andra att det inte är klokt, och på andra sätt så är vi faktiskt ganska lika. Och jag älskar att vi alltid har roligt, att vi gör det bästa av saker.

Förutom klassen, så älskar jag såklart själva programmet, att få dansa, sjunga och spela teater varje dag och samtidigt på en bred utbildning. Jag känner verkligen hela tiden att jag utvecklas i mig själv, att jag sakta men säker blir mer självsäker, båda utanför och på sceenen.

Jag vet att många nior nu sitter inför gymnasievalet, och är mycket osäkra över vad de ska välja. För jag har själv varit där, tro mig jag vet hur det är att vara osäker, först ville jag gå på mediegmnasium i täby(sthlm), sen ville jag gå samhällmedia i tranås, sen natur, och tillslut hamnade jag på estet.

Men om ni funderar på estet, och vet med er att ni tycker om att sjunga eller dansa eller spela teater. Tveka inte för det är ett undrbart program.



så nu ska jag skriva en dikt till svenskan och sen plugga på lite brutus<3

romromromrom

även du min Brutus.....
jag orkar inte plugga, ge mig fetaste sommarlovet.

morgontrött

klockan är nu sju minuter i tio, och jag sitter här framför datorn och gnuggar bort den sista sömnen ur ögonen. Jag sov hos majse inatt, underbart tycker jag, förutom att jag är ungefär sämst på att gå upp morgonen. Jag borde plugga men först vill jag skriva, för det känns så skönt när fingrarna trycker mot tangenterna.
Jag har tänkt lite på senaste tiden att jag har så otroligt svårt för människor som tycker synd om sig själva. Tex. har jag innan haft svårt för peyton i one tree hill. (fint exempel javissst) men iaf såhar jag så svårt för sådanna personer, som aldrig kan vara nöjda. Alltid dra ner stämningen lite, för visst äre så synd om dom, och visst har dom så svårt, och visst är deras problem så mycket störra än alla andras.
och med detta inlägg menar jag inte att man inte får må dåligt, och inte vara ledsen, för jag vet att nästan alla tycker synd om sig själva ibland. Sånt jag stör mig på är mer när människorna som är så ledsna alltid vill att allting ska kretse kring dem, att de alltid ska vara i centrum, och vill att andra ska tycka synd om dem.
Nu tänker du säkert, gud vad taskig hon är, får man inte ens må dåligt ibland och visa det?
och jo det tycker jag verkligen, jag är för att man ska visa vad man känner, och inte stänga ngt inom sig, men ibland kan det gå överstyr.
När människorna inte kan vara glada för någon annans skull, för om jag är lycklig och glad, ska jag behöva känna skuldkänslor för att den andra personen är ledsen. För att den andra personen inte kan vara glad för min skull, men jag ska visa medkänsla för den andra personen.
Jag tycker att man ska få kunna vara lycklig utan dåligt samvete.

tiden rinner som sand

jag har gjort en upptäckt,
säkert samma upptäckt som flera miljoner människor också har upptäckt tillsammans med mig.
Men iallafall så är det jag vill komma fram till att tiden går så otroligt snabbt.
och det läskiga är att jag tycker att det är skönt.
Ja, just nu tycker jag faktiskt att det är jätte skönt, att veckorna bara rusar förbi, så att det blir helg och jag får vara ledig lite. Att den efterlängtade festen äntligen blir av, och att jag äntlingen är påväg till sthlm osv. Men det sämsta med att tiden går så fort är ju att allt det roliga går dubbelt så smabbt! som när man har tryckt in den snabbaste spolningsknappen när man kollar på film, ungefär så känns det.
Att man knappt hinner med att stanna upp och njuta av att leva just i detta nuet, innan nuet har försvunnit.
Detta kanske inte låter som något vidare problem för många, fast för mig är det faktiskt det.
Jag tycker det år så otroligt jobbigt, jag oroar mig, och jag tänker, och jag drar massa slutsatser.
Jag blir så stressad, vill hinna med så mycket, men hinner inte, utan planerar in tusensaker på samma dag, och inser sen att det inte fungerar. Så nu sitter jag är och tänker ännu lite till.
Jag hinner inte sitta så mycket vid datorn alltid, därför kommer mina blogginlägg i perioder.
Jag brukade kolla på ett speciellt barnprogram när jag var liten, det var en liten pojke som hade en magisk klocka. Hans klocka kunde stanna tiden. Han kunde då gör vad han ville under den tiden.
Snälla jag vill ha en sådan klocka, så att jag kan stanna upp och vila lite när jag vill.
bara göra som jag vill.
Jag vill ha något magiskt, jag vill nog vara magisk.