hej

Idag är en bra dag, jag känner det i hela kroppen.
Solens strålar värmer min nakna hud där jag sitter i datastolen och lyssnar på Håkan.

17 år

En glad sjuttonåring.

För 18 dagar sedan fyllde jag 17 år. Den 10 juli 2009 blev jag 17 år.
Kanske kan jag tacka min nyblivade ålder för mitt konstiga beteende, kanske hänger det ihop på något lustigt vänster.
För dom senaste veckorna har jag vandrat omkring som ett nervvrak.
Det krävs inte mycket för att jag ska brista ut i gråt, utan gråten den ligger och lurar där bakom ögonlocken mest hela tiden.
Samtidigt som min dumma gråt har börjat ta en alldeles för stor plats under mina ögonlock är jag världens lyckligaste. För det mesta går jag omkring med en sprudlande känsla av välbehag i magen, och ibland fylls jag även av tusentals flygande fjärilar som flyger runt,runt och runt därinne, och de får mig att vilja flyga runt,runt,runt tillsammans med dig.
Samtidigt som jag hela tiden växlar mellan glad och ledsen, växlar jag mellan stor och liten.
Ibland känner jag mig så otroligt vuxen, njaa asså inte till sättet utan mer i åldern, till sättet känner jag min fortfarande som tretton. Jag träffar tolvåringar och tänker, nej men vi är ju ungefär lika gamla, tyvärr håller det oftast bara i några få minuter innan verkligheten springer ifatt mig och påminner mig om att jag om mindre än ett år räknas som vuxen.
Kan man växa från barn till vuxen på ett år? Eller har jag bara missat själva förvandlingen?

Att vara sjutton år handlar om våta kinder, djupa skrattgropar, sand mellan tårna, ett vinglas i handen, lekande tungor, en orolig mage, skrapsår på knäna , längtan efter en extra barndom och sömnlösa nätter.

med solen i ögonen

Hej kära blogg!
Nu var det riktigt längesedan jag skrev, och om någon trogen läsare trots allt saknat mina ihopknåpade inlägg, så ber jag om ursäkt. Det är bara det att jag tappade inspirationen, det kändes som om jag hade stora klumpar av kåda under fingartopparna medan jag skrev. Jag saknade den där tiden då jag skrev av bara farten, då jag istället hade glöd, där kådan nu hade placerat sig.
Så jag kände att det jag behövde var en rejäl paus. Så jag tog en rejäl paus, och nu är förhoppningsvis den pausen över.

Så här är jag nu den 27 juli 2009 back on track.

Varför gör det så ont att bråka med någon man älskar?
Eller nej det behöver inte ens vara ett bråk för att det ska göra ont, ett litet ynkligt tjaffs om något oviktigt kan räcka för att det ska kännas som en trubbig kniv försöker tränga sig in i magen.

Varför är jag då så dum?
Så dum att jag gång på gång säger fel saker, stör mig på fel saker, orsakar onödiga tjaffs?
Jag får ont i magen, vill inget hellre än att slänga mig på luren för att be om ursäkt tio gånger om. Men stoltheten stoppar mig, det är något som gör att fingrarna inte riktigt vill slå ditt telefonnummer.

En del av mig hoppas att du ska slå mitt telefonummer, be om ursäkt och säga att du älskar mig, trots att det var jag som reagerade fel. Eller var det så?

Varför ska alltid just jag behöva vika för min stolthet och ringa dig, innan du ringer mig.
Varför kan du inte bara ringa när jag vill att du ska ringa? Varför kan du inte läsa mina tankar och förstå att jag mest av allt skulle vilja att du ringde precis just nu.

Huvudvärk och förvirring.

En svartvitbild passar bra dagen till ära,
då vädret har varit förskräckligt.


Regnet riktigt öste ner, och man kunde höra hur de stora tunga vattendropparna slog mot glasrutan, innan jag sekunden senare slog på bilsteron på högsta volym och lät kroppen slungas in i ett nytt annorlunda ljud, musik.

Först njöt jag, jag lutade mig tillbaka i den mjuka bilstolen och kände hur alla mina små blonda hårstrån på armarna reste sig. Musiken fyllde hela bilen och jag sjöng automatiskt med i varenda ord som Håkan rasplade ur sig.
Jag sjöng och sjöng, och kände undertiden hur jag för varje ord kände mig lite lyckligare, lite lättare.

Håkan sjöng ur sig ord för ord, mening för mening, och tillslut var hela låten slut. När musiken långsamt dämpades insåg jag hur mycket jag verkligen tyckte om musik. Men man ska inte tänka för mycket på saker och ting, för ju mer jag tänkte insåg jag att det fanns alldeles för mycket bra musik än vad man hinner med att lyssna på.
Om jag kunde skulle jag lyssna på allt mest hela tiden, Håkan hellström, Lars Winnerbäck, Lasse Lindh, Ane Bruhn, Beyonce, Melissa Horn, eskobar osv listan kan göras lång.
Men livet springer än förbi, och istället för att bara lägga tid på sådant man älskar och mår bra av, gör man allt som är nödvändigt, alla måsten.
Om någon har några bra btips om hur jag skulle kunna få in mer musik i min vardag är jag evigt tacksam.

Kobajs och godis

På fredagseftermiddagen åkte jag ut till skruvhult för att hälsa på min kära vän Victoria. Det var ett tag sen jag var där, men trots att det hade gått några månader sen jag var där sist var allt sig likt.
Hästarna stod ute i hagen och betade av det frodiga grästen, medan korna och de nyfödda kalvarna befann sig inne i ladgården där de stod och romade efter mat. Katterna låg och halvsov i solen på altanen. Rättare sagt allt var precis som vanligt.

Det är något visst med att komma ut på landet, det är något med luften. Den är friskare på något sätt, och alla lukter. Det luktar alla möjliga djur, djuravföring blandat med blommor och gräs. Det måste vara bland den bästa lukten som finns.

Samtidigt som det är något visst med att träffa sina närmsta vänner, det är som... balsam för själen.
Att för en kväll vara med en av dem man tycker mest om av allt. Att skratta, prata skrika hysteriskt, halvsova och trycka i sig mat och bara vara sig själv helt fullt ut.

När jag vaknade tidigt på lördagsmorgonen, hade jag ett leende på läpparna, och trots att klockan bara var halvsju var kroppen lättare än någonsin.



min kära vännina

en söt kalv

en bamse(ko)kram

BILDDAG

Picknick dags

Började dagen hos Lisa, där jag tog kort på klädseln för dagen.

kortajeans, vitt linne och blommig jacka!

Vi mötte upp våra kära vänner, i parken där vi fikade för fulla muggar.

Fina vänner

Det var riktigt mysigt! Nu är jag så mätt så att jag storknar.

Söta mormor och fina morfar!

För några dagar sedan, eller rättare sagt i Torsdags, hälsade jag på hos min kära morföräldrar.
Hela dagen hade varit en långkatastrof för mig, dagen började med att lovade mig själv att det skulle bli en bättre dag, en gårdagen.
Sekunden efter slänger jag igen bildörren, men glömmer ta bort foten...
Jag känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken medan jag svär tyst för mig själv.

Någon timme senare befinner jag mig i ett ovanligt tyst klassrum ,där alla sitter tysta och spända. Tysta och spända iväntan på att det nationella provet ska delas ut. Jag oroar mig inte, jag är säker på att kunskaperna finns där.

Fem minuter senare inser jag att jag kanske borde oroat mig, för kunskaperna verkar ha försvunnit som en kakburk bland hungriga barn. Orden blandas ihop i min hjärna, och jag tvekar över vilket svar jag ska välja. Jag sväljer och chansar.
Senare inser jag att jag förmodligen precis har skrivit mitt sämsta prov under hela min skolgång.

Men som tur är hinner jag precis med tvåbussen hem, och är hemma redan vid tjugo över två.
Skönt tänker jag, utan en tanke på att jag inte har en husnyckel.
När jag väl upptäcker mitt stora misstag, blir jag förtvivlad. Springer runt och letar efter verktyg som jag kan bryta upp dörren med. Jag hittade en hammare, en kniv och något annat konstigt. Jag stod där ute och kämpade med dörren i säkert en kvart. Men dörren ville inte gå upp.
Jag skulle förmodligen inet bli någon bra tjuv..

Efter att ha försökt en tionde gång, går jag med tunga steg ner till mormor och morfar.
Hemma hos mormor och morfar var allt som vanligt, morfar var ute i garaget och grejade, medan mormor stod i köket och bakade.
Så fort jag steg in fylldes mina näsborrar av en ljuvlig doft i vanlij.

Vi satta oss där i köket alla tre och fikade, vi drack te och åt perfekt sega kolakakor.
Efter en stund, gick jag och mormor ner till hennes garderob och provade skor. Vi har nämligen samma skostorlek. Sedan kom morfar och lärde mig en massa om andra världskriget.
När jag fyra timmar senare gick hem, lite klokare och lite skorikare, kändes livet helt plötsligt perfekt igen.


Åh finfina skor som min kära mormor gav mig.

Nu ska jag snart åka ner till mormor igen och baka och hämta picknick filtar!

hej stressade aphjärna

För att pigga upp detta inlägget skickar jag med en mysiga sommar bild.


Jag har inte haft något intressant att skriva, därav anledningen till att jag inte har skrivit.
Jag tror att jag är alldeles för stressad, jag vill vara uppe och nere, ute och inne på samma gång.
Och nej Ida Svenberg, hur mycket du än försöker så går det inte riktigt, och istället så snubblar du, och hamnar på rumpan medan alla andra redan är påväg långt bort ifrån dig.

Jag önskar att jag hade svaret på hur man ska bära sig åt för att behålla lugnet, hur man ska planera för att alltid känna sig förbered och lugn inför livets alla hinder. Men tyvärr så har jag inte det. Hade jag det skulle jag meddela alla er där ute på en gång, så ni slapp känna samma eländiga känsla som jag känner just idag, just nu.
Känslan av otillräcklighet. Hur man försöker och försöker men ändå inte hinner med till allt som man borde hinna.
Mina kära vänner om ni någon dag har kännt att ni helst vill krypa tillbaks ner i sängen, och ligga där tills solen går ner igen. Bara strunta i allt som men egnetligen behöver göra, då är ni långt ifrån ensamma om det.

Igår blev det lite för mycket än vad min kära kompis orkade med, och idag hände samma sak med en annan kompis. Åh mina kära vänner, och jag kunde skulle jag kasta iväg alla de där gråa smutsiga stenarna som tynger era axlar så dant. Tyvärr fungerar det inte riktigt så, och tyvärr sitter jag själv med världens ångest, huvudvärk och snorigaste näsan.

Egentligen borde jag itne skrivit det här inlägget, för ingenting kan bli bra idag. Men det gör inget för nu behöver det inte bra. Om jag så har skrivit världens mest onintressanta inlägg alldeles nyss, så gör det inte mig ett skvatt. Det ändå som spelar någon roll nu är mitt täcke och min säng!

mysig måndag!

Idag hade jag en väldigt trevlig middag med min kära far.
vi drack världens godaste mjölk


och åt massa god spagetti



Min far är väldigt söt!



Det är har varit en krävande dag, tre föreställningar. Tre olika publiker, med olika mycket respons. Det har varit en bra dag.
Efter den sista teaterföreställningen klev jag med röda kinder, och svettiga armhålor in i pappas smutsiga lilla jobbbil, för att åka den vanliga, svängiga, precis lagom långa vägen hem till Trehörna.

När vi återigen klev ur bilen, var luften fortfarande lika ljum som det varit när vi klev in i bilen.
Detta fick mig på otroligt bra humör.
Så jag och pappa bestämde oss för att sitta ute och äta på altanen.
Så där vi satt vi medan solen gick ner, och disskuterade allt mellan himmel och jord.
Allt från will smith till koriander.

Min pappa är en väldigt mysig person, och jag är otroligt tacksam över att han finns. Det är bla tack vare honom jag är den personen jag är idag. Han har format mig otroligt mycket, och mycket tillsammans med mamma. Från början var jag bara en ljummen lite halvkladdig lerklump, men så började mamma och pappa mjuka upp mig, tillslut började jag mer och mer likna en levande varelse, en varelse med vilja, personlighet och en livsglöd.

Kära familj ni är så bra och jag älskar er.

solen skiner...

Solen skiner och här sitter jag med blandade känslor.
Jag är nervös, för att vi ska ha premiär på klas klättermus idag,
jag har ont i magen för att jag är toanödig,
jag är avundsjuk på alla som ska till hultsfred för jag vart just väldigt sugen på att åka dit,
jag ät lycklig för att solen lyser, och för att min pojkvän ligger under mitt mysiga jordgubbstäcke!


nu ska jag gå på toa,
puss!

överkänslig med våta kinder

Det har varit mycket nu, hela tiden och överallt.
Föreställningar, nya repliker, nya manus, nya danssteg, nya sidor i historiaboken, nya körstämmor, nya låtar. Allt ska läras in, allt ska hinnas med.
Mitt i all stress sitter jag, men min sköra kropp som jag tvingar sitta uppe timme efter timme för att lära in alla steg, repliker låtar osv. Kanske är det inte så konstigt att jag är överkänslig trots allt.

Nu på senaste tiden har flera förhållanden i min närhet tagit slut, långa förhållanden. Varje gång reagerar jag likadant. Jag känner hur tårarna bränner innanför mina ögonlock och hur det känns som om någon tar ett hårt krampaktigt tag runt mitt hjärta och vrider om, men bara lite, sådär så att det börjar kännas.

När ett långt förhållande tar slut, blir jag alltid väldigt sorgsen i min ensamhet. Jag sitter och grubblar, och försöker mig sätta in i den lämnade personens situation. Jag börjar tvivla på äkta kärlek. Hur kan man vara så kär i någon så att det känns som att hjärtat inte räcker till för att innehålla all kärlek ena månaden men några månader senare endast ha ögon för någon annan. Jag förstår inte.

Jag blir osäker, jag lever i min lilla bubbla där allt är så bra. Där det alltid kommer att vara du och jag, där du alltid kommer att vara hopplöst förälskad i mig. Det kommer kanske inte vara så, en vacker dag kanske du vaknar upp utan att kunna se det där lilla extra med mig. En dag kanske du vaknar upp utan känslor. Jag vet ju att det kan vara så. Det är så livet fungerar.

Känslor flammar upp, och känslor bleknar. Trots det är det så svårt att förstå, och trots det så tar jag alltid lika illa vid mig varje gång kärleken sviker.
Jag vill fortsätta leva i min lilla bubbla där äkta kärlek existerar, där kärleken alltid vinner och där kärleken står emot allt.

Men istället sitter jag här med våta kinder till tonerna av Lasse Lindh.

kläääning och bekymmer

På tal om ingenting så har Jag har rotat fram min söta sommarklänning ur garderoben!


Livet vänder och vrider, livet lever sitt egna liv.
Kan man uttrycka dig så?
Antagligen inte, men det kan inte hjälpas. För det är just så jag känner precis nu.

Sakta men säkert känner jag hur allt förändras.
Hur stämmningen inte längre är den samma som den en gång var.
Ibland önskar man att man kunde stanna upp allting. Så att inget förändrades, så att allt bara var som vanligt för alltid. Nackdelen med det är väl iofs att då kan inget heller förändras.


Man förändras så mycket som person, lite lite förändras man nog hela tiden. Lär sig se på livet från andra synvinklar, än vad man innan gjorde.

Man träffar människor som får än att öppna ögonen och se. Man träffar nya människor som man inspireras av, som sakta men säkert för än att förändras.
Samtidigt som man ser sina gamla vänner inspireras av andra människor, och förändras.

Kan man förändras så mycket att man tillslut inte passar tillsammans, trots att man tidigare var som en och samma person? Jag vet, och kanske vill jag inte heller veta svaret. Det är kanske inte meningen, det är kanske bara så livet är. och man måste lära sig att acceptera det.





Jag förstår om ni orkar läsa mitt överseriösa inlägg, men jag mår ganska bra! Det är vår, och jag får min dagliga dos av solenergi.

underbarpåsk

Jag har myst med mina bästa vänner


Jag har umgåtts med min bästis



Jag har varit på dubbeldejt med Amanda och Aron

Jag har doppat fötterna med min älskling

Jag har varit ute på sjön

Jag har sett min kära kusins skateboars skills

Jag har fått påskägg och ätit en hel del godis

Jag har sett vackra blommor, och myst i vårsolen

Jag har sett och klappat en vild kopparorm

Jag har haft pusskalas med mina fina vänner

Jag har vart på picknick med mina fina vänner

Jag har ätit en himla massa god mat

I stort sett, jag har haft en väldigt bra påsk!

tack alla kära vänner som gjorde den så bra.

Och så har jag saknat min kära klass också!

puss!

Veckorna rinner som sand

Jag och min goda vän magdalena har som jag kanske har nämt tidigare, bestämt att vi ska ses varenda måndag. och mysa,prata sova över och bara umgås.
Åh jag blir lite varm i kroppen när jag tänkte på det, och längtar lite extra tills nästa måndag.
Jag kom på att varje måndag vi ses, är det en vecka närmare sommaren sen vi sågs sist.
När jag upptäckte det vart jag alldeles lycklig!
I ungefär tre minuter, tills jag började tänka i banor som men då är det ju samtidigt en vecka närmare hösten, en vecka närmare vintern, en vecka närmare tills studenten, en vecka närmare döden...

Ibland är det bara korkat att tänka för mycket, ska jag behöva vara ledsen vid dagens slut för att jag är en dag närmare döden än vad jag var när jag vaknade.
Nja det är egentligen ganska onödigt, eftersom det är något jag inte kan rå på.
Det enda positiva med tanken, är att man blir lite mer mån om att fånga dagen, och ta vara på sin tid. Men trots det så tror jag inte att det är nyttigt att gå och oroa sig över döden, under den tiden som är menad till livet.

Egentligen är jag nog väldigt rädd för döden, jag hatar att prata om den, jag får alltid en tung klump i magen, och känsla av att jag är så otroligt liten och opåverkande i det hela stora. Jag är rädd för att allt ska ta slut. Jag är rädd för att bli ensam, jag är rädd för att försvinna, rädd för att inte finnas mer...

Men snart ska jag lätta upp stämmningen och ladda upp mysigpåskbilder över hur mitt lov har varit
Puss!

skrivkramp

Som ni kanske har märkt, har jag på senaste tiden inte skrivit speciellt mycket.
Och när jag väl har skrivit har det varken varit intressant eller speciellt bra skrivet.
Varför vet jag inte riktigt, det är något jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Jag tror att jag har drabbats av något som man brukar kalla för skrivkramp.
Orden flödar inte på samma sätt som de brukar göra, jag brukar skriva utan att tänka på det, och vips så har jag skrivit ett helt inlägg. Den senaste tiden har jag suttit länge länge och försökt trycka fram något vettigt. Trots det så blev det inget vettigt skrivet i alla fall.

Men det är nog så jag fungerar, när jag skriver något som jag själv tycker är intressant, när jag har något viktigt jag vill framföra, när jag bara vill tömma mitt hjärta. Ja då är det inga som helst problem med att skriva.
Det är när jag jag känner sådär, oj jag ahri nte bloggat på en vecka, kanske borde jag blogga lite nu. Nja då blir det oftast något halvdant om vad jag har gjort under dagen.
Vilket varken är kul att läsa eller skriva.

Anledningen till min akuta skrivkramp vet jag faktiskt inte, jag tror att det är lite mycket i livet just nu. Jag har så fullt upp med att leva, att jag inte tar mig den tiden att fundera över saker så som jag brukar.

Inte vart det något vettigt skrivet nu heller, men nu vet ni i alla fall varför!

håll ut kära läsare, jag måste nog bara inspireras lite.

hejochhå

Hej!


Nu har jag inte skrivit på några dagar, har haft fullt upp med att leva livet.
Jag har Repat klättermus, ätit kinamat, njutit i solskenet och sovit.
Underbart att lovet äntligen är här.

Idag ska jag bege mig till mina kära vännina Magdalena. Vi har inte setts på evigheter. Men det är något visst med äkta vänskap, den rostar aldrig.Ni vet hur man kan har varit ifrån varandra flera månader, och sen känns det ändå lika bra som vanligt när man träffas igen. Det är förmodligen äkta vänskap.





För er som trodde att detta skulle bli ett intressant inlägg är jag ledsna att göra er besvikna, för jag har dessvärre inget speciellt på hjärtat att dela med mig av.
Men jag mår bra, och det är vår! (förlåt att jag tjatar)
Nu ska jag ut och kratta löv, och göra gräsmattan vårfin.

puss

vår så det känns

Äntligen är våren här!

När jag slog upp ögon imorse, ville dom inte riktigt vakna. De var sådär tunga att det kändes som om de vägde flera kilo var, trots att det bara är två små skinnbitar.

Men iallfall jag trotsade mina skinnbitar och bestämde mig för att gå upp i allafall,

jag och Mickis hade ju trots allt bestämt att vi skulle ut och springa innan skolan.

När jag i min ruffsiga morgonfrisyr och simons förstora tröja klev ut genom dörren, ångrade jag mig inte ens för en sekund.

Fåglarna kvittrade, solen sken och himmlen var klarblå. Inte nog med det så var luften vårigare än någonsin.
Jag vet itne varför, men av någon anledning blir jag alldeles lycklig av våren. Jag går och ler för mig själv, endast av den anledningen att det är så ljust, så varmt.

Idag är det första april och klockan är tjugo över åtta och det är vår på riktigt och jag är lycklig.
Kära vänner nu ska jag bege mig ut i morgonsolen igen för att vandra iväg till tåget, och jag är inte det minsta trött!

hel och ren

Som ni kanske har förstått spenderade jag föregående vecka i Idre. En riktig toppenvecka fylld av skidåkning, kortspel, svettiga bastubesök och dansande barn.
Jag tänkte gå in lite närmare på det sistnämda. Dansande barn.

Det var en av de snöigaste dagarna, vinden sved i ansiktet och tårna började kännas som för gamla isglassar där nere i pjäxorna. Jag kände att mitt humör inte riktigt var på topp då jag med tunga ben stakade mig fram för att ta tag i den där nedrans knappliften (knappliftar har aldrig varit mina favoriter) jag kom på mig själv med att önska att jag låg hemma under täcket med en kopp choklad. En relativt syndig tanke då man betalat 1260kr för liftkortet.

Men mitt låga humör skulle inte hålla i sig allt för länge, för alldeles framför mig i liften stod en liten kille på 5-6 år. Han var inte mycket länger än en meter. En liten plutt alltså.
Helt plötsligt när jag som bäst stod där och granskade färgen på granarna, upptäckte jag hur något viftade framför mig. Och där stod han, eller nej han hoppade omkring och flaxade med armarna. Den lilla killen alldeles framför mig stod i liften och dansade hej vildt.
Jag vart så förvånad att jag började skratta, skratta riktigt högt där jag åkte alldeles för mig själv.
Livet kändes helt plötsligt lite lättare, på mågot sätt hade den där lille killen förgyllt min dag.
När jag återigen sedan åkte liften för mig själv började jag fundera på om jag kanske skulle ta och dansa lite i liften. Vara lite galen.


Det var då jag kom på det sorgliga, om jag stod där och dansade för mig själv i liften, skulle jag antagligen få många dömande och skeptiska blickar av en massa människor, som skulle tycka att jag var en knäpp idiot. Och det ligger något i det. När barn gör konstiga saker, som tex att sjunga högt och falskt på bussen då är det gulligt lite charmigt, eller om barnen går fram till främlingar och frågar vad de åt till frukost, likaså det tolkas som gulligt och charmigt. Om jag skulle gå fram till en random person och fråga om vad den hade ätit, skulle jag förmodligen få den där skeptiska blicken, och inget mer, inget svar alls.
Varför är det så? Varför anser man att barn som gör lite knasiga och udda saker är söta, medan när ungdomar, vuxna, gamlingar gör samma sak anses dom vara lite knäppa, kanske har dom en skruvlös?

Det är så tråkigt att det är så! Jag vill kunna dansa omkring på gatan och sjunga falskt och högt för full hals, även att människor går förbi, utan att få skeptiska blickar och känna mig generad.
Jag vill kunna glädja människor genom att dansa i liften, jag vill kunna glädja människor genom att bara vara jag. Precis som barn kan.

hejochhå

IDRE IMORGON

Kerstin var lite nervös inför den kommande matchen, och pågrund av den envisa nervositeten så började magen krångla och bli alldeles gasig. Hmm det var ju typiskt just som jag skulle spela wn viktigt match tänkte kerstin lite obehindrat.

Att man på uppvärmningen skulle springa och greja, gjorde inte direkt magen bättre.

Kerstin står mitt på planen och ska just skjuta iväg bollen, samtidigt som hon känner att hon inte klarar av att hålla sig längre, och lägger av en riktigt brakfis. Hon upptäcker att tjejen brevid börjar kolla lite konstigt.

Kerstin blänger surt tillbaks och säger - Det var skon! och springer sedan sin väg.

Kerstin är nog världens sötaste lilla kusin!

Från en sak till en annan! Imorgon åker jag iväg till idre, jag har ställt klockan på 04.30. Tidigt! riktigt tidigt.

Jag hoppas på en underbar vecka fylld av skidåkning, snöbollskrig, bullar, varm oboy, våfflor och scones. Ja allt såntdär som hör till fjällen och skidsemester. Åh jag älskar att åka skidor, känna viden i nacken, mjölksyran i benen och alla låtar jag alltid har på hjärnan.

Jag har en tendens till att alltid sjunga när jag åker skidor. Speciellt i branta backar, antagligen för att lugna mig själv lite när jag är lite nervös för att backen kanske var aningen för brant.

Men att iår inte åka med min alldeles egna familj kommer kännas lite konstigt, antagligen kommer jag stå längst ner i backen och leta efter pappas röda jacka, eller mammas vita mössa. Kan inte riktigt påstå att jag gillar hela grejen med att sakta med säkert bli vuxen, skiljas ifrån mamma och pappa. Jag är ju trots allt en riktigt morsgris.

Nu ska jag sova och sakna min bästis!

puss

älskade klass

Igår satt jag inne i en solig datasal tillsammans med många av mina klasskompisar.
Det var en varm känsla som spred sig i magen under tiden då jag satt därinne.
Till det finns nog bara en orsak. Jag älskar verkligen min klass.

Först läser jag en hemsk nyhet om peyton i one tree hill, och blir då helt uppe i varv och biter mig gång på gång i läppen för att inte skrika det rakt ut. Eftersom jag visste att många i rummet kollade på oth men inte hunnit riktigt så långt ännu.

Flera i rummet blir också ivriga och otåliga och försöker så snabbt som möjligt gå in och själva läsa nyheten, medan andra ber oss att hålla käften.

Några minuter senare utbrister Jessie: Ska peyton dö? vem är det?

Det blir tyst i två sekunder innan rummet fylls av asgarv och buttra klaganden.
Mitt bland allt stohej sitter Jessie lite förvirrad och undrar vad hon har gjort för fel.

Kära Jessie, du är för go. Men jag menar inte att du är bra bara för att du är så rolig ibland. DU har tusen andra egenskaper som är precis lika bra.

fullproppad med idéer och inspiration.

Klockan närmade sig åttta och jag hade fortfarande inte börjat plugga inför mitt arl-prov som jag skulle ha två dagar senare. Jag började fundera på om det var dags att ta fram kläder inför morgondagen, jag kände att imorgon då skulle jag ha på mig något fint, något personligt, något som riktigt visar vem jag är.
Jag började sakta rota i min alldeles för stökiga garderob. Lyfte på plagg efter plagg, för att se vad som låg under. Ju fler plagg jag fick upp, ju fler idéer fick jag. Jag hittade gamla kjolar, som jag inte andvänt på två tre år, jag såg framför mig hur de skulle bli som alldeles nya om jag bara ändrade några sömmar här, och några sömmar där. Ja gud vad fina de skulle bli!
Jag bestämde mig för att någon dag skulle ta tag i mina små syprojekt, så jag la kjolarna i en snygg hög brevid de gigantiska högarna av papper och gamalt godispapper. Jag blickade stolt på kjolarna, och tänkte att jag nej nu är det verkligen hög tid att börja plugga.

Jag skulle precis gå ner till den nedrevåningen och hämta mina skolböcker, mina ben hade andra planer. Iställer smög jag in i mammas och pappas rum och hämtade blanka papper och färgpennor. Jag satte mig ner på det kalla trägolvet, och började skissa. Utan att jag tänke på det ritade jag klänningar, kjolar, byxor. Ja de snyggaste kläderna jag visste. En vit sommar klänning, en alldeles underbar med röda körsbär, tight där uppe och väldigt vid ner till. Den blev min favorit. Min vita sommarklänning. Men när jag var klar fanns det även en en hög mörkgrön kjol med gula prickar, ett par randiga byxor och en svart hatt. (okej det fanns lite till, men mest liknande plagg). När jag äntligen lade ifrån mig pappret och kollade på klockan insåg jag att klockan hade blivit alldeles för mycket, och att jag var tvugnen att flyta tilbaka till verkligheten igen.

Men någon dag, när jag har hittat de perfekta tygerna, kanske tagit en sykurs eller två, då ska jag sy kläderna. Sy min fina sommarklänning!

gött

JAG VILL HA VÄRLDENS STÖRSTA PÅSKÄGG MED VÄRLDENS GODASTE GODIS I NUUUUUUUUUU! mmm godis<333333

Livets krokiga väg

På senaste tiden har jag tänkt väldigt mycket på hur människor kommer och går i ens liv.
De kommer en tid, då de betyder så otroligt mycket, man umgås med dem nästan varje dag. Delar allt med dem, det bra och det dåliga. För att en tid senare knappt prata med personerna, endast ett hej, då och då.

Den här processen är något som jag anser mycket jobbigt. Det är en sådan kontig känsla av tomhet som infinner sig då man träffar de personer som förrut betydde så otroligt mycket, för att i nästa sekund inse att man inte längre har något att prata om. Det känns mer jobbigt att träffa personerna än mysigt och kul, just av den anledningen att den jobbiga och pinsamma tystnaden passar på att hälsa på alldeles för ofta.

Vad är det då som gör att det är såhär? att människor kommer och passerar i ens liv? att de människor man tycker om som mest just nu, kanske inte är en del av ens liv om några år. Jag och Maja disskuterade just den frågan lite vagt imorse, påvägen till körlektionen.
Nå vad kom vi då fram till?
Jo, vi eller snarare Maja drog slutsatsen att man när man var yngre inte umgicks med personer som hade samma intressen, utan man umgicks kanske mer med dem för att man gick i samma klass, eller för att personen hade fina skor, vad vet jag.
Och det har hon nog rätt i! Hon är smart min kära vän. Men samtidigt tror jag att man kan vara hur lik en person som helst, och passa otroligt bra ihop under en viss tid. Men sedan glida isär pågrund av att man förändras så passa mycket. Man växer ifrån varandra.
Det är det jag hatar mest av allt.

Samtidigt som så många personer försvinner och bleknar ur ens liv, träffar man så otroligt många nya människor. Människor som man inspieras av, människor som man beundrar, människor som man kommer otroligt bra överens med, människor som på sätt och vis förändrar än. Jag har nu väldigt svårt att se att jag om ett par år inte skulle ha samma kontakt med dessa människor, som betyder så mycket för mig just nu.
Fast samtidigt behöver de inte försvinna ur mitt liv, på sätt och vis är det upp till mig.
Det är egentligen bara mitt eget val!


puss nu ska jag sooooooooooova"

circle of life

Det har varit en omtumlande dag på många sätt. Det är så svårt att se de man älskar må dåligt över något. Man önskar att man kunde trolla bort den smärta som svider och kliar så dant innanför bröstkorgen. Man önskar att man kunde slänga upp personen på ens axlar och själv bära personens smärta. Men tyvärr blir det inte alltid riktigt som man vill. Ibland så går det inte, ibland så vill man kanske lite för mycket.
Så ibland får man nöja sig med att stå bredvid och hålla personen i handen.

Lyssna på låten circle of life med Tsidii Loka, underbart!

Nu ska jag pussa på min pojkvän godnatt kära vänner!

Mindre än någonsin

Jag gjorde något som jag upplevde ytterst obehagligt idag.
Jag satte in en p-stav. Fast det var inte det som var jobbigt. Utan det var bedövningssprutan som jag fick innan som var jobbig.

Jag hade på något vänster föreställt mig att jag skulle känna mig lite äldre, lite mer vuxen när jag satte in staven. Att jag höll på att ta klivet in i vuxenvärlden. Men icke.
Snarare tvärtom. Så fort jag beställt tid, började klumpen i magen växa.

När jag satt där på den kalla britsen i min stickade marinblåa tröja och kollade på den långa och grova nålen, kändes det nästan som att jag skulle börja gråta. Men istället satt jag där med ett krampaktigt tag runt mammas hand. Jag började tänka på hur det var när jag tagit hål i naveln, jag hade precis innan fått sån ångest att jag nästan höll på att ångra mig, och när jag väl låg där uppe på britsen var blicken som fastfryst på den långa nålen, och jag missade inte en sekund.

Det var en sån skillnad nu, jag fick inte titta på nålen. Istället tvingade mamma mig att kolla på de fascinerande teckningarna som en liten pojke hade målat till personalen. Och mitt bland alla röda och gröna tuschstreck, kände jag hur nålen trängde sig in under mitt skin. En ytterst obehaglig känsla. Under den korta tiden som jag befann mig på sjukhuset kände jag mig mindre än någonsin. Jag kände mig snarare som ett hjälplöst barn än en sjuttonårig kvinna.

Mamma underbara mamma, tack för att du finns där, och förlåt för hur otrvelig jag kan vara. Men mitt vanliga humör kan vara väldigt varierande och dåligt, när jag då har mens blir det mitt vanliga humör + en massa hormoner, och när jag dessutom är så nervös att det känns som om jag ska spy, då är det inte lätt att vara trevlig.

Som ni kanske märkte så har jag en enorm sprutskräck, eller är det kanske smärtskräck?!

Kära farmor

Det var med lätta steg jag gick upp för den lång stentrappan som ledde till mina kusiners hus.
För jag visste att både mina farmor och mina två förväntansfulla söta små kusiner skulle sitta där inne och vänta på mig. Jag möttes av varma kramar och bubblande skratt. Av kärlek och av lycka, jag möttes av alla de där ingridienserna som gör att man känner sig riktigt riktigt välkommen.

Jag och min farmor har en väldigt nära relation till varandra, vi kan sitta i timtal och prata över en kopp te, prata om allt och inget. Om livets mening eller om torrt bröd.
Jag måste säga att min farmor är en enastående kvinna, när jag är 67 är gammal vill jag vara precis lika mysig som hon. Jag vill kunna sitta och dricka te långt in på nätterna med mina barnbarn och berätta historier om hur det var när jag var ung, precis som hon.

Jag har under längre perioder skrivit dagbok och har nyligen börjar igen, därför började vi prata om just dagböcker och dess innehåll, och hur ämnena i dagboken förändras med tiden.
Farmor började berätta om hur hon hade varit störtförälskad i en kille som hette Kalle. Om hur hon hade klippt ut bilder av Kalle som hon hade hittat i någon tidning, och klistrat in i dagboken. För Kalle var nämligen någonslags modell. Men hon var i alla fall kär i den där Kalle ett bra tag, förmodligen utan att han visste ett dugg om förälskelsen. En dag hade hon träffat den där Kalle på gatan när han var med en kompis. Kalles kompis hade pekat på henne och sagt är det hon?
ÄR DET HON? att han hade sagt så hade fått otroligt stora prepostioner i farmors hjärna, hon fick för sig att han var stört förälskad i henne, och kanske till och med skulle fråga chans. Egentligen kanske han bara hade menat att det var hon med den fula tröjan, det fick hon aldrig veta.

Men att höra sin gamla erfarna farmor berätta historier om hur det va att vara ung och hopplöst förälskad, det är något visst med det. Något visst med att umgås med sin farmor.

Datakunskap och såriga fingrar

Åh det är kallt!
Jag fryser överallt. Inomhus, utomhus, i skolan, hemma, på träningen.
Till och med när jag har tusen lager med olika kläder, linnen tjocka tröjor stickadesockar.
Den envisa kylan tränger sig in innanför min kläder, och kyler ner min stackars kropp.
Jag vill vira in mig i världens tjockaste duntäcke, och ligga i soffan med en kopp varm oboy.
Eller nej egentligen vill jag helst ha sommarlov, ligga ute i den varma sommarsolen och äta sig mätt på jordgubbar.
Jag är så otroligt trött på kylan vid det här laget. Önskar att den kunde försvinna, om så bara för en dag. Att få sluta frysa bara för en dag. Att få känna sommarsolen bränna mot ens vintervita känsliga hud.

Men som tur är så är det redan mars, och om tre veckor åkte jag till idre.
Gud jag åker frivilligt till kylan! Jag måste vara knäpp. Fast det kan inte hjälpas, för trots kylan så är det helt underbart att åka skidor, eftersom det trots allt är bland det bästa jag vet.

Nu ska jag iväg och drömma om sommaren, vi kaske ses en solig maj dag, då jag sitter med en kulglass upptryckt i ansiktet. Ni hittar mig nog barfota på en parkbänk vid svartån.


Puss!

Bullbak med svettiga vänner

Livet bara snurrar förbi, ibland längsamt och ibland väldigt snabbt.
Just nu snurrar allt väldigt snabbt. Nästan för snabbt.
För jag hinner inte riktigt med. Inte med allt det där som jag vill hinna med.

Jag vill
Ligga i din famn och omslutas av din varma doft
vara vaken hela natten och lyssna på Winnerbäck fram till småtimmarna
Äta köttfärspaj med en massa majs
bygga en snöiglo
kolla på disney chanel med världens bästa kusiner
baka scones till mamma
kolla på one tree hill och äta fruktsallad
vara uppe hela natten och diskutera med älskade människor
spela arvet från rosemond hill
krama min familj
gå omkring i pyjamas en hel dag
spendera flera dagar i rad med de jag älskar
slippa plugga på ett år
äta jordgubbar med mjölk i solen
leva livet

Otursdag

Ungefär för en och en halvtimme sedan bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv, och baka en kaka till klassen som jag skulle ta med imorgon. Jag satt länge och letade efter recept, tillslut hittade jag ett jag vill göra. Det var som en slags kladdkaka med vitchoklad och kanel i, istället för kako. En sådan skulle jag göra. Jag satte i gång, drog fram skålar, vispar, blande kesella med socker, hällde i smält smör, smälte chokladen i ett vatten bad och grejeade ett bra tag. Tillslut var jag äntligen klar, hällde i den ljuvligtluktande smeten i formen och ställde in kakan i ugnen.
Så fort den stod där inne, rusande en lugnande tanke förbi min hjärna, Så nu har du i alla fall hunnit baka, nu kan du checka av det.

Trodde jag ja! När kakan sen var klar och det blev dags att ta ut det ur ugnen fick jag alldeles för bråttom och tappade ut hela kakan på golvet. Den fina perfeka kakan liknande numera en burn sörja av kakgegga. Jag kände hur jag tappade tålamodet. Jag hade varken kesella eller någon vitchoklad kvar och kunde inte baka någon ny.

Men efter någon halvtimme kunde jag ta tålåmodet till fånga, och har alldeles precis bakat en morotskaka, vilken som tur är inte gick sönder.



Jag måste egentligen vara en ganska ond människa, mammas jobbarkompis tog livet av sig igår, hoppade framför tåget, och här sitter jag och skriver om meningslösa kakor.
Men det är ett problem jag har, jag förstår inte att männsikor dör, förutom om det är någon som stårm ig väldigt nära. Om det är någon som jag har träffat ett tiotal gånger, eller någon som jag bara träffar någon gång i månaden, nej då märker jag inte att personen är död. I Mina tankar lever den fortfarande, står fortfarande i köket och bakar, eller är kvar i simhallen med sina barn. Jag kan inte för något i världen få ihop det i min hjärna att personen inte längre existerar, att barnen numera bor hos deras mormor. Nej det är något min hjärna inte riktigt kan förstå. Och jag tror det är därför jag inte heller berörs på samma sätt.
Puss

Sitter och funderar på om jag ska skriva ett blogg inlägg, eller omdet kommer att sluta med att inlägget låter för patetiskt. Hmm låt se.

Det är nämligen så att jag igår knapprade mig in på Blondinbellasblogg, gud vet varför.

I alla fall när jag satt där och nördade som mest, (måste erkänna att jag hade väldigt svårt att sluta läsa) började jag läsa ett inlägg och hur Katrin Zytomierska och Carolina Gynning hade gett sig på blondinbella, och kallat henne en hel del saker. Bråket handlade i stora drag om att Blondinbella tyckte att det var fel att carolina och katrin uppmuntrade ungatjejer till att banta, när anorexi redan är en så pass vanlig sjukdom som den faktiskt är. Carolina och Katrin tyckte då att Blondinbella var motsägelsefull då hon hade bantat sig in i sin nyårsklänning, skrivit saker i stil med.. ibland brukar jag tänka på om någon äcklig tjockis har suttit på bussen innan mig.

Jag är inte på något sätt ett fan av Blondinbella, utan har snarare stört mig en hel del på henne. Men när jag läste detta måste jag erkänna att jag på något sätt håller med blondinbella.

För bara för att man strävar efter att ha en hälsosam kropp istället för att sträva efter att vara size 0, betyder väl inte det att man tycker att det är fint att vara jätte tjock på något sätt alls. Själklart kan även normalviktiga och hälsosamma människor äcklas av tjocka människor. Jag påstår inte att just jag äcklas, men det är klart att man göra det.

Jag skulle chansa på att åtta av tio kvinnor är missnöjda med sina kroppar, vilket egentligen är en enorm siffra. Så istället för att hjälpa varandra att banta, komma med tips på hur man får rynkorna att försvinna eller hur man ska sminka sig för att dölja alla skavanker, borde vi hjälpa varandra med att vara nöjda med oss själva och hur vi är. Inte hjälpa varandra med att få bort de skavanker som oftast bara de själva ser, och därmed bekräfta för dem att de kanske väger för mycket eller har en för liten mun.

Självklart tycker jag att man ska hjälpa och peppa en vän till att gå ner i vikt om den lider av övervikt, men av alla mina vänner som klagar på att de är för tjocka är det faktiskt inte en enda av dem som på riktigt har någon övervikt. Utan de där extra kilona sitter endast i deras hjärnor. Därför vill jag inte hjälpa dem med att gå ner i vikt, utan hjälpa dem med att se hur fina de egentligen är.

Egentligen är jag inte rätt person att skriva det här, för även jag själv är missnöjd med min kropp och tycker många gånger att jag är för tjock. Fast jag vill inte att det ska vara så, jag önskar att det någon gång ska förbättras, att hela världen ska förändras. Alla ideal ska förändras. Antagligen kommer detta aldrig att gå, mänskligheten har utvecklats och likaså kroppsfixeringen och idealen.

nu ska jag sova. puss

det där med kärlek

"Love is the closest thing we have to magic."

är ett citat ur filmen aquamarine. Trots att filmen är en ganska så orealistisk film, så är just detta citatet något att tänka på.
För kärleken lever sitt eget liv, kärleken tar inte hänsyn till vilket folkslag man tillhör, om man är fattig eller rik eller om man tillhör fel familj. Vad är kärlek? Vad är det som gör att det pirrar så dant i magen när just den speciella killen rör vid mig, om jag ska vara ärlig så vet jag faktiskt inte. Att två människor kan vara kära i just varandra, i en värld där det kryllar av människor, är för mig ganska stort och underligt. Och kanske är det just det som är det magiska med kärlek, man vet inte riktigt hur det går till eller fungerar. Man kan inte riktigt förklara det.

Jag själv har sedan ett år tillbaka varit alldeles upp över öronen förälskad i min pojkvän, så jag vet vad jag talar om när det kommer till kärlek. Jag vet hur det är att vara varm, kall, ledsen, glad, pirrig och nervös på en och samma gång. Jag vet hur det är att sakna någon sekunden efter att man lämnat den. Jag vet hur det är att känna en bitande känsla i bröstet av oro och avundsjuka.

Jag har upplevt så otroligt mycket under det senaste året, så mycket saker man inte riktigt förstår innan man blir kär på riktigt. Hur mycket känslor man kan känna för en och samma person. Jag har upplevt hur det är att bli mätt av någon annans läppar, hur det är att springa ut nakna mitt i natten tillsammans och bada under stjärnhimlen. Hur det är att ro ut till en öde ö och ligga på en klippa och kyssas, hur det är att ligga en hel dag i tillsammans utan att känna något behov av att gå upp. Hur det är att ligga och brottas tills det krampar i armarna av överansträning. Hur det är att känna någon innan och utan till. Jag har blivit ompysslad de gånger jag fått i mig för mycket och blivit för full, jag har fått mina tårar borttorkade när jag inte längre orkade torka bort dom själv.

Men med denna texten vill jag också påpeka att kärlek verkligen inte bara är en dans på röda rosor, utan långt därifrån. Det senaste året har varit ett av de bästa i mitt liv, men samtidigt har det också varit jobbigt. Eftersom kärlek innehåller så mycket känslor, så är man lite extra känslig när det kommer till kärlek. Jag tror att det är därför man lätt missuppfattar varandra och tar åt sig av småsaker. Att bråka med någon man älskar är bland det värsta som finns, för alltid kommer den där gnagande känslan av att man kommer att förlora något väldigt fint.

Avundsjuka är också något som lätt uppstår i ett förhållande, och avundsjuka består väl också i grund och botten av rädslan att förlora den man älskar. Trots att avundsjukan ofta i början uppfattas som något gulligt, och ett slags bevis för att man är älskad, kan avundsjukan förstöra ett helt förhållande. För tillslut är det inte gulligt längre, utan bara uttröttande och jobbigt. Men som sagt kärlek är nästan något magiskt. Och idag är det sex dagar kvar tills jag och Simon har varit tillsammans i ett år. Jag älskar dig Simon niklad Karlsson.

drömmmmar

Jag sitter här och drömmer lite.
Blev precis medlem på en sida som heter filmcafé.
Tanken med sidan är att man som skådespelare ska hitta jobb och olika audtiones, men att man också som filmproducent ska hitta rätt skådespelare, statister osv.
Man ska iaf skriva ett cv om vilka erfarenheter man har, berätta lite om sig själv, lägga in en bild på sig själv. Ungefär det vanliga vad gäller ett cv. Sen finns det en massa lika annonser, som man kan välja och vraka bland.

Gud vad jag vill bli skådespelare, få vara med i en film, eller i en stor teater. Jag undrar hur stor chans man har att lyckas som skådespelare. Men egentligen har väl jag lika stor chans som alla andra duktiga skådespelare hade från början? Alla dessa människor som man på något sett ser upp till, de männsikorna som man känner sig stolt över att ha träffat. De människorna är ju bara vanliga männsikor, som du och jag. Människor som säkert många gånger känner sig osäkra, som genomgår motgångar osv. Så varför skulle inte jag också som en vanlig människa, kunna utvecklas och slå igenom. Bli något stort.

Härom dagen pratade jag med mina kära vänner Jessie och Jenny, vi kom fram till att vi minsann skulle söka till en massa auditons, och ta våra chanser. Det blev ett nytt mål för livet, att vara med i en film. Vet inte om det blev det för dem, men för mig blev det iaf det. Jag ska försöka.

Funderar nu på om jag ska ta och skriva det där cvt eller om jag ska sova. Lutar starkt åt att sova. Men någon dag, när solen skiner extra mycket, då ska jag sätta mig ner och skriva mitt cv.

underbarabästavän

Vänner är ett underligt fenomen, de står brevid än och håller ens hand när man inte längre orkar stå själv. De finns där och torkar äns tårar fast man inte riktigt vet varför man gråter.
Underbara vänner, vad vore jag utan er?

Lisa åkesson, för mig är du världens bästa vän. Det spelar ingen roll hur mycket vi har bråkat, hur många gåner man stör sig på varandra, blir avundsjuka på varandra. Det är sånt som händer, när två människor har en nära relation. DU finns alltid där för mig, och det känns bra.

Jag är egentligen inte så speciellt bra på att skriva sånna har saker, men eftersom det trots allt är alla hjärtansdag så tänkte jag att jag kunde ägna det här inlägget till dig. (även resten av mina vänner) Men framför allt dig. För du betyder så otroligt mycket.
Du kan få mig att skratta mitt i all gråt, och du kan få mig att le även i de hårdaste stunderna. Du får mig att känna mig värdefull.
Jag vill alltid ha dig vid min sida, för trots att vi på många sätt är väldigt olika, så är du min bästa vän.


TACK FÖR ATT DU ÄR MIN VÄN<3

framtidsplaner

om tio år vart är jag då?
om tio år vem är jag då?

korvkastare

Alldeles nyss kastade jag ut en korv genom fönstret, ut på gatan.
Korven var rutten, och stank verkligen. Jag ville inte ha den i soporna, för då skulle det börja lukta i hela lägenheten. Jag får hoppas på att ingen såg mig. Förlåt gud.
Jag känner mig som en kvinna på medeltiden, då de alltid kastade ut sopporna genom fönstret.
Nu ligger den stackars korven och fryser ute i snön, stackars ruttna korv. Som sagt förlåt gud.

impulsiv

Nu kära vänner har det hänt.
Det var igår när jag satt i duschen, jag fylldes plötsligt av väldig lust att raka benen.
raka bort alla mina mysiga hår, som på senaste tiden värmt upp mina stackars ben.
Visserligen har de gjort så att mina ben på senaste tiden mer liknat mansben, än ben som tillhör en sextonårig flicka.

Men vad gör väl det, när det blir som en liten päls?
Det är nämligen så att jag hade sparat hår på benen i mer en tre månader kanske. Och nej jag överdriver inte när jag säger att det verkligen var sjukt mkt hår. Mina vänner vet vad jag talar om.

Men nu när jag sitter här med lena välrakade ben, kan jag inte låta bli att sakna som där håren, som det nästan gick att göra flätor av. Nu kommer det ta minst två månader innan håren blir lena på benen igen typiskt.

Dumma impulsgrej. Nu är mina ben lika vanliga som alla andras välrakade ben igen.

att betyda något

På senaste tiden har jag tänkt ganska mycket på, vad olika personer betyder för än.
Under sitt liv, skapar man många olika relationer med väldigt många olika personer. Personer som på ett eller annat sätt kommer att betyda något för än.
Hur många människor möter man under ett helt liv? Ingen aning.
Men anta att kanske en sjätte del av alla de människor du träffar kommer att påverka eller betyda något för dig i ditt liv. De behöver inte betyda speciellt mycket, och det behöver inte alltid vara positivt.

När jag tänker efter nu, betyder nästan alla jag känner något för mig. Det kan vara en klasskamrat, min mamma eller någon jag hatar. Alla betyder de och har betytt något för mig.
Det är alla de männsikor runt omkring oss som hjälper till att forma oss som personer. Man träffar männsikor som man inspireras av, människor som man äcklas av , männsikor som är avundsjuka på, männsikor som man trivs tillsammans med. Alla dessa människor betyder något för mig. Så när jag tänker efter, så betyder jag nog något för väldigt många människor. Alla människor betyder något för någon. Oftast för väldigt många människor. Människor som man inte kan tänka sig bryr sig.

Jag tänker på alla de männsikor som tror att de är bortglömda, de människorna som känner sig ensammast i världen. Alla de människorna som känner sig värdelösa. I de flesta fallen finns den nog otroligt många som bryr som just dessa människor. Det är synd att så många ger upp hoppet, för det krävs bara lite eftertanke för att inse att man inte är värdelös.
Alla människor har ett värde, alla människor betyder något. För vissa människor betyder man lite och för vissa mycket. Men man betyder något.

onödigt inlägg

Egentligen har jag inget vettigt att skriva.
jag är sugen på te, jag saknar min klass och jag mår väldigt bra.
förutom att jag snorar och hostar mest hela tiden.

hurricane och lyckliga tårar

Jag minns det så väl, det var inte riktigt kväll ännu men solen var inte längre lika intensiv och brännande, den värmde mer på ett behagligt sätt. Jag gick den vanliga stradvägen ner till havet, vinden var alldeles ljum och jag gick i mina gröna flipflop som lät för varje steg jag tog. Men det störde mig inte ett dugg. I öronen hade jag de vita hörlurarna som tillhörde min första mp3. Den var röd. Det var när jag lyssnade på i shot the sherif med bob marley, och av misstag bytte över till hurricane gilbert med Håkan Hellström som det hände något magiskt.

Jag hade hört låten flera gånger innan men hade oftast bytt över när låten kom och aldrig riktigt lyssnat på den. Jag gick där, vandrade i den ljumma luften bland stora getingar och glassförsäljare, och försökte lyssna på vart ända ord han sjöng, försökte lista ut vad han menade. Vad han ville förmedla. Jag förstod aldrig riktigt då vad han menade, men jag förstod att den där Håkan skulle bli en stor del av mitt musikintresse.

Jag blev känslig den där eftermiddagen i Italien. Det var så fint. Jag gick där helt ensam i den vackra naturen och lyssnade på en av de vackraste låtarna jag då hade hört. Det var en stund av lycka. Idag satte jag på hurricane, jag hade inte lyssnat på den på säkert ett år. Men fortfarande kände jag hur mycket den betydde för mig, det var nästan så att tårarna brände innan för ögonlocken där jag satt för mig själv och sjöng för fulla muggar. Men det var inga ledsna tårar, det var tårar av saknand och tårar av lycka.

lyckliga tårar.

smalhets

som jag tidigare nämt på bloggen så har jag haft problem med ätstörningar, och mat och sådant.
Men under de två senaste åren så har jag lyckats jobba mig uppifrån den graven som jag själv grävde. Jag lärde mig att ignorera mig problemet. Jag lärde mig att skjuta undan de negativa tankarna om mitt utseende, och litade istället till de människorna som sa att jag var fin som jag var, och att jag dög. Detta var en metod som jag har användt mig av fram tills idag. Den har fungerat hyffsat bra då jag ofta kan äta både godis och kakor och idag har en vikt som är helt normal. Jag har ofta fått höra av människor att jag är stark som klarar av det, och att jag var väldigt duktig osv. Fast om sanningen ska fram så är jag inte speciellt stark.

För så fort någon i min omgivning trilskas med detta problemet, dras jag direkt med ned i hålet. Jag börjar väga mig, tänka på allt jag äter och får ångest om jag inte tränar. Så antagligen så är jag inte så stark som många trodde, som även jag själv trodde. Jag önskar att jag någon kommer att kunna äta en massa godis utan att känna ångest, utan att behöva ut och springa fem kilometer dagen efter, utan att oroa sig över vikten. Ofta lyckas jag ignorera den där ångesten som ligger och gnager i magen, men ibland tränger den ändå igenom och börjar styra mitt beteende.

Just nu är det många i min närhet som har lite problem, som ofta tjatar och oroar sig, däribland jag. Samtidigt som jag bara vill skita i det, är det så jobbigt att aldrig vara nöjd, jag tänker om jag går ner fyra kilo då kanske jag blir nöjd, och kan äta onytigt ibland utan att oroa mig. Men innerst inne så vet jag nog att det inte kommer bli så, att jag antagligen skulle fortsätta se de där extrakilona på magen och låren, att jag inte skulle nöja mig i alla fall.

Därför är jag orolig för dessa människor runt omkring som säger att de bara ska gå ner några kilo, jag vill inte att samma sak ska hända dem, ändå går jag runt och är likadan. Jag förstår mig inte på mig själv.



Nu tänker jag ignorera mina onda tankar och gå ner och baka kladdkakemuffins till friluftsdagen imorgon som jag ska bjuda mina kära vänner på, jag tränade trots allt förrut!


PUSS

sömnälskare

Klockan är tjugo över nio och strax ska jag krypa ner i simons varma säng, med mitt underbara gosiga täcke. Känns väldigt lockande faktiskt, kanske just för att jag verkligen älskar att sova.

Men först tänkte jag bara berätta om en sak jag kom och tänka på igår.
Som jag tidigare nämde så var jag på bio igår, på Australia, och som i så många andra filmer så fanns det gott om människor som dog i just den här filmen. När det kommer just till döden är jag väldigt blödig och känslig, döden är för mig något av en farhåga. Något som jag ser som det värsta som kan hända. Det som jag är mest rädd för. Anledningen till det är egentligen ganska simpel, jag är rädd för det okända. Att inte veta vad som kommer att hända, kommer jag att försvinna för evigt, eller kommer jag påbörja ett nytt liv i en annan kropp? Såklart hoppas jag på nytt liv, men egentligen vill jag inte ha ett nytt liv. Jag vill ha det livet jag lever nu, med de människorna jag älskar här och nu. Så på så sätt så blir den önskan lite dubbelmoralisk. ( om det nu är ett ord)

Nu far jag iväg lite i mina egna tankar, det jag ville komma fram till var egentligen om man kan känna iförväg att man kommer att dö, precis innan man dör?
För alltid i filmer, serier och allt liknande så säger människorna precis innan de dör något som trycker ner deras hjärtan, någon hemlighet som de vill ska avslöjas, eller en sista önskan. Något meningsfullt iallafall. Självklart kan detta vara något som tv-branshen kommit på för att göra det hela lite mer spännande, men trots det så känns det som att det ligger något i det. Jag har en känsla av att man faktiskt kan känna att gud nu dör jag snart, fast sen beror det ju också såklart på hur man dör, men det jag utgår ifrån är en stillsam död i sängen. Antagligen kommer jag inte att få svar på den här frågan förens jag själv ligger i den situationen. Samma sak är det egentligen med frågan : vad händer efter döden?
Det jag oroar mig mest för är att man aldrig får reda på svaret iaf, att man dör och sen blir allt svart, man försvinner bort, och har då har man ju ingen chans att känna efter hur det blev. Nej gud jag gillar egentligen inte att tänka på sådana saker som jag inte kan råpå, ändå drar min hjärna iväg mig på riktiga små tankställare. Nu ska jag dock försöka att ta en dag i taget och krypa ner under mitt gosiga täcke.

GODNATT KÄRA LÄSARE

L Y C K A

jag har nu bytt tillbaka till min gamla blogg, den nya var bara någon dum impulsgrej som jag råkade falla för. Så blogspot nu är vi tillbaka!

Det jag hade tänkt skriva om är igårkväll, som började med att jag och min kära klass åkte ut till österbymo för att dansa riverdance. Efter att ha hamnat backstadge med en massa frukt och cider, väntade en flummig dansomgång. Jag tror aldrig att jag dansat riverdancen så dålig som just under uppvisningstillfället igår. Men det spelade faktiskt ingen roll att jag snurrade lite på fel ställe för det var lika kul i alla fall. Och som tur var så var jag ju i alla fall inte ensam om att snurra lite här och där. Om jag ska vara ärlig så tror jag faktiskt inte att speciellt många brydde sig om våra små fel här och där, dom tyckte säkert att vi var duktiga iallafall haha.
Efter dansen så var det bio på g, australia. Det kändes ungefär som världens längsta bio, me ntrots det var den väldigt bra. Landskapet var helt underbart, och jag måste erkänna att jag blev inspirerad.

Efter den långa bion, drog jag,Lisa,Jenny & jessie hem till våran kära klasskamrat Maja. Det visade sig bli en av de bästa kvällarna på länge. En kväll fylld av skratt,te,kuddkrig,godis och en massa konstigheter. Anledningen till att jag skriver det här är nog för att gårdagen fick mig att inse vilken tur jag hade med klassen. Den vart så otroligt mycket bättre än jag trodde, eller förväntade mig. Dessa människor som jag ännu bara kännt i drygt ett halvår, men som ändå betyder så otroligt mycker för mig.
Om jag nu inte hade valt estetprogrammet, hade jag antagligen inte lärt känna de här människorna, och antagligen så skulle mitt liv sett helt annorlunda. För på något konstigt vänster så har de här människorna inspirerat mig och format mig till den person jag är just nu. Förhoppningsvis på ett positivt sätt haha. Men jo så är det.
Så tack för att ni är så bra, för det är ni verkligen, och ni förtjänar att höra det.

och nu är jag hungrig fast jag åt förrut, typiskt min mage är lite konstig!

Imorse vaknade jag sådär mittimellan sent och tidigt, kanske runt halv elva. Vid den tidpunkten då det aldrig är några bra tv-program. Då man förgäves sätter på tv:n och in i det sista hoppas på något avsnitt av vänner eller scrubs, innan alla förhoppningarna sköljs bort såfort den lilla orah eller dr.phil loggan syns nere i högra hörnet.
Så imorse bestämde jag mig för att blippa vidare och stannade när det stannade på MTV, ja skönt med lite musik såhär på morgonkvisten tänkte jag och lät tvn stå på medans jag gick och fixade mitt te.

Efter tag märkte jag på mig själv hur besviken jag blev, musikvideo efter musikvideo blev jag bara mer och mer besviken. Halvnakna tjejer som som stod och putade ut med brösten och vickade på röven. Tillslut fick jag nog av dessa usla musikvideos när Pusscatdolls relativt nya låt kom,den där be careful what you wish for.... Det kändes lite som att tjejerna smutskastade musiken, att de inte längre ville bli ihågkomna för sin musik, utan för sitt sexiga yttre.
Det är sådan musik som jag inte kan ta seriöst, visst tjejerna är duktiga sångerskor, men de själva anser väl att det inte räcker till, och gör därför sig själva (kanske omedvetet) till sexobjekt. Jag får uppfattningen av att de baravill hauppmärksamhet och synas, vilket bara känns ganska sorligt.

Iofs vet inte jag om det är se de vill att det ska vara, kanske njuter de till max av att gamla gubbar sitter framför tvn där hemma och slemmar i soffan när de ser deras pinnsmala kropparmed ett par onaturligt stora bröst till de små kropparna. Det vet nog bara de själva, jag kan bara gå efter mina egna teorier, och själv tror jag inte att jag skulle bli speciellt lycklig. Att bara bedömmas och berömmas över mitt yttre, att hela tiden känna att jag måste upprätthålla mitt utseende och försöka vara sexig för att få den uppmärksamheten jag vill va.

Det sorliga är att unga osäkra tjejer ser dessa tjejer och tänker att det är såhär man ska se ut och vara för att vara snygg och för att få killar osv. Dessa tjejer från MTV påverkar andra unga tjejer mer än de tror, får dem att sätta för höga krav på sig själva.
Dessa tjejer från MTV som egentligen har en så stor ära att få vara många unga tjejers förebilder, de kan har förmågan att kunna påverka. Att de blankt struntar i hur deras porriga musikvideor kommer att påverka alla de som ser upp till dem, negativt.

Det här med falska människor är något jag har funderat ganska mycket på.
Hur Samma person som kommer fram på stan och säger något i stil med: Åh vad fin du är i håret, du är så söt osv. Sedan går till sina egna kompisar och snackar om hur misslyckad min frisyr hade blivit just idag, eller hur omatchande mina kläder var, hur stor näsa jag hade osv.
Sådanna saker förstår jag mig inte riktigt på, inte nog men oftast så känner jag inte ens personen som snackar så mycket skit om mig, speciellt bra.
Jag påstår inte att jag aldrig har varit falsk emot någon för det har jag dessvärre varit, men jag slutar aldrig att förvånas över hur extremt falska vissa människor visar sig vara. Frågan är bara varför? Om man ogillar någon väldigt mycket vore väl det mest självklara att vara ignorera personen, strunta i den. Och om man nu tycker att någon är väldigt söt, och hade en fin frisyr idag, varför inte bara säga det och sen låta det va. Strunta i att försäkra sina kompisar om att hon har minsann en himla massa fel också.

Nu hinner jag inte skriva mer, så detta får bli ett ofärdigt inlägg, men jag blir inte olyckligare för det och förhoppningsvis inte ni heller.
PUSS

nytt år, nytt liv?

och så var det det här med lyckan.
Är du lycklig? Vad är det för fråga egentligen? kan man svara ens svara på en sådan fråga.
När jag blev tillfrågad, blev det nästan kortslutning i min hjärna. Är jag lycklig? Såklart jag är lycklig, och så kommer alla de lyckliga minnen upp i min hjärna, när jag sitter mitt i den mjuka soffan med massa duntäcken och upppuffade kuddar med min underbara familj och kollar på en ganska så ointressant film, åh vad underbar en sådan simpel kväll kan vara. Eller när jag ligger i min pojkvänsfamn och blir pussad av världensfinaste mjuka små läppar, och får höra att jag är den vackraste tjejen han sett, i dom ögonblicken känner jag mig också som världens lyckligaste. Eller när jag är ute på långpromenader med Lisa, dom där promenaderna när vi pratar om allt, dom promenaderna när man riktigt känner hur mycket man betyder för varandra.Det är väl klart att jag är lycklig då.

Eller är du kanske olycklig? fortsätter personen som tidigare frågade mig, när hon märker att jag mina ord fastnat lite bland alla mina tanker.
Såfort jag får höra ordet olycklig far mina tankar iväg till den där nätterna då tårarna inte längre räcker till, de där nätterna när man vill riva ner alla sina böcker ur bokhyllan utav ren frustation för att ma känner sig så hjälplös. Visst är de där nätterna färre nu och det har blivit bättre, men ibland när jag inte längre klarar av att hålla tyst, då kommer de tillbaka. Eller de där dagarna då man kollar på sin familj, och det slår än att det var en evighet sen man var hemma eller ens ringde dem. Eller de där små meningarna som alltid gör att vi blir så otroligt osams, att vi gör allt för att såra varandra när vi väl är i gång. De där dagarna när jag inte vill stiga upp ur sängen för att det känns som att en stor blysäck är fastspänd under min kropp, och tynger ner mig för varje steg jag tar.

Personen harklar sig förstiktigt, men jag ser att hon tappat hoppet om ett vettigt svar, att hon börjar inse att jag var fel person att fråga, för att få ett rakt och simpelt svar.

För jag är ingen enkel person, jag vet inte om jag är lycklig eller olyckig, det är ingenting jag kan svara på egentligen, för min lycka kommer och går. Det finns stunder då jag känner mig som världens lyckligaste och är så tacksam över allt i mitt liv. och samtidigt finns det många stunder då jag gråter tills jag skakar, tills jag tillslut fylls av en konstif tomhet, och ja då känner jag mig ganska olycklig. Jag får ofta höra saker som att jag har ett häftigt humör, eller att det är svårt att hänga med i mina svängar. Men det är nog sådan jag är.
Jag har världens bästa familj, en underbar pojkvän, en allra bästa vän och utöver det har jag också många nära vänner, jag går i en helt fantastisk klass. Trots det kan jag inte påstå att jag är lycklig jämt och ständigt, utan känner mig ofta otillräcklig.

Det jag egentligen vill komma fram till med det är inlägget är att jag tror inte att man kan dela upp alla sina känslor i två kategorier lycklig och olycklig, åtminstonde kan inte jag det, för mitt liv består av stunder av båda delarna. Jag kan inte säga att jag själv alltid är lycklig! Men är jag olycklig och längtar efter min död? icke, jag lever bara livet, ett liv fullt av lycka och olycka.