beslutsångest

Först kanske jag borde börja med att min julafton var helt underbart mysig för det var den verkligen, sådär helt perfekt. Likaså var juldagen.
Men det är inte det jag ska skriva om nu, utan nu har jag fetaste beslutångesten.
Det är nämligen såhär, som ni kanske redan vet så går jag ju estet dans i tranås, och jag har verkligen trivits hur bra som helst, för jag tycker jätte mycket om att dansa och jag har träffat helt underbar människor. Men nu på senaste tiden har det gått upp för mig att jag verkligen älskar att spela teater, att få agera och stå på sceenen osv. Det har liksom krupit fram sakta men säkert att jag verkligen stormtrivs med att spela teater.
Samtidigt som jag har blivit mer och mer övertygad om teatern har dansen bleknat lite, visst jag älskar verkligen att dansa det är underbart, men det har nu blivit klart för mig att vissa dansstilar verkligen inte passar mig och mina intressen, och de dansstilarna måste man dansa i alla fall.

Idag blev det extra tydligt för mig att teater verkligen är något jag tycker är otroligt kul, ni förstår i våran släkt leker vi väldigt mycket är man 17 kusiner mellan åldrarna 1-20 år blir det nog lätt så. Idag slutade det med att vi lekte en lek som påminner lite om saker vi brukar göra på teater lektionerna, det var såhär att två stycken jobbade i en film affär och resten vara kunder som kom och gick, och så skulle man då vara olika kunder, ibland blev man en virrig tant och ibland en tonårsmor, rollerna blev väldigt varierande men det var fantastiskt roligt.
Och mitt bland alla virriga tanter och tuggummi tuggande fjortistjejer slog det mig att jag verkligen älskade att gå in i olika roller och bara låtsas att jag var någon helt annan ,att känna den andra personens känslor och uttryck.

Antagligen kommer jag aldrig våga byta till teater eftersom jag är en fegis, men samtidigt så vill jag. Usch jag hara sådan beslutsångest kan inte bara någon komma och bestämma åt mig, någon som vet vad som är bäst för mig och vad som passar mig bäst.
snäääällla hjäälp mig.
HAHA vad patetisk jag är.
Nu ska jag gå och kolla på bästa serien house <3
puss mina vänner

GOD JUL

Hej jag tänker inte sitta och skriva något jätte långt inlägg nu eftersom det faktikt är julafton,
men tänkte att jag skulle hinna med några rader iallafall.
Åh egentligen finns det så många känsloladdade ämnen som jag vill skriva om just nu, skriva långa och flödande texter tills man har fått ur sig allt, men jag ska spara på det, eftersom det idag faktiskt är julafton, så det får bli en liten julhälsning istället.

Förresten nu slog det mig precis varför vi firar jul, jesu födelse, jisses det tänker jag på allt för sällan, numera tänker jag mer på jultomten och mat när det kommer till julen. Kanske borde jag ägna Jesus en tanke idag, eftersom det då faktiskt är hans födelsedag idag.
Det snöar på Jesus födesedag och jag är lycklig.
Idag tänker jag äta en massa god mat och öppna en massa paket för att fira min vän jesus.

Eller vän och vän, jag känner inte Jesus men eftersom han var en sådan god man, så är jag gansak övertydag om att han och jag skulle komma bra överens. Men nu ska jag inte pladdra på en massa Jesus. Nej jag vill faktiskt sända ut ett litet budskap med den här texten. Så allihopa :

Idag är det julafton, se till att göra dena dagen till en dag att minnas. Sätt någon annan i första hand än dig själv, va lite extra snäll, och du ska se att du kommer att få så mycket tillbaka och att hela dagen på så sätt kommer bli mycket mysigare och roligare. Tro mig det är hur kul som helst att vara snäll, för man känner sig så.. ja god på något sätt.

Nu ska jag äta risgrynsgröt och kättebullemacka med min familj och mysa riktigt mycket, men till alla fina där ute GOD JUL!

i juletid

Åh nu sitter jag äntligen här och skriver ett inlägg.
Och nu är dagen före doppardagen.
Jag måste erkänna att jag är lite pirrig, när det kommer till julafton blir jag som barn på nytt varje år. Kan inte somna om kvällen och vaknar alltid runt fem på morgonen och kan inte somna om. Det är något speciellt i luften, allting luktar annorluna på juldagsmorgonen.
När man går upp sådär tidigt, allt är så tyst, granen står där i din vrå och lyser, åh den är alltid så vacker, och så luktar det barr, blandat med knäck och julkola.
Gud jag blir nostalgisk när jag ska skriva om julen, jag bara älskar det.

Nu under de senaste dagarna när jag har handlat julklappar, har jag kommit fram till att jag verkligen älskar att ge bort saker, jag mår verkligen bra av det. Att få känna mig sådär riktigt snäll, att se hur männsikor bara lyser upp när de öppnar paketen, att gå i evigheter och försöka lista ut någon present som passar perfekt till personen. Jag vet inte varför jag har en sådan kärlek till att ge saker, kanske är det för att jag älskar att se männsikor bli glada, och att jag älskar att känna mig behövd och snäll.
Fast egentligen så handlar ju inte julen bara om att ge och få en massa saker, utan egentligen är det mysigaste med julen att bara få vara med de man älskar, umgås och bry sig lite extra om varandra. Vara lite extra snälla. Och det är nog just därför jag älskar julen, för det är en sådan annorlunda stämmning, ingen tjaffs och bråk då inte, utan alla är så snälla och vänliga och bara älskar varandra.

Förresten jag älskar min bästavän LisaÅkesson och jag hoppas att hon får en underbar jul.
Sen älskar jag också min pojkvän Simon,
Es1, hela min släkt och familj och självklart alla andra vänner också, och jag hoppas att alla får en bra och mysig jul, för det tänker jag ha.

Nu ska jag klä julgranen medm in familj, kanske skriver jag något vettigare senare
puss.

som i en annan värld

När jag steg ut ur planten möttes jag inte bara av en helt annorlunda fuktigare, varmare och tyngre luft, utan även av ett lanskap som påminde om en öken. Ingenstanns såg jag några träd. Jag var framme i Afrika det var ingen tvekan om saken.'

Allt kändes så otroligt främmande, trots att jag har rest en hel del, iofs mesta dels i europa länder som grekland,italien,kroatien, turkiet m.m Men jag har också varit i både thailand och på Mauritsius. Trots det så var det här som sagt helt annorlunda.

Precis innan vi steg på bussen som skulle ta oss till hotellet, ( det var en väldigt skabbig liten buss, man kände precis vilka stenar man körde över) så kröp det omkring en liten liten undernärd hundvalp utan svans, och med ens när jag kommit underfund med att hundvaplen var så smal, såg jag att den inte var ensam om att vara undernärd utan alla de pojkarna eller unga männen som hjälpte till men packningen var otroligt smala. Det var då det slog mig, att hit åker jag på semster för att jag vill unna mig lite extra, och på samma ställer bor människor som knappt har råd med mat för dagen

Känslan blev starkare ju längre jag vistades där, inne i stan fanns det en massa slumområden. Det kändes precis som att jag var med i en domkumäntär film om hur fattigt det är i afrika eller ngt. Jag kunde inte sluta fascineras, det var en helt annorlunda livsstil, det var inte bara ett annorlunda land. Utan man levde helt annorlunda där. Det var en sådan stor konstrast till rika fina Sverige. Och dessa männsikor, det är ju otroligt, trots denna fattigdom som råder där, så var de flesta männsikorna hur trevliga som helst. De var glada, lekte på gatorna, de vuxna skojade med oss och log med sina stora vänliga läppar. Nej där var inga torra svennar, utan de kändes mer äkta på något sätt.

Jag ville bara ta hem vartenda barn jag såg, ta hand om dem och ge dem ett liv de inte skulle kunna få på det där stället
.
Det finns en anledning till att just kapverde är så fattigt, det är inte så att Sverige på något sätt har förtjänat sin rikedom mer utan anledningen till att kap verde är så fattigt är att de inte har något eget vatten på öarna, de har heller inger kött, de har inget de kan exportera, utan importerar bara. På så sätt är själva regeringen fattig, och det finns inte speciellt mycket att livnära sig på där nu, utan de flesta försöker satsa på turismen.

Det hände en nästan magisk sak under min vistelse i Afrika. Vi lärde känna en Afrikan, han hette Michael. I början var han faktiskt ganska jobbig, tjatade som alla andra om att vi skulle köpa en massa träfigurer i hans affär. Men dagarna gick, och våra disskusioner, med den här killen blev allt seriösare. Vi bjöd honom på middag, hälsade på i hans hem och spelade spel. Lärde känna honom ungefär så bra som det går att lära känna en människa på en vecka
.
Han började iaf berätta om hans familj, hans bakgrund. Han var född i Senigall, där hans mamma och syster fortfarande bodde kvar. Hans mamma var dessutom sjuk, och hans uppgift var att skicka en viss summa pengar till mamman och systern varje månad, precis som hans pappa fast hans pappa jobbade i Italien och skickade pengar till dem. Han var alltså där helt utan familj, jobbade i en liten afrikansk souverniraffär, och sålde träfigurer varje dag, fick ropa och tjata på turister. Det var hemskt att se hur hans ansiktuttryck förrändrades när han pratade om det, hur man kunde se att tårarna brände där innanför. Han berättade sedan att nej han ville inte bo där, det var inte hans öde, han ville jobba på riktigt, kunna på i en ordenligt lägenhet, skaffa familj och sånt där. Han ville komma till Sverige.
Och det finns nog ingen som min mamma, vi började prata om adoption, fast han var faktiskt tjugo år så vi kom fram till att det nog skulle bli ganska krångligt. Men iaf så kom vi fram till att vi ska försöka göra allt som vi kan för att hjälpa honom att komma till Sverige. Att hjälpa honom att få en chans till ett rättvist liv, ett liv som vi i vårat land tar förgivet, ett liv som för honom är väldigt främmande.

På något sätt har den här resan förändrat mitt liv, den har öppnat mina ögonon ännu mer och jag som trodde att de redan stod på vidgavel. Jag har kommit fram till att det är en sak att se fattigdom och människorna som lever på sådanna härställen på tv, men en helt annan sak att uppleva det i verkligheten. Och jag skulle inte tveka en sekund på att åka tillbaks.
Den här resan har fått mig att bli lite mer säker på att jag vill åka ett år till afrika, och jobba som volantär och lära mig dansa afrikansk dans.

livet snurrar vidare men jag står still

Nu har jag kommit hem, har varit hemma i fyra dagar. Jag hade lovat mig själv att skriva ett blogg inlägg om allt jag upplevt där borta i Afrika. Men mitt liv har snurrat så fort på senaste tiden lucia,julshow, fest m.m Jag har inte ännu haft någon tid för mig själv då jag hunnit sätta min ner framför datorn och bara skriva allt jag kännt för. Och samtidigt som som tiden har gått sen jag kom hem har det hänt flera saker som jag känner så mycket för som jag skulle behöva skriva av mig om, men om jag skulle skriva allt här, antar jag ingen ändå skulle läsa alla mina meningslösa tankar. Antaligen skulle inte ens mina bästa vänner läsa bara för att bara snälla. Mina tankar skulle bara ligga där på bloggen och bli gamla och dammiga och oförstådda.
Fast jag ska skriva snart ska jag skriva, om inte för alla er oläsare så för min egen skull.

jag älskar simon

wihooo im goning to night

Åh inatt åker jag, eller om tre timmar:o
och jag ska ta med mig en skrivbok, eller ett anteckningsblock.
Ska försöka skriva lite dagbok igen, det är så fruktansvärt kul att läsa efter några år.
Sen tänkte jag också skriva smarta citat jag hör om livet, inspirerad av min kompis JennY som är väldigt smart tycker jag.
Åh allt är sååååå bra nu. (peppar,peppar ta i....)

Orkar inte skriva just ska pussa på min pojkvän,pappa och syster innan jag far iväg.
LISA GLÖM FÖR ALL DEL INTE KOLLA I KALENDERN NÄR JAG ÄR BORTA PUSSS(som carola brukar säga hih)

HAPPY HAPPY HAPPY

jag börjar bli lite för överseriös, djup och dyster på min blogg.
Så nu tänkte jag skriva lite gladare för jag är vaäldigt glad just nu.
HAHA faktum är att jag faktiskt sitter på toaletten med datorn och skriver det är inlägget. Hmm lite nördigt?
Men iallafall imorgon natt åker jag utomlands, och jag är HAPPY, för jag blir skoltrött så lätt och detta ska bli så väldans skönt.
Dessutom så åt jag en massa chokladfingrar förrut. (a) Godaste på länge faktiskt.
Sen så blidde jag ännu mer glad idag, för det blir antagligen stor stor nyårsfest, fatta kul.
Och så har jag världens mysigaste klass och ja allt går ganska bra just nu.
Maja var bäst och hjälpte mig med mina dikter så nu ska jag få in fula tal i min hjärna och sen packa




puuuuuuuussss på livet.
hoppas att jag inte krashcar påväg till kap verde. :(

jag bloggar.

Den senaste tiden i mitt liv, har jag blivit påmind av döden och sjukdomar som ofta kan leda till döden. Mycket handlar om vad folk i min omgvining har råkat ut för och deras historia.
Allt detta tjat om döden får mig att tänka på dig. Allt som hände för nästan två år.
För alltid när jag tänker tillbaka på mitt liv som har varit, är det denna händelsen som alltid får tårarna att bränna under ögonlocken som mest.

De flesta som känner mig börjar nog förstå vad jag pratar om nu, men inte alla.
Allt kändes så overkligt under den perioden, att än människa som innan levt bara skulle dö, försvinna bort, inte finnas mer? Det gick inte riktigt in i mitt huvud, jag kunde inte förstå kanske ville jag inte förstå. Det kändes mest som ett stort skämt? Inte kunde henke vara död? det skulle vara så fel. Veckorna efter brukade jag plåga mig själv, sitta och läsa gammal historik, allt vi någonsin skrivit till varandra. Jag satt där framför datorn och lät tårarna sakt rulla ner för mina kinder. Om jag kunde spola tillbaka tiden, och ändrat det jag gjorde fel. Jag begick ett misstag, och jag ångrar mig. Men man lär sig av alla misstag, man gör faktiskt det. Och jag tänker inte begå det misstaget igen. Jag har lärt mig att det bara behövs lite för ett redan deprimerad person ska gå över gränsen. Jag sa saker som jag inte menade, jag förstod inte att du menade allvar, jag tog det lite som en oseriös internetflirt, jag skäms över att se det så nu. När jag läste brevet så förändrades ganska så mycket. Det fick mig att se med lite mindre oskullsfulla ögon på livet, lite klarare, lite vassare. Det fick mig att inse att jag handlar för mycket utan att tänka, det vill säga jag gör saker utan tänka efter vilka konsekvenser det kan få. men nu vet jag.

På något sätt vill jag inte att din död ska vara förgäves, ditt liv ska minsann inte få försvinna utan mening, och det har det inte heller, för du har hjälpt mig att få en klarare syn på livet. Hjälpt mig och format mig till den jag är idag.

Idag har jag en underbar pojkvän som jag kanske behandlar lite väl orättvist ibland, vi tjaffsar för ganska många småsaker, onödiga saker. Sådanna där saker som bara tar orken ur än, men det ska inte bli såmer. För jag vill inte förstöra något så fint för småskit. Det finns så mycket sötrre problem i livet, än vem man ska sova hos? För någonstanns vet jag att vi är så mycket bättre än så. Det vi har är så mycket mer värt än att smutskastas av vanliga vardagsproblem. Jag älskar dig och jag vill fortsätta med det.


Nu ska jag somna hos min bästa vän, för jag blir lycklig av henne.
puss&godnatt.

hihihi

Nordström, läste hon noggrant, det borde vara här tänkte hon tyst för sig själv medan hon drog den mossgröna mössan långt ner över öronen.
Hon kände hur hon fick ilningar igenom hela magen när hon försiktigt tryckte på ringklockan. Bara sekunder kvar tills hon skulle få syn på honom, hundradelar kanske? hon skyndade sig ner för trappan. Hon skulle våga, men idag var inte den dagen. Idag nöjde hon sig med att höra hans röst, att höra och föreställa sig hur han rörde sig där uppe.
-Hallå? är det någon där eller? om det är ska föreställa ett jävla skämt, så är det inte speciellt roligt. Han suckade djupt och smällde igen dörren.
Hans röst den kändes så bekant på något sätt. Shit hur kunde hon göra det här egentligen? Om han skulle få reda på det här senare, skulle han väl antagligen tro att var helt pysko som plingade på hans dörr för att få höra hans röst och ringa hans mobiltelefon för att sedan lägga på bara för att få höra hur han svarade i telefon. Ja vissa gånger nöjde hon sig med att bara ringa och sedan lägga på direkt när han hade svarat. Men det var ändå något speciellt med att vara så nära. Det kändes så på riktigt.

dessa killar

ÅHHHH SNÖÖÖÖÖÖÖÖ jag blir så jävla lycklig av denna SNÖÖÖÖ.
Jag var bara tvungen att skriva det.

Jag har tänkt på en sak idag. En sak som jag faktiskt tänkt på väldigt många gånger men aldrig riktigt orkat bry mig om, men idag slog det mig lite extra. Killar, ja detta underliga fenomen. Det känns som att killar har ganska svårt för att visa sig känsliga. Ja visst iofs kan jag inte dra alla killar över en kant, men de flesta iaf. Men jag känner faktiskt flera killar som är riktigt känsliga, som jag sitta och disskutera seriösa saker med, och som är gansak djupa. Men något som förvånar mig väldigt mycket är att dessa killar på något sätt verkar vilja dölja deras känsliga och djupa sida. Kanske igenom att spela tuff, dra massa fula skämta, tro att man är cool och rolig hela tiden. Garva åt saker som de egentligen kanske tycker är ganska sorliga när det väl kommer till kritan.
Jag vet flera typsika praktexempel på sådanna killar, Det jag inte kan förstå är varför man vill dölja en sådan sida? Att vara känslig, djup och att kunna visa sympati är en väldigt bra egenskap, som jag faktiskt tror att de flesta killar kan, fast dom inte vill att vi ska veta. Det de kanske inte riktigt förstår är att de går miste om ganska mycket igenom att dölja det, för man får en så fel bild av dessa killar från början, att många kanske väljer att inte ens lägga ner tid att lära känna dessa killar, för att de utåtsett mest ser ut som stöddiga wannabees.

Jag blir alltid lika förvånad när någon av dessa känsliga killar skrattar åt att någon annan mår dåligt. SÅ MER KÄNSLOVISNINGAR ÅT FOLKET.

saker förändras faktiskt

jag sitter nu och lyssnar på sofijah och en massa andra gamla svenska rap-låtar.
All den musiken jag lyssnade på för ungefär två år sedan. Och minns allt, allt precis som det var då. När jag var fjorton.

När jag ser fjortisar idag,förrestem med fjortisar menar jag översminkade tretton-fjortonåringar oftast med platinblondt hår och upp pushadebröst, många av de stinker också av någon sötsliskigparfym, kanske någon date parfym? I alla fall när jag ser dessa tjejer, som är så tillfixade och ser så, ja vad kan man kalla det? ser så fejk ut. Brukar min första tanke oftast vara, men gud hur kan dom tycka att det där är snyggt? Att dom inte förstår att dom kommer att ångra sig sen om några år att dom såg ut sådär. Jag tycker att det är så sorgligt på något sätt, att de inte kan vara nöjda med sig själva utan allt det där sminket och de där upp pushade brösten.

Men någonstans har jag ändå alltid vetat att jag inte är rätt person att dömma de där stackars översminkade tjejerna, för att för ungefär två år sedan så var jag precis som dom, eller nej men jag såg ut ungefär som dom.

Från att ha varit den där tjejen som knappt sminkade sig, den där tjejen som alltid varit lite i skuggan av sina kompisar, den där tjejen som visste så väl vad hon tyckte och tänkte, den där tjejen som var så emot alkohol och sex och hela köret, så förändrades jag en hel del vid fjorton års ålder. Det började med jag bytta såkallad kompiskrets. Från att varje helg kolla på film och käka godis, blev det nu att dra fram på stan och kolla om det fanns något folk. Vi stod där på stan helt översminkade och gjorde? nej jag vet inte vad vi gjorde, vi pratade mest, och hade det faktist ganska kul. Men vi drack ingenting, och festade ingenting. Så vi kunde inte alls förstå varför folk kallade oss fjortisar. Nu förstår jag.

I mitt nya kompisgäng trivdes jag bra, för i slutet av allt filmtittande började jag bli lite trött på att aldrig träffa eller lära känna några nya människor. Det var lite som att vi vidgade gränserna hela tiden, lite mer smink där, och lite mer puff i håret där. Sen såklart kom den första festen, den första fyllan. Det känns så avlägset nu, jag drack öl! Jag som alltid hatat och fortfarande hatar öl mest i världen. Men då var det mest för att bli full antar jag. Och så blev det några gånger, öl öl öl och sen blev allting lite vingligare men häftigare.
Jag tror att jag någonstanns under min fjortisperiod tappade en bit av mig själv, eller iaf en bit av den jag var innan. Jag blev så osäker, visste inte riktigt hur jag skulle vara eller hur jag skulle betee mig. Jag visste inte riktigt vem jag var, vem jag ville vara. Jag var ganska olycklig under den här tiden. Det hände mycket saker som var jobbiga. En del sånna saker som jag kunde påverkat, som jag idag ångrar att jag inte försökte mer för att motverka, och endel saker som jag inte kunde rå för, men det hände iallafall saker som gjorde att jag inte mådde bra.
och då kunde det kännas rätt skönt att kleta på allt där sminket, och sen gå och le och låtsas som ingenting, för att dölja lite granna. Så jag tror lite att min fjortisperiod bereodde lite på osäkerheten, och så är det nog för många fjortåringar som man kan gå och störa sig på som ser så fjortisaktiga ut, och jag ska försöka tänka lite mer på det innan jag börjar störa mig, för jag vet ingenting om personen, och dess orsaker till dens beteende.

Men med detta menar jag inte allt var dåligt under den här tiden utan, jag trivdes mycket bra och de flesta av de vänner jag hade då, är jag fortfarande lika bra vän med. Men jag tror att vi alla mognade ifrån det på något vis.
Idag är jag mer säker i mig själv, visst det finns dagar då mitt självförtroende är på botten och allt känns fel, men jag vet mer hur jag själv är och vill vara som person, vad jag vill med livet, och vad som är viktigast för mig. Jag har lärt känna mig själv.

livet har sin gång.

Jag vet att livet består av både upp och nedgångar. Just nu i livet, befinner jag mig i en nedgång.
Idag har inte varit någon bra dag. Men även under de sämsta dagarna i livet lär jag mig något, idag något riktigt viktigt.


Jag vet inte riktigt hur jag ska börja för att få ur mig detta på ett bra sätt. Men det är såhär, en person som står mig väldigt nära fick idag ett telefon samtal, och fick veta att dens nära släkting fick en stroke inatt.
Att han inte längre känner igen sin egen familj, inte längre kan prata och kanske kan han inte ens längre förstå?
Han var en person som vem som helst, en vanlig pappa, kanske världens bästa för just hans barn. Han var en vanlig arbetskamrat, en man som i vanliga fall gick till jobbet på veckomornarna, och på helgerna kanske tillbringade tid med sin familj, och sina nära och kära.

Men det är inte så längre, så mycket som förändrats nu. För honom, för alla människor runt omkring honom. Främst hans familj. Tänk att se sin egen pappa så svag, så förändrad. Tänk dig att inte ens din egen pappa skulle känna igen dig. Tänk dig att inte veta om din pappa någonsin kommer bli vanlig igen, att inte veta om du någon mer gång i ditt liv kommer få ha en brinnande disskusion med din pappa eller ens veta om du någon gång mer kommer kunna umgås normalt med din pappa igen.

Allt som innan har kännts så långt bort, så långt bort ifrån mig och min familj, känns inte längre lika långt borta. Jag hatar när människor man träffat och umgåts med, dör eller blir svårt sjuka. För jag har så svårt att få in i min hjärna att dessa människor som såg så otroligt levande ut, var så otroligt levande förra gången jag träffade dem, att de nu skulle vara döda, eller så sjuka att det inte gick att få någon kontakt med dem.

Ibland undrar jag varför sånt här händer? Varför sådant här händer omtänksamma människor, människor som inte alltid tar sig själv i första hand utan bryr sig om andra, människor med familj. varför händer det inte bara personer som gör så mycket fel att de inte längre går att räkna upp. Varför händer det inte bara människor som skadar andra människor, mördar andra människor? Om det finns en gud, så skulle jag så innerligt vilja veta hur han tänker då, vad meningen med sånt här är. Att en helt vanlig underbar pappa ska drabbas, att oskyldiga barn ska bli så skadade och sårade. Kanske är det så att även om det finns en gud, kan han inte styra över allt. För eftersom gud ska vara alltigenom god, kan han väl inte styra över allt, eftersom världen till stor del består av onda saker, som krig mord, människor som blir sårade, sjukdomar osv.

Kanske vill han lära oss en läxa, att inte ta allt förgivet. Att inte ta förgivet att vi får komma hem varje kväll och krama om våran mamma och pappa innan vi somnar in i varm mjuk säng. Jag har det så. Men många har det inte. Och det krävs inte mycker för att jag ska bli en av alla de som inte har det så. Så därför borde jag uppskatta det mer nu när jag har det så. Och tro mig det gör jag. Jag känner just nu bara att det finns så mycket viktigare saker i livet än vad man ska har på sig för kläder imorgon, eller hur långt hår man har. Det finns en värld utanför ens egen lilla bubbla, som man lätt fastnar i såhär i tonåren.

Just nu vet jag inte hur jag ska beté mig, hur du vill att jag ska vara mot dig just nu. För det är just i sånna här tillfällen en vän behövs, sägs det inte att det är nöd en vän prövas? Jag vill så gärna vara en bra vän, som finns där när det är som jobbigast. Ändå är det så svårt att veta hur man ska beté sig mot en person som har det väldigt svårt. Det är nog ungefär som att man inte vet hur man skulle beté sig mot en kompis om dens mamma eller pappa dog, det är då man behövs som mest, och det är då det är som svårast. Samma som om en kompis föräldrar ska skiljas, då är det också så svårt att veta hur man ska göra eller hur man ska vara. För man vill vara så bra och stöttande som möjligt. Och nu det här, vilket också är lika svårt.

Jag tror att det är svårast att veta hur man ska beté sig som vän i svåra tider, för att det är då man har som störst press på sig själv, att man vill stötta så mycket, man ska stötta så mycket. För det är det som vänner gör. Jag tror det handlar mycket om att inte sätta sig själv i första hand, utan den personen man stöttar. Kolla på den där filmen som man hatar, och baka den där kladdkakesmeten fast man mår illa, bara för att det är precis vad den andra personen behöver. Jag tror att det är en viktig grej inom både kärlek och vänskap. Att sätta någon annan i första hand.

Min mage är full av gröt, och jag är ganska trött.
Kanske borde jag sova? jag vet inte alldels nyss hade jag så många otroligt smarta tankar som jag vill skriva ner, men nu är dom flesta helt bortblåsta.

Men jag vet inte vart mitt liv är påväg. Jag saknar det jag hade i maj och juni, jag saknar att träffa clara och vickan varje dag. Jag vill att ni ska komma hit och göra alla min dagar till dom bäsra så där som ni brukade, jävla gymnasium. Och jag ska sluta vara så deppig på min blogg, för alla de som läser min blogg tror jag nog att jag är en olycklig flicka som sitter hemma och gråter varje dag. Men oftast så är jag faktiskt ganska glad......

om man är vän med någon betyder inte det att man kommer att vara vänner förevigt även om man skulle önska, men gränsen mellan att vara vänner och inte vara vänner dras nog ganska långsamt, och är nog ganska luddig. Och under hela den tiden när den där långsamma luddiga linjen dras, då är man ganska ledsen. För man vet inte hur man ska betee sig, ska man kämpa för något som antagligen kommer att rinna ut i sanden iaf? förr eller senare.

miss you

I fönstret står ett ljus, Det brinner sakta ned.
sakta men säkert försvinner det. Precis som du. Det lyser för dig nu, det är meningen att det ska få oss att minnas. Minnas dig och alla dina fina sidor.
Jag behöver inte bli påmind, kommer aldrig att glömma.
Ditt skratt, det som klingade som bjällror under julmånaden, dina ögon som lyste och gnistrade som ett stjärnfall i den kristallklara vinternatten.
Din kärlek som var så stor.
Att så mycket kärlek fick plats i en så liten kropp, det förvånade till och med mig.
Du ville ingen ont, du gav alla en chans. Du lärde mig att det på insidan finns något så mycket så större än vad blott ögat kan se.
Du hjälpte mig att förstå att man inte ska döma människor vid första ögonkastet.
Allt är så svårt utan dig! Varför?
Så många frågor i mitt huvud, som ingen kan svara på, allt snurrar runt runt och blandas till en stor tjock smet av ovishet.
Vill bara tillbaks till den natten då dina ögon ginstrade och ditt skratt klingade som mest.
Jag vill inte vara här, fast själv på en plats där jag varken kommer bakåt eller framåt.
Jag vill inte bearbeta sorg. Jag är inte sådan. Du är inte sådan.
Vi är inte sådanna. Vi ska vara lyckliga, lyckliga och hela. Som vi brukade vara.
Men utan dig fattas något, en del av mig försvann med dig, Ett hål i min själv, ett sårigt hål.
Så nej jag kommer inte glömma dig.

tågen strulade idag och jag blev ungefär en halvtimme sen till skolan, alltså missade jag en halvtimme av livskunskapen, som idag handlade om självkänsla.
Men det jag hann vara med på var bra, åh jag gillade verkligen mannen, han hade så smarta tankar, och så mycket att dela av sig med. Mycket erfarenhet. Sån vill jag bli någon gång, såndär människa som delar med sig av sina smarta tankar till mer oerfarena människor, och hjälper människor med sina kloka ord.

Martin, (låt kalla honom martin eftersom jag inte vet hans riktiga namn) pratade om att människor hade staket, och grindar som man kunde komma igenom, ju djupare relation och ju mer man känner personen ju mer grindar får man gå igenom. Jag har aldrig tänkt så innan , men ju mer jag har tänkt på det, ju smartare tycker jag att det är. För han nämde också att ju fler grindar man passerat ju svårare är det att ta sig ut, utan att göra massa hål i väggarna och förstöra. Och så är det nog, för ju bättre en person känner än, och ju mer en person vet om än och förstår en, ju ondare gör det ju när det försvinner. En bästa vän försvinner inte obemärkt, utan lämnar efter sig en konstig tomhet. Och brustna hjärtat läker inte på en dag, utan det tar tid för att laga de trasiga såren. Jag tror att det är anledningen till att många har väldigt svårt för släppa in människor på livet, och lita på människor. För att man vet aldrig till hundra procent att inte någon dag lämnar en sticket, eller bara försvinner och sviker än. Jag hör till de där blåögda personerna, som trot så godhjärtat om de flesta, och har väldigt lätt för att lita på människor, och att läta människor komma mig nära inpå livet.

En sak som jag har tänkt ganska mycket på, är att om alla de människor som står mig så nära just nu, de som vet mina innersta tankar, de som vet nästan allt om mig, de som vet mina svagheter och alla mina mörkasidor, om de någon gång inte längre skulle vilja finnas där för mig, och vi skulle gå förbvi varandra på gatan utan att hälsa. Det skulle vara så sjukt att tänka, oj där går en person som vet nästan allt om mig, och vi hälsar nästan inte ens. Så ibland känns det som att vissa människor vet för mycket om mig. För egentligen så kan man inte lita på hundra procent, förutom sig själv. och knappt sig själv. Men jag gillar inte det tankesättet, jag gillar att förlora mig och lägga mitt liv i någon annans händer, dela med mig och bli delad med, jag gillar att inte klara ut svåra tider själv, Jag gillar att känna mig helt trygg med personer.

spring lilla flicka spring

Jag var ute och sprang nyss, det är ett kanon bra sätt för att skingra tankarna, tänkte på ungefär tusen saker, men ska försöka sammanfatta det jag tänkte till ett litet blogg inlägg.

Tidigare idag läste jag en klasskompis blogg, hon hade skrivit lite om döden och hennes tankar om det, och hade skrivit att livet var väldigt skört. När jag läste det började jag tänka lite på mina egna tankar om döden, och det är sjukt. För om jag vet någon som dött i en bilolycka eller läser om någon som blev mördad påväg på kvällen brukar jag fundera på vad deras sista tankar vad. De kanske gick och funderade på vad de skulle göra när de kom hem, kanske skulle de äta världens godaste lasagne och plugga till ett svårt matteprov, eller tänkte dem kanske åhhh jag går as sakta hem för jag måste ändå städa mitt rum när jag kommer hem och det orkar jag inte, eller kanske gick de och nynnande på någon bra låt. För de kan ju liksom inte ha haft någon aningo m att idag var just den dagen de skulle dö. Jag tillexempel när jag går för mig själv brukar jag gå och tänka på att jag ska göra när jag kommer fram dit jag ska, men tänk om jag inte ens kommer fram utan dör på vägen? Jag hatar att inte veta, att inte kunna ha koll eller kunna förbereda mig. Jag kanske dör imorgon? jag vet inte. Men jag vill inte dö imorgon, jag är inte redo att dö, jag vill dö när jag är gammal i en varm säng, och kunna tänka tillbaka till mitt liv, och inte kunna ångra att det var något jag aldrig gjorde, utan kunna vara lycklig för att jag hann med det jag ville.

Jag bukar planera min begravning, ändrar den lite varje år. Det är sjukt jag vet, jag är sexton år, men so what? spädbarn dör väl för fan varje vecka, det skulle lika gärna kunna vara jag. Och även om jag dör ung så vill jag ha en personlig och fin begravning, jag har frågat en del av mina vänner och mina systrar om dom vill sjunga på min begravning, sagt vilka låtar jag vill ha osv. ifs så ändrar jag mig varja år vad som gäller låtarna, det beror nog på att jag hela tiden förändras som person.

Jag tänkte på mer saker när jag var ute och sprang, men orkar inte skriva om det nu, vart för mycket depp att planera min egna begravning, haha jag antar att vissa kan uppfatta mig som sjuk nu, jag kanske är lite sjuk också, jag vet inte.

syster är som en vante värmer och är mysig

igår kom in kära syster hem, hon har varit bortrest i ungefär en vecka.
Men gud så jag hade saknat henne. Jag har kommit fram till att det är ungefär det jag gör hela tiden, saknar och längtar. Jag saknar det som har hänt och personer som jag umgåtts med, och längtar till saker i framtiden. Önskar att jag kunde leva lite mer i stunden, njuta precis nu. Jag ska bli bättre på att komma ihåg at njuta av stunden.

Men iaf tillbaka till min syster, nu när jag sitter här i min ensamhet med en dunkande huvudvärk, tänker jag på hur bra hon egentligen är. Hon är som en extramamma, eller rättare sagt alla mina systrar är som extramammor. När jag är ledsen, känner mig misslyckad och gråter för att jag inte kan sluta, då finns dem där. Håller om mig, hittar på mysiga saker, pratar med mig och säger att jag är det bästa som finns, och nämner ungefär tusen saker som jag är bra på. Och det är då jag kan känna mig riktigt älskad, mitt bland alla tårar och kramar. Jag vet att jag kan skrika och slå mina syskon och säga att jag hatar dom mest av allt,( trots att jag många gånger inte menar ett skit av det jag säger) så vet jag ändå att det kommer bli bra snart, vi kommer sitta tillsammans sen och torka varandras tårar, och bara säga hur mycket vi älskar varandra, för vi är sådanna.
Vi kan såra varandra hur mycket som helst, men när det väl gäller så står vi på samma sida, och håller alltid ihop. Det är nog det som är riktigt kärlek, en riktig familj. Att aldrig behöva känna sig ensam och övergiven.
Vi såg en pjäs idag i skolan, och skulle desan disskutera efteråt och då kom det lite frågor om familjen och sånt, och då började jag tänka på hur mycket min familj betyder för mig.
och hur mycker jag saknar Hannah, och hur mycket jag saknar maja.
Igår var en jobbig dag, allt gick snett, kändes som att jag vaknade upp och all min lyckaförsvann, jag kollade mig i spegeln och såg bara fel.
och nu ska jag åka, men iallafall tack för att torkade mina tårar.
jag älskar dig

blöta tankar,kanske är bra tankar ?

Jag stod i duschen nyss, och belönade min kropp med en varm och lång dusch, för att jag var lite ledsen och tänkte åh det är förtjänar. Egentligen förtjänade jag nog inte att duscha i en kvart.
Jag började tänka på hur bortskämd jag var som stod och duschade i varmt rent vatten, och bajsade i rent vatten, när vissa människor inte ens får dricka rent vatten. Jag kände mig ltie egoistisk. Jag kom fram till att det man inte ser eller är med om, det ignorerar man. För jag ska vara ärlig, det är inte varje dag jag tänker på att små barn svälter ihjäl när jag sitter och äter godis.

Men så kom jag att tänka på en sak som en hände för ett tag sen. en dag för ungefär tre månader sen gick jag omkring och frågade folk vad dom skulle välja mellan att dö själva, eller att 100 personer i kina skulle dö. Majoritet av de jag frågade svarade att de skulle välja att 100 personer i kina skulle dö. Det svarade även jag till en början. Sen frågade jag min pappa. Min smarta pappa, han svarade att han hellre skulle dö själv om han skulle rädda 100 personers liv, jag blev lite förvånad och sa : Men du skulle ju inte märka någon skillnad iaf? du känner inte ens personerna och liknande saker. Då sa han något smart, bara för att man inte är där och ser det som händer så är det ändå lika hemskt, om du skulle varit där och sett när dom dödade personerna, många av dem kanske barn, så tror jag att du också skulle valt att dött själv?
Och han hade så rätt, det hade jag nog valt. Mitt första svar var nog mera ett impuls svar för att jag inte tänkte efter riktigt för konsekvenserna. Men det är lite så det som inte märks eller syns, det finns inte för oss.
Jag har efter det här börjar tänka lite mer på att bara för att det är så långt borta och att det inte känns som att det är verkligt, så är det väldigt många fattiga människor i asien afrika som lider av aids, matbrist förlorar familjemedlemmar varje dag, det är deras verklighet och vardag medan det för mig känns helt overkligt.

En annan ganska sjuk tanke som slog mig där jag stod i duschen var att om ungefär dryg 100år, eller ja säg 150 år så kommer varenda människa som finns på hela jorden just nu i min tid, ( och det är en hel del människor) vara döda, inte en ändå jävel kommer leva. USCH det känns översjukt, så jag ska nog återgå till min franskaläxa.


pussss

mittimellan är kanske inte bäst ?

Jag satt just och täntke på vad jag ville blogga om, vad jag kände för. Började sanbbt tänka på mitt liv, hur jag mådde, hur jag kände och ifall något var fel.


Och nej jag ska inte klaga, för jag har världens bästa vän, och en underbar pojkvän.
och ja jag är lycklig, för det mesta så är jag faktiskt ganska lycklig.

Men på senare tid har jag kommit på att det inte alltid är bra att ha två personer som man älskar mer än allt, två personer som man vill dela alla sina sjuka tankar med eller två personer som man vill ringa mitt i natten när man har drömt en mardröm. Visst är det bra på många sätt, men inte på alla. För hur man än vrider eller vänder på det blir alltid någon sårad, känner sig lite sviken eller svartsjuk. Och jag förstår för jag vet hur jobbigt det kan vara att behöva dela med sig av något som man helst vill ha för sig själv. Att man helst vill vara ensam om att vara den personen som betyder mest för någon. För annars känner man sig helt plötsligt inte lika viktig, och inte lika speciell.

Ibland får jag känslan av att ni kanske ser det som någon slags tävling, eller nej kanske inte så konkret men något liknande. Och vill så gärna, få er att känna att ni räcker till, att ni känner hur speciella ni faktiskt är för mig. Men det är svårt, svårt att veta hur man ska lösa ett sådant här problem? kanske går det inte, kanske kan det inte ens räknas som ett problem.
Ibland känns det som att det finns för många mäniskor att älska, än vad det finns tid till.



Vet inte riktigt vad jag gör? ibland känns det som jag inte hinner med mig själv bland alla andra.
Att jag vill så mycket mer än vad som någonsin kommer hända, men så kanske det alltid är för alla? att man vill mycket mer än vad som går?

sådan mor sådan dotter.

Igår var den där dagen vi hade pratat så mycket om, den vi hade funderat så mycket om. Undrat när det egentligen skulle bli av, hur det skulle gå, om det skulle fungera överhuvudtaget osv. Igår var dagen då vi skulle festa tillsammans för första gången. Och visst gjorde vi det, ja det gjorde vi.

Kvällen blev inte riktigt som jag hade föreställt mig, utan kanske lite mer händelserik.
Allt som började så bra, slutade med våta kinder och storgräl.
Lite mycket alkohol och jag överreagerade lite för mycket, egentligen så vet jag inte varför och nu i efterhand kan jag inte försvara mig. Men när vi väl börjar bråka, så är jag för stolt för att ge mig, och fortsätter att alltid förvånas varje gång du ens höjer rösten. För du blir så annorlunda då, inte gamla vanliga mysiga underbara simon. Utan hårdare, starkare, läskigare, lite mera ovan.
Så vi bråkade ganska mycket igår, och jag vet att det till största delen var mitt fel, och det känns bra att kunna erkänna det, att ta på sig skulden. För vad jag har märkt hittills så är det inte bra att vara för stolt.
Idag när vi låg och pratade om gårdagen, spekulerade och allmänt dissikerade gårdagens händelse, var det bästa svaret jag kunde komma på, jag ville väl att det skulle hända något. Åh så patetiskt, jag borde skämmas.

Men så fort orden kom i min mun, kom jag och tänka på min mamma som dagen innan nästan skrämt livet ur mig. När jag skulle sova mumlade hon något om att vi var tvugna att kolla noga så att dörren var låst, för att det var några som hade rymt från en pyskhem här i närheten. Redan då vart jag lite rädd, för jag gillar inte att inte känna mig säker i mitt eget hem.
Sen när jag gick ner till mitt rum, ser jag till min förskräckelse att det ligger någon i min säng....
Skrattandes kommer då mamma senare ner, och ler belåtet. Sen visar det sig att hon har "gjort" en låtsas gubbe med peruk och skor och allt och lagt sig under mitt täcke, så att det såg ut som en riktigt person.
Mamma sa då till sitt försvar, men jag ville att det skulle hända något, jag ville ha lite action i mitt liv. Kanske är det så att jag är lite som min mamma. Såndär som hela tiden vill att det ska hända saker, som blir uttråkad av att sitta still i mer än tio minuter. kanske är rastlöshet och uttråkhet mitt största problem ?
iaf så älskar jag dig, och önskar att du skulle slippa mina dumma impulser. Men som en låttext jag gillar " du är svår att leva utan, jag är svår att leva med."


och idag fyller min älsklingspappa år, GRATTIS !

Nu har det blivit såhär igen, sådär som jag inte vill att det ska bli.
Jag gör saker hela tiden, hinner aldrig bara vara själv en hel dag, och inte göra någonting.
Jag hade tänkt mig att det här lovet skulle blivit ett perfekt tillfälle till att vara ner och ta det lugnt, plugga osv, men icke. Jag är så otroligt dålig på att säga nej när det väl kommer till kritan. Så nu är det torsdag, och om jag ska vara ärlig så har jag nästan inte pluggat något alls på hela lovet, och så är det franska prov på onsdag JIPPI.
Jag vill bosätta mig mitt ute i vildmarken ett tag, och bara försvinna in mig själv, ta det lugnt och sova hela dagarna.


Det var egentligen inte det här jag tänkte blogga om, men det blev så uppenbart för mig helt plötsligt. Utan det jag egentligen ville skriva, var att igår satt jag vid datorn och letade efter någon bra film att ladda ner på tanka fett, såg jag helt plötsligt ett avsnitt av band of brothers. Och fick någonslags flashback eller vad man kan kalla det. För i min gamla klass, 9 F så gick vi in för det väldigt mycket när vi arbetade om andra världskriget, och en kille i min klass tog då med sig ett avsnit av band of brothers, och så satt vi där tillsammans allaihopa och förundrades över hur hemskt det en gång hade varit.

Jag satt länge och tänkte på detta, På Erik som tog med sig avsnittet, kom att tänka på att jag inte träffat han på flera månder, och ja att jag faktiskt saknade honom. Trots att han innan kunde vara det jobbigaste jag visste så saknade jag honom faktiskt.

Och så är det med hela min gamla klass, när jag väl tänker på dem så saknar jag dom allihopa, väldigt mycket. För vi var så nära, och hade så roligt tillsammans. I slutet av maj och i början av juni tillbringade vi nästan varenda minut med varandra, och sen bara skiljdes vi åt.

Men oftast så tänker jag inte på gamla klass så mycket, och märker så inte att jag saknar dom, eftersom min nya klass är så otroligt bra och vi har så roligt tillsammans. Detta skrämer mig faktiskt lite, för kanske blir det så med min nuvarande klass också, att den sen bara glöms bort i intet. Att den sammanhållning man hade bara rinner ut i sanden. Det känns som att man trycks ihop i grupper för att bli tajtare och tajtare och sen när man är som tajtas ska alla rötterna dras upp och man ska gå skiljda vägar igen.

Det känns lite jobbigt, för saknaden är en sådan tom känsla, och att vilja att någonting ska vara som det var förr är en sådan hopplös känsla.

sova är ganska tomt

Jag har alltid varit en såndär person som inte riktigt gillar att sova själv. Ett tag hade jag en period då jag var tvungen att sova med tänd lampa, efter det kom perioden då jag var tvungen att somna framför en film eller läsa tills ögonlocken inte längre orkade vara öppna. Jag minns att jag brukade tänka att jag skulle vilja bo i indien eller i Afrika, då man bodde så trångt och då man alltid var tvugna att sova tillsammans. Jag kände att där skulle jag minsann passa in.

Men åren gick och det blev allt lättare för mig att somna. Men nu på senare tid har jag börjat vänja mig att alltid sova med någon. Ofta är det med simon, annars är det någon kompis eller någon syster. Men nätterna då jag sover helt ensam blir allt färre. Vilket jag egentligen bara tycker är toppen, för det är ju trots allt lite lite tryggare att veta att någon ligger brevid än när man ska sova, och är kvar när man vaknar.
Problemet uppstår då när jag väl ska sova själv igen, vilket jag skulle igår. Det kändes så tomt att inte ha någon brevid sig eller ens i närheten. Så efter ett tag av sömlöshet, som kändes ungefär som 5timmar (det var väl sanrare en halvtimme). Bestämde jag mig för att gå upp och göra lite te, så där jag satt jag med mitt te och fösökte klura ut hur jag skulle kunna sova haha.

Efter tag kom jag fram till att jag skulle kunna sova hos mamma och pappa, det var evigheter sen och ja det är ju så mysigt att krypa upp i mellan dom, och bara få känna sig liten igen.
Och det var underbart.... till en början.
Efter ett tag började pappa snarka, och det vart varmare och varmare, eftersom den evigt surradev takfläkten inte hjälpte ett dugg.
Så trött och irriterad gick jag tillbaka till mitt rum igen, och började köra på gamla metoden. Jag läste och läste och läste till ögonlocken vart så tunga att jag somnade utan att hinna känna tomheten i mitt rum.

Egentligen vet jag nog inte riktigt vad jag vill förmedla med det här inlägget, jag satt bara och funderade lite på att jag har börjat hata att sova ensam igen. Fast lite mer annorluna den här gången. Jag vill inte sova sådär nära som innan, att man ligger jätte när och det blir jätte varmt, nej då får jag mer panik. Utan mer sådär lagom nära, man känner inte varandra med man vet att man har någon mer i rummet, så vill jag ha det. Kunna veta att jag inte är ensam. Jag vet itne varför jag känner sådan rädsla för att vara ensam. Kanske är det för att jag inbillar mig att saker bara kan hända mig och inte kommer att hända om någon annan är med. Jag vet inte. Men nu ska jag äta currykyckling och ta på mig ett par stickade sockar för jag fryser.

jag har redan bloggar idag jag vet men en kortis till kan väl inte skada?

Tänk att, sitta framför youtube och kolla på när bebisar fiser tillsammans med sin syster kan framkalla lycka. En så simpel sak, kan få än att må så himla bra.
Nu önskar jag att jag hade ett badkar så jag kunde simma omkring i varmt mysigt vatten med istället ska jag duscha, åh ett koert inlägg av mig för omväxklingskull !



pussss

nersmutsad kärlek?

Jag har aldrig riktigt kännt mig som förhållandetypen, har alltid kännt att jag är en såndär äkta singeltjej, som bara älskar att bara ha mig själv att tänka på. Bara älskar att gå på fester och bli flörtad med, och bara älska att ha ett enkelt liv. Jag tänkte alltid, jag kommer nog aldrig få någon pojkvän, och det var klart att jag tyckte att det kändes mysigt med pojkvän och sådär men det var aldrig något som riktigt orade mig. Utan jag njöt nog mest av att kunna flörta runt och bara göra som jag kände för.

Nu borde jag kanske vara helt förändrad, bara njuta av att vara i ett förhållande, bli tjock och ful och skita i hur jag ser ut eller allt annat som en del tror att man kan bara för man är kär, och är älskad tillbaka. Tyvärr kan jag inte hålla med om det. Kanske är det så för vissa. Men jag är nog inte riktigt som vissa, för mig så är det nästan tvärtom. Innan (när jag inte var i ett förhållande) då var det ett plus om jag var snygg, och perfekt. Jag hade liksom ingen att anpassa mig efter, behövde bara uppfylla mina egna behov och ingen annans. Nu när jag är i ett förhållande känner jag mer att jag ska vara den tjejen som någon tycker är snyggare än alla andra, jag ska vara den tjejen som vänder någons värld upp och ner. Oj, vilken press jag känner att jag får då, visserligen säger min pojkvän att jag är som snyggast när jag är nyvaken, i en msutsig t-shirt och ruffsigt hår. Men grejen är att det inte är hans fel, utan problemet ligger nog mera hos mig, vart jag än vänder mig så finns det hundratals snygga tjejer överallt, när jag är ensam brukar jag sitta och jämföra mig med alla dessa tjejer. Vad har jag som inte dom har? varför vill han hellre ha mig än henne, hon som är så mycket snyggare? Och detta sänker mitt redan ganska dåliga självförtroende lite till. Jag vill inte vara den tjejen som hatar alla dom snygga tjejerna som kan sno hennes pojkvän, utan då vill jag hellre vara den snygga tjejen som blir hatad men ändå inte har något att ora sig för, inte något att förlora. Många som inte är i något förhållande uppfattar nog mig som ganska otacksam, säkert många som är i ett förhållande också. Men det är sådan jag blir, det är inte något jag är stolt över. Kanske beror detta på att jag inte riktigt har förstått innerbörden av kärlek. Att när man är kär i någon så finns det bara den personen, och den är vackrast i världen trots att den har en stor finne. Kanske .kan jag inte förstå trots att jag känner så för någon, att någon annan kan känna så för mig.
Kan det bara vara så enkelt att jag inte är mogen för kärlek ?

Ni kommer få se er ungdom ruttna framför er

Nej rubriken har egentligen ingeting med inlägget att göra, utan är en fras ur en av Håkan Hellströms låtar, som jag på någout underligt sätt faktiskt är ganska förtjust i.


Min kompis skrev ett inlägg om lycka som jag just läste, och jag kände mig väl lite träffad antar jag, eftersom nu sitter här och kunde inte hålla fingrarna i styr, utan kände mig tvugnen att blogga lite.

Jag tror inte att det spelar någon roll hur bra man än har det, hur rik man än är och hur många man än känner. För jag tror att det sitter i personerna, att alla uppfattar lycka lite olika. Jag uppfattar mig själv som lycklig, för att jag mår bra, har ett bra liv och är ganska nöjd med min tillvaro. Men bara för det betyder det inte att jag kan ha problem och ibland sitta och undra varför jag finns, och varför jag alltid gör fel saker, och varför jag aldrig kan få vara lika bra som någon annan, ja liknande saker. Jag tror inte att man kan undkomma problem, ju bättre man har det, ju fler problem kanske man har? eller nej så kanske det inte är, jag vet inte. Kom bara tänka på en fras som nog är ganska vanlig. poor little rich girl. Jag brukar oftast tänka att det känns så överdrivet och att de tycker så synd om sig själva, och aldrig kan nöja sig med det man har. Mycket tror jag beror på att många sätter för stor press på sig själv. Vill så mycket, som inte alltid går.
Vill vara duktig i skolan, vill vara smal och samtidigt kunna äta massa godis, vill se bra ut, vill villvill.

Jag tror att jag lider ganska mycket av det problemet, man vill uppnå något som man kanske igentligen inte är, ställer för hårda krav på sig själv. Jag har haft mycket problem tack vare detta, tex genomgått en lång process av ätstörningar, deprissioner osv. Men när jag tänker tillbaka på mitt liv, som jag har levt än så länge, så är det inte mycket jag ångrar, för de flesta felen jag gjort eller sett andra göra har jag lärt mig av. Tack vare att jag fick ätstörningar tex, lärde jag mig att man inte blir lyckligare av att väga femton kilo mindre, utan tvärtom. Ju smalare man blir ju tjockare känner man sig. Och lite så tror jag att det är när det handlar om allt annat också. Ju mer pengar man har, ju mer ihågligare känner man sig.

Sen är det ju verkligen inte likadant för alla, men någon eller några kanske känner likadant som jag, kanske bara en av alla som läser det här inlägget. Men det spelar ingen roll, för nu har jag fått ur mig ungefär det jag ville få ur mig. Eftersom det jag ville komma fram till var att man inte behöver ha en död bror, eller skilda föräldrar eller cancer för att vara ledsen och olycklig. Utan ibland räcker det med att bara pressa sig själv.

använder fel ord i fel sammanhang

Det hände en sak i dag, som fick mig att tänka till ordenligt.
En person i min klass reagerade väldigt starkt på att någon sjöng och skojade lite om cancerknölar, aids och cp-barn. Visst tyckte jag att hans humor låg på väldigt låg nivå, och att det egentligen inte alls var någoting att skoja om. Men att skrika och hota folk kanske var lite väl att ta i?
ärligt talat så vart jag lite rädd för personen, speciellt när den kom fram till mig när jag sa något i sitl med moget att skoja om cp-barn, och började säga saker som : DU SKA FAN INTE SÄGA NÅGOT DU INTE VET NÅGOT OM, VET DU ENS VAD CP ÄR ELLER ? och skrek rätt i mitt ansikte, först trodde jag att hon skojade, men blev sedan som sagt rädd när jag insåg att den menade allvar.
En halvtimme senare vart personen förbannad igen, och tryckte upp personen som sjöng om cancerknölarna mot skåpet och skrek lite. Jag hade varken mod eller ork att lägga mig deras bråk igen.
Senare berättade personen att det var för att hon hade en cp-skada i foten, alltså ett fel på muskeln i foten, inget allvarligt igentligen, mer än att den blev trött i den ofta.
Men det visade sig att personen hade blivit svårt mobbad för detta under hela sin skoltid, och därför reagerade väldigt stark på just sånna här saker, och att den hade problem med att koontrollera sin ilska osv.
Jag insåg då hur fel man andvänder ord som cp,damp osv.
tex, asså min mobil är helt cp. Man menar egentligen ingenting mot de cp-skadade med det, utan det har mera blivit en sorts ovana ungefär som att svära.
Jag skulle kunna skriva lika långt till men måste tyvärr åka och träna, YOGA :/ usch


pusss

ES1 <3

Igår när jag skulle sova, så låg jag och tänkte en massa på mitt liv, och hur min val igenom livet liksom format och påverkat just mitt liv, och även andras.

Och så började jag tänka på hur annorluna allting var nu, mot ett år sedan.
Ny klass, nya vänner, nya intressen, kanske inte dirket så svart och vitt, men ungefär så.
Ju mer jag tänkte ju säkrare blev jag, det bästa besultet jag har gjort hitills i mitt liv ,var att börja på estet.
Jag är så otroligt glad, att jag tillslut, den sista omvalsdagen lite osäker lämnade in det där pappet.

Fast jag kan erkänna att jag första dagen kände, men gud det är är ingenting för mig! jag passar inte in här, och dom här människorna verkar ganska osoicala och visar inget större intresse för att vilja lära känna mig.
Men ju fler dagar som gick, ju bättre blev det.

Nu har vi gått i samma klass i runt två månader. och vi har redan en grym sammanhållning, jag kan redan känna efter och verkligen menar det när jag säger, jag älskar ES1.

För jag älskar stämingen i våran klass, jg älskar alla olika personligheterna, jag älskar att man kan vara precis som man är, och känna att på något sätt är man så olik de andra att det inte är klokt, och på andra sätt så är vi faktiskt ganska lika. Och jag älskar att vi alltid har roligt, att vi gör det bästa av saker.

Förutom klassen, så älskar jag såklart själva programmet, att få dansa, sjunga och spela teater varje dag och samtidigt på en bred utbildning. Jag känner verkligen hela tiden att jag utvecklas i mig själv, att jag sakta men säker blir mer självsäker, båda utanför och på sceenen.

Jag vet att många nior nu sitter inför gymnasievalet, och är mycket osäkra över vad de ska välja. För jag har själv varit där, tro mig jag vet hur det är att vara osäker, först ville jag gå på mediegmnasium i täby(sthlm), sen ville jag gå samhällmedia i tranås, sen natur, och tillslut hamnade jag på estet.

Men om ni funderar på estet, och vet med er att ni tycker om att sjunga eller dansa eller spela teater. Tveka inte för det är ett undrbart program.



så nu ska jag skriva en dikt till svenskan och sen plugga på lite brutus<3

romromromrom

även du min Brutus.....
jag orkar inte plugga, ge mig fetaste sommarlovet.

morgontrött

klockan är nu sju minuter i tio, och jag sitter här framför datorn och gnuggar bort den sista sömnen ur ögonen. Jag sov hos majse inatt, underbart tycker jag, förutom att jag är ungefär sämst på att gå upp morgonen. Jag borde plugga men först vill jag skriva, för det känns så skönt när fingrarna trycker mot tangenterna.
Jag har tänkt lite på senaste tiden att jag har så otroligt svårt för människor som tycker synd om sig själva. Tex. har jag innan haft svårt för peyton i one tree hill. (fint exempel javissst) men iaf såhar jag så svårt för sådanna personer, som aldrig kan vara nöjda. Alltid dra ner stämningen lite, för visst äre så synd om dom, och visst har dom så svårt, och visst är deras problem så mycket störra än alla andras.
och med detta inlägg menar jag inte att man inte får må dåligt, och inte vara ledsen, för jag vet att nästan alla tycker synd om sig själva ibland. Sånt jag stör mig på är mer när människorna som är så ledsna alltid vill att allting ska kretse kring dem, att de alltid ska vara i centrum, och vill att andra ska tycka synd om dem.
Nu tänker du säkert, gud vad taskig hon är, får man inte ens må dåligt ibland och visa det?
och jo det tycker jag verkligen, jag är för att man ska visa vad man känner, och inte stänga ngt inom sig, men ibland kan det gå överstyr.
När människorna inte kan vara glada för någon annans skull, för om jag är lycklig och glad, ska jag behöva känna skuldkänslor för att den andra personen är ledsen. För att den andra personen inte kan vara glad för min skull, men jag ska visa medkänsla för den andra personen.
Jag tycker att man ska få kunna vara lycklig utan dåligt samvete.

tiden rinner som sand

jag har gjort en upptäckt,
säkert samma upptäckt som flera miljoner människor också har upptäckt tillsammans med mig.
Men iallafall så är det jag vill komma fram till att tiden går så otroligt snabbt.
och det läskiga är att jag tycker att det är skönt.
Ja, just nu tycker jag faktiskt att det är jätte skönt, att veckorna bara rusar förbi, så att det blir helg och jag får vara ledig lite. Att den efterlängtade festen äntligen blir av, och att jag äntlingen är påväg till sthlm osv. Men det sämsta med att tiden går så fort är ju att allt det roliga går dubbelt så smabbt! som när man har tryckt in den snabbaste spolningsknappen när man kollar på film, ungefär så känns det.
Att man knappt hinner med att stanna upp och njuta av att leva just i detta nuet, innan nuet har försvunnit.
Detta kanske inte låter som något vidare problem för många, fast för mig är det faktiskt det.
Jag tycker det år så otroligt jobbigt, jag oroar mig, och jag tänker, och jag drar massa slutsatser.
Jag blir så stressad, vill hinna med så mycket, men hinner inte, utan planerar in tusensaker på samma dag, och inser sen att det inte fungerar. Så nu sitter jag är och tänker ännu lite till.
Jag hinner inte sitta så mycket vid datorn alltid, därför kommer mina blogginlägg i perioder.
Jag brukade kolla på ett speciellt barnprogram när jag var liten, det var en liten pojke som hade en magisk klocka. Hans klocka kunde stanna tiden. Han kunde då gör vad han ville under den tiden.
Snälla jag vill ha en sådan klocka, så att jag kan stanna upp och vila lite när jag vill.
bara göra som jag vill.
Jag vill ha något magiskt, jag vill nog vara magisk.

det kanske har med aura att göra?

Det har hänt igen, som så många gånger förr.
De sakerna i mitt liv som jag verkligen inte får tappa bort är mina nycklar, min plånbok och min mobil.
Och just därför har någon skapat mig (mamma,pappa?gud?) mycet slarvig.
Jag vill inte vara slarvig, utan faktum är att jag verligen försöker att hålla reda på mina saker, och jag försöker verkligen att vara ordningsam.
Förra veckan tappade jag min plånbok på pendeltåget, och nej den har inte kommit fram, för två veckorsedan tappade jag bort mina nycklar, som tur var så hamnade dom hos vaktmästaren till slut.
Igår (för ungefär tredje gången den här månaden) råkade jag tappa min mobil i en massa vatten, den slutade fungera ungefär två timmar, så jag lät den ligga på tork över natten, och sedan fungerade den igen, elr den fungerar halv iaf.
Jag undrar varför just jag var tvungen att bli en sån virrpanna, så kanske ni tänker men gud det är ju bara att bli mer ordningsam och ansvarsfull osv.... men det är inte så! inte när det gäller mig.
Jag lägger i från mig min mobil,mina nycklar någonstans, när mitt huvud är någonannanstans, och själklart har jag jätte svårt att komma på vart jag la den ¨någonstanns sen.
Jag hatar när jag får sånna där nedvärderande blickar från alla dessa ordningsamma människor, som skrattar lite sådär halvvänligt, det där skrattet som säger naw vad sött att du inte ens kan hålla reda på dina egna grejer. Och sen finns det hånskrattet som säger ungefär HAHA så jävla patetisk.
Båda lika äckliga!
Iofs så tar jag inte det så hårt utan jag tänker att det går att fixa, så varför gå och bli demprimerad i onödan, men jag kan inte säga att det inte är jobbigt, för det är det.
Ibland känns det som om jag är en simsgubbe som styrs av någon annan, att det var någon annan som bestämde min personlighet, och nivet hur många pluttar man sa få av allt, och min styrare´tänte jävlas lite med mig, och gav mig alldeles för lite pluttar. Kanske är det så? att det inte alls är mitt fel, kanske har jag bara inte tillräcligt med pluttar?

smärta

jag har sån fruktansvärd mensvärk, har inte kunnat resa mig på en timme nu, bara legat i sängen med en värmekudde på magen. det är hemskt.
Så nu ska jag trösta mig själv, med massa godis!
det blir nästsista gången jag äter godis det här året!
och nu bloggar jag sämst i världen ungefär, och mest onintressantas jagvet!
men jag har mensvärk, så vad kan man begära?
nu ska jag plugga och tröstäta.


ciao

.

jag bloggar ganska mycket,
och pluggar ganska lite.

poems

hittade massa dikter jag skrev en gång, jag hade en period då ja gskrev ehla tiden.
jag älskade det.
jag ska nog börja igen. lägger in några här punkt.


Svart svart svart
En suck av obehaglighet
Ska det kännas såhär
Behöver det va såhär
När ska allt ta slut?
Som vassa nålar sticker mig i skinnet
Som en hård spark i magen
Alla förväntningarBlir besvikelser
Gång på gång
Låt mig försvinna
Sjunka in i det svarta.


Det går en flicka
På grusvägen där
Ångesten tynger hennes axlar
Att hon knappt orkar gå
Det är mörkt
Kallt
Hon försöker andas
Men hon ramlar ihop
Hon försöker resa sig
Men förblir liggandes
Fan
Såhär skulle det inte bli
Hon skulle klara det
Men hon sjunker
Djupare och djupare
Marken har ingen botten
Där hjärtat en gång satt
Är ett stort hål

Stjänor som gnistrar
Som om tomtebloss och fjärilar flyttat in i min mage
Jag vill känna värmen från din nakna hud
Åh vad jag vill
Vill ha hela dig
Din beröring är somElstötar genom hela kroppen
Ditt leendeSätter marken i gungning
Du får mig på fall
Om och om igen
Det ändå jag vill
Är din kropp sluten omkring mig


Åh jag är lycklig, jag mår bra av dikter nu ska jag dricka te och sitta under en filt och skriva!

naturligt?

vart är vi påväg?

Ibland börjar jag allt undra vart vi är påväg någonstanns?
Jag såg på ett tv program imorse, som handlade om skönhetstävlingar för barn. Barnen var i åldrarna fem till åtta år, och det var bland det sjukaste jag sett. Små platinblonda sexåringar, men fejkad solbränna, med isatta löständer,lösögonfransar,löshår, tusenlager smink och ja fejkfejkfejk.. och åter fejk.
Dom människorna som ska vara dom mest naturligaste i världen, dom som ska springa omkring nakna på sommaren och dom som ska kladda ner sina kläder, och dom som ska leka med dockor gick omkring på catwalks, iklädda olika baddräket, eller andra uringade klänningar.
Jag vet inte vilket som är värst, mammornas fixering, eller barnens utseende.
Vart är världen på väg någonstanns? är det konstigt att reagera så stark på det här?
Det känns så onaturligt. Mammorna säger att dom inte tvingar barnen, utan att de vill vara med, och barnen säger att det är jätte roligt att vara med samtidigt som dom sitter och gråter av hårspray i ögonen eller av att klänningen är för tajt.
Jag har förstått att fixeringen av att verka äldre än vad är, och att "växa upp" sjunker lägre och lägre ner i åldrarna. Jag menar jag har sett åtta-tioåringar som kommer i stringtrosor och pushup-bh. Det är då det börjar kännas lite obehagligt? Ska det vara såhär? att man redan som åttaåring känner press på sig själv att vara snygg, ha rätt kläder, ha stora bröst, smink, att vara smal osv?
Jag vet inte om det är att alla dessa tjejer(som jag nu syftar på) egentligen vill detta, eller om det egentligen är ett stort jävla grupptryck? Att de påverkas av all reklam, alla kändisar, tvprogarm? och det jag tcyker är mest skrämande är att om det har kunnat ändras såhär mycket på ungefär trettio år(sen mina föräldrar var i min ålder) då det var väldigt onaturligt att ens en trettonåring gick omkring i massa smink och stringtrosor. Hur ska det då vara när mina bärn växer upp? hur kommer de att påverkas av världens utveckling?
Jag vet elvaåringar som har blivit av med oskulden! elva år! Det känns så hemskt att så många av dessa människor går miste om det bästa som finns. barndomen. Jag skulle inte byta ut min barndom mot något i hela världen. Jag älskade att vara barn, och känner mig fortfarande bara som ett barn i många siutationer.
men nu ska jag leta efter bilder på barbiebarnen, som jag förhoppningsvis ska ladda upp.

hittade inga bra bilder, men checka in på youtube.
http://www.youtube.com/watch?v=ucGlnVoYdOA&feature=related

bad day?

Imorse vaknade jag upp alldeles snorig, och med dunkande huvudvärk, dessutom som grädden på moset kunde jag knappt prata för min röst var alldeles skrovlig och hes! kändes ungefär sin världens värsat baksmälla! eller ja jag kan tänka mig att det känns ungefär så, för jag blir typ aldrig baks, så jag vet inte riktigt hur jävligt det kan va. Men iaf efter mycket om och men, gick jag och simon upp vid halv tio, och skyndade med tåget till boxholm. Väl på tåget insåg jag att jag inte hade några pengar, och var därmed tvugnen att planka, så i tolv minuter satt jag med en stor klump av oro i magen, och kände mig väldigt nervös.

ungefär nu

ungefär nu skrev jag färdigt min historia läxa, fast nu är det inte nu längre, utan nu är det nyss.
och ungefär nu sitter jag framför datorn i en vit och brunrandig bikini, inte vet jag varför, bara för att vara tvärtimot alla andra kanske? Just nu börjar jag bli väldigt trött i ögonen efter att ha suttit i en och en halvtimme och skrivit ner en jävla text. och just nu sitter jag och skriver det här, visserligen är det inte samma nu, som du kommer uppleva när du sitter och läser det här. Då är det är nytt nu.
Nu förändras egentligen exakt hela tiden,varje sekund,varje hundradels sekund,varje tusendelsseuknd osv, så kan man nog fortsätta i evigheter, kanske? Det är läskigt med nu, för nu är alltid just precis nu, men så fort jag slutar skriva och läser det jag just skrev så är det inte samma nu länge, utan det nuet kommer aldrig mer komma tillbaka utan istället kommer det bara komma en massa nya nu hela tiden.
och alldels nyss läste jag igenom detta inlägget, och insåg hur oerhört pateiskt inlägg jag nyss skrev.
Vilket troligen beror på att min hjärna är alldeles sönder grötad av Alexander den store, och grekiska filosofer. Jag vill inte tänka filosofiskt! Jag hatar det, det är läskigt att tänka utanför "mina gränser" att tänka att saker kanske inte är just så som jag tror.

och förrut pratade jag med olivia i telefon, och insåg hur underbar hon är! Hon är så otroligt snäll att man får leta efter snällare. Det är synd att hon inte blev kamratstödjare för jag ver ärligttalat ingen som skulle gjort det jobbet bättre.
Nu ska jag ringa min älskling och beklaga mig över att min hjärna är grötig.

älskade du vad tiden går fort när man har mysigt

"Det handlar om att prata sönder nätter,om att sätta på en film om och om igenför att storyn hela tiden tappas bort bland kyssar.Att låta abstinensen till varandra döda känslan av trötthet.Det handlar om att älska smaken av någon annans läppar.Om att brottas bland kuddar och att älska att förlora,bli nedtryckt i dunet och kysst över hela kroppen.Det handlar om att kunna kyssa bort sårigheten,om att viska du är vacker tusen gånger varje nattoch mena det lika mycket varje gång.Att plötsligt finna ljusglimtar i den gråaktiga världenoch att ständigt ha tusen fjärilar i magen.Det handlar om att tappa bort sig i någons famnoch aldrig vilja hitta vägen ut,händer som dras genom hår och fingertopparsom smeker längs ryggraden.."

och nej tyvärr har jag inte skrivit den här texten själv, men jag önskar att jag hade gjort det. För det är ungefär såhär jag känner, det bästa jag vet är att vara kär. det bästa jag vet är att vara kär i dig. För med dig blir jag det jag som jag vill vara. Alltså mig själv, fast med dig vid min sida. Och det spelar faktiskt ingen roll hur sur jag än kan bli på dig, och hur mycket vi än kan bråka, så pirrar det ändå alltid i magen när du ler. Och jag blir ändå alldels varm i kroppen när du nuddar mig, din beröring känns som elktriska stötar mot min hud. Jag älskar dig så jag blir matt i kroppen.och igår hade vi sju månader, tänk att jag har fåttligga brevid dig och, höra dina djupa andetag i sju månader nu. Tänk att jag har fått bli helt sönderpussad så fort jag vaknat i sju månader nu.Tänk att jag har varit kär i sju månader nu.

pussss

jag hade en vän en gång

en gång hade jag vän, hon var såndär som man kanske kallar perfektionist. Eller nej det kanske man kallar sånna männsikor som vill att allt ska vara perfekt hela tiden. Men hon var ungefär sån, hon ville att hon själv skulle vara perfekt hela tiden. Hon försökte vara perfekt hela tiden. Till en början avundades jag henne, och ville också alltid vara sådär perfekt simnkad, alltid ha snygga och nya kläder, alltid ha fixat hår osv.
Men efter ett tag började jag inse att det kanske inte var så kul att alltid vara "perfekt" eller ja, det var iallafall inte så kul att umgås med någon som hela tiden skulle vara perfekt. Men kunde liksom inte riktigt vara sig själv med någon som kollade ner på än, ocn nästan skämdes för än om man gick ut osminkad i mysbyxor. Det blev liksom att man själv försökte anpassa sig, för att vara lika perfekt så att man skulle passa in den perfektes värld. Men jag har nu på senare tid insett, att det skulle vara ganska tråkigt om man inte kunde vara sig själv bland sina vänner, om man inte kunde visa sina fulaste och pinsammaste sidor för sina vänner, om alla skulle köpa likadana kläder från h&m, färga håret till samma färg och se likadna ut. Men då är frågan, är man perfekt om man ser ut som alla andra? Jag tror att den här personen försökte se ut och betee sig som hon trodde att man skulle vara.
I nuläget hälsar vi knappt på varandra, det blir ett svagt hej. Men faktum är att jag inte saknar henne, för, för mig så gick våran vänskap mest ut på att försöka vara något som jag egentligen inte var. och det var väl just därför den rann ut i sanden. För det ska inte vara så med vänner. Men ska inte behöva anstränga sig, för med dom man passar med flyter det på naturligt.

nu ska jag kila

jag saknar mitt liv som det brukade vara, jag saknar den jag brukade vara.
Ta inte det här fel, men jag saknar det lev jag en gång levde. Men som nu känns så otroligt långt bort.
Jag saknar att inte behöva ta ansvar, och jag saknar att inte få göra som man själv vill.
Jag är väl en såndär person som ska hålla på att älta massa gammalt.
och sakna exakt allt som hänt.
Dagen jag fyllde tio, likaväl som förrförra sommaren.
Ibland önskar jag att jag kunde leva förevigt, fast den önskan varar oftast bara inom nåågra minuter, för sen inser jag att alla människor jag älskar kommer någon då att försvinna från mig och jag blir ensam kvar, iofs skulle jag kunna lära känna nya människor och lära mig älska nya, men även dom skulle någon gång försvinna ifrån mig, och så många förluster tror jag inte att man orkar med.
Jag hatar filosofi, jag hatar att tänka att det kanske inte är så som jag har lärt mig att det är, så som jag vet att det är. Jag hatar att inte veta varför det är som det är!

HUVUDVÄRK KAN KOMMA PLÖTSLIGT.

och det är underbart att ha en bästa kompis,
att kunna dela tankar med någon som är lika sjuk som än själv.
att veta att någon finns där och tar emot än om man tappar fotfästet och faller.
och vara beredd att göra samma sak för sin vän.
att ligga uppe halva nätterna och prata om meningslösa saker fast man borde sova,
att helt oväntat kunna gå hem till varandra och bara vara.
att kunna visa sina sämsta sidor och fortfarande känna sig älskad.
att få dom dom bäsat råden, som man aldrig själv hade kunnat komma på.
Att ha någon som lyssnar på än fast man babblar om samma sak i ungefär två timmar.
att kunna göra bort sig tusen gånger om, men ändå inte skämmas för det.'
att veta att den kan få än på bra humör hur sur man än är.
Att veta att man kan lita på att dom gör det som är bäst för än.
att veta att man har varandra


vänskap är underskattat !

jaghataröverskrifter

ja som jag alldeles nyss skrev, så hatar jag överskrifter, eller iaf att komma på överskrifter.

och jag har hicka, och jag är hemma !

det var väl ungefär det viktigaste jag ville förmedla med den här texten.

Usch jag har ont i huvudet,kroppen och får näsblod en massa! och blir så trött på min familj, som tror att jag inte äter! det om något kan verkligen få mig att tappa humöret helt. visserligen så finns det ganska mycket som kan göra min irreterad. Men just när jag har sett framimot att komma hem och mysa, så börjar detta tjat! alltid samma tjat, alltid om samma sak, och nu börjar mitt huvud bli så proppfullt av allt detta tjat om just mat, och : du äter inte osv. så, så fort jag hör något om det vill jag bara skrikaa ungefär.

Fast nu orkar jag inte skriva massa depp, ärligt talat så orkar jag faktiskt inte skriva så mycket alls. Men jag gillar lisa(&lisa) som jag träffade idag. och det är så otroligt skönt att vara hemma, så nu tänker jag ladda ner dom senaste avsnittet av oth och göra tusen kilo fruktsallad(Y) och mysa med emmsi och maja!

pusss

ljusmys

åh idag har jag tränat spinning, usch jag hade nästan glömt hur jobbigt det var!
men det var det iaf, svettades som ett djur!
efter träningen kom min älskling till mig, så lagade jag mat till han. kyckling filè med sås och pasta, gött.
åh jag kanske borde satsa på kock hehe elr inte.
Men iaf så har tände vi massal jus och låg och myste. underbart!
det är helt sjukt hur mysigt det kan vara med stearinljus, åh en lycka sprider sig i hela kroppen.

Idag har vi haft livskunskap, den största delen av dagen sög. Men det hände faktiskt en intressant sak. Det kom en tjej/kvinna elr ah någonstanns mellan tjej och kvinna sameshit. Iaf så kom hon och höll föredrag om att hitta sin indentitet och massa, det var verkligen jätte intressant.
För jag har verkligen tänkt jätte mcyket på sånt, att just hitta sin egen stil indentiten osv.
Jag har väl alltid varit en person som strävat efter att ha sin egen stil, som gillat att sticka ut. Jag har verkligen aldrig varit rädd för att sticka ut och ha på mig eller lyssna på det jag vill. Men däremot har jag liksom alltid haft så svårt att bestämma mig, vad ska va min stil vad gillar jag egentligen? för jag har en dentends till att gilla det mesta. Jag tycker det är snyggt med lite killaktiga kläder lite rockiga/punkiga typ, jag tycker det är jätte fint med söta små klänningar, jag tycker det är fint med små linnen och jag tycker att det är fint medsportiga kläder. Samma sak när det gäller musik, så gillar jag det mesta. vad har man då för stil? vad är då en indentitet ?
ja du ärligt talat vet jag inte vad jag kan kalla mig själv, jag kan inte sätta in mig själv i en viss kategori. Jag kan nog bara kalla mig själv för mig. Ida svenberg. Inte rolig inte tråkig. bara normal! FAst egentligen känner man sig ju långt ifrån normal, man vill va långt ifrån normal man vill sticka ut från mängden, vill att en stil ska spegla ens personlighet.

Fast jag tror att många känner så, många vill sticka ut, vara speciella. Vara dom människorna man går förbi och tänker gud vad cool hon är, hon så egen och speciell stil verkligen sig själv. Och jag vet många som har sin egen stil och verkligen är mån om den. Dom människorna blir jag emst avundjsuk på, och önskar att jag kunde hitta min alldeles egna stil.


fast nu känner jag att jag bloggar alldeles för långa inlägg jämt så.
pusssss

hemmaärbäst

åh nu sitter jag här i mammas och pappas rum igen och myser.

det förvånar mig verkligen varje gång jag kommer hem, hur mycket jag har saknat att vara hemma.

det är skönt, och känns så trist på något sätt att träffa sina föräldrar så sällan.

speciellt när dom är så bäst som dom är!

men idag var det skolkort, usch jag fick ta ungefär tusen enskilda eftersom jag verkligen hatar att ta kort rakt framifrån och inte gjorde som den trevlige mannen sa.

tillslut tvingade han mig att glo rätt in i kameran, resultatet blev väl en blandning mellan en spänd gris och en tulpan.

Men resten av dagen har varit skön, jag har myst med olivia en stund! hon är bra må ni tro.

hon har en sån mysig personlighet, sådär mammig att man bara vill krama henne hela tiden.

och sen har jag hunnit träffa älskling en stund med! vi köpte choklad och bananer gotti! sen tvingade jag honom att bära mig upp för alla trappor! hehe

gued jag saknar att vara liten, jag saknar att bara vara hemma på helgerna och äta godis i soffan, och mysa med familjen! Känns som jag tjatar om detta väldigt mycket nnu, men det är så! mer småbarnsliv åt folket tack!

nu ska jag krypa ner i soffan med massa kuddar och täcke och kolla på film innan jag somnar (det lär väl bli att jag sover i soffan inatt, för på någotvis så älskar jag det.)

pussssss

p.s jag saknar clara d.s

på söndagar somnar jag alltid så sent, så på måndagar borde det vara världens längsta sovmorgon punkt.

höstbröst

helgen har varit bra, men kort.
känns som att det alltid är så, man längtar så mycket tills helgen då man kan sova och slappna av osv, och sen när det väl blir helg så hinner man knappt njuta av den innan den är söndagskväll igen och man sitter uppe, när man egentligen borde sova.

Det känns ungefär som att hela mitt liv är en långfilm, och att någon håller in spolningsknappen hela tiden. Så att tiden bara rinner ifrån mig och jag aldrig riktigt hinner stanna upp och njuta av livet.
är det normalt att känna så i sextonårsålder ? att livet går alldeles för fort? är det normalt att titta på sjuttiåriga tanter och tänka, snart är jag där. Jag har ingen aning om det är normalt eller inte, för ärligt talat har jag aldrig haft den diskussionen med någon, men jag vet iaf att det är så jag känner.
åren bara går, och jag kommer ihåg fortfarande ihåg min sjuårs dag hur bra som helst, jag saknar det. Jag saknar att va sju år. Att bara umgås med sin familj och sin släkt hela tiden. Att inte ha några måsten, inga tider att passa, ingen stress. Jag kan helt seriöst kolla på småbarn och vara avundsjuk, och tänka om tio-femton år är dom fortfarande unga och har hela livet framför sig, medan jag är medeålders(eller okej nu kanske jag tog i lite väl mycket) men ah ni fattar. Fast mina tankar brukar inte va helt normala heller.

Men nu ska jag dricka te och höstmysa med världens bästa syster innan jag somnar, och imorn är det skolfoto. usch ! jag gillar inte det. alltid blire samma fejksmile, får väl se hur det blir imorn...


pussssss