Varför gör det så ont att bråka med någon man älskar?
Eller nej det behöver inte ens vara ett bråk för att det ska göra ont, ett litet ynkligt tjaffs om något oviktigt kan räcka för att det ska kännas som en trubbig kniv försöker tränga sig in i magen.

Varför är jag då så dum?
Så dum att jag gång på gång säger fel saker, stör mig på fel saker, orsakar onödiga tjaffs?
Jag får ont i magen, vill inget hellre än att slänga mig på luren för att be om ursäkt tio gånger om. Men stoltheten stoppar mig, det är något som gör att fingrarna inte riktigt vill slå ditt telefonnummer.

En del av mig hoppas att du ska slå mitt telefonummer, be om ursäkt och säga att du älskar mig, trots att det var jag som reagerade fel. Eller var det så?

Varför ska alltid just jag behöva vika för min stolthet och ringa dig, innan du ringer mig.
Varför kan du inte bara ringa när jag vill att du ska ringa? Varför kan du inte läsa mina tankar och förstå att jag mest av allt skulle vilja att du ringde precis just nu.

Huvudvärk och förvirring.

En svartvitbild passar bra dagen till ära,
då vädret har varit förskräckligt.


Regnet riktigt öste ner, och man kunde höra hur de stora tunga vattendropparna slog mot glasrutan, innan jag sekunden senare slog på bilsteron på högsta volym och lät kroppen slungas in i ett nytt annorlunda ljud, musik.

Först njöt jag, jag lutade mig tillbaka i den mjuka bilstolen och kände hur alla mina små blonda hårstrån på armarna reste sig. Musiken fyllde hela bilen och jag sjöng automatiskt med i varenda ord som Håkan rasplade ur sig.
Jag sjöng och sjöng, och kände undertiden hur jag för varje ord kände mig lite lyckligare, lite lättare.

Håkan sjöng ur sig ord för ord, mening för mening, och tillslut var hela låten slut. När musiken långsamt dämpades insåg jag hur mycket jag verkligen tyckte om musik. Men man ska inte tänka för mycket på saker och ting, för ju mer jag tänkte insåg jag att det fanns alldeles för mycket bra musik än vad man hinner med att lyssna på.
Om jag kunde skulle jag lyssna på allt mest hela tiden, Håkan hellström, Lars Winnerbäck, Lasse Lindh, Ane Bruhn, Beyonce, Melissa Horn, eskobar osv listan kan göras lång.
Men livet springer än förbi, och istället för att bara lägga tid på sådant man älskar och mår bra av, gör man allt som är nödvändigt, alla måsten.
Om någon har några bra btips om hur jag skulle kunna få in mer musik i min vardag är jag evigt tacksam.

Kobajs och godis

På fredagseftermiddagen åkte jag ut till skruvhult för att hälsa på min kära vän Victoria. Det var ett tag sen jag var där, men trots att det hade gått några månader sen jag var där sist var allt sig likt.
Hästarna stod ute i hagen och betade av det frodiga grästen, medan korna och de nyfödda kalvarna befann sig inne i ladgården där de stod och romade efter mat. Katterna låg och halvsov i solen på altanen. Rättare sagt allt var precis som vanligt.

Det är något visst med att komma ut på landet, det är något med luften. Den är friskare på något sätt, och alla lukter. Det luktar alla möjliga djur, djuravföring blandat med blommor och gräs. Det måste vara bland den bästa lukten som finns.

Samtidigt som det är något visst med att träffa sina närmsta vänner, det är som... balsam för själen.
Att för en kväll vara med en av dem man tycker mest om av allt. Att skratta, prata skrika hysteriskt, halvsova och trycka i sig mat och bara vara sig själv helt fullt ut.

När jag vaknade tidigt på lördagsmorgonen, hade jag ett leende på läpparna, och trots att klockan bara var halvsju var kroppen lättare än någonsin.



min kära vännina

en söt kalv

en bamse(ko)kram

BILDDAG

Picknick dags

Började dagen hos Lisa, där jag tog kort på klädseln för dagen.

kortajeans, vitt linne och blommig jacka!

Vi mötte upp våra kära vänner, i parken där vi fikade för fulla muggar.

Fina vänner

Det var riktigt mysigt! Nu är jag så mätt så att jag storknar.

Söta mormor och fina morfar!

För några dagar sedan, eller rättare sagt i Torsdags, hälsade jag på hos min kära morföräldrar.
Hela dagen hade varit en långkatastrof för mig, dagen började med att lovade mig själv att det skulle bli en bättre dag, en gårdagen.
Sekunden efter slänger jag igen bildörren, men glömmer ta bort foten...
Jag känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken medan jag svär tyst för mig själv.

Någon timme senare befinner jag mig i ett ovanligt tyst klassrum ,där alla sitter tysta och spända. Tysta och spända iväntan på att det nationella provet ska delas ut. Jag oroar mig inte, jag är säker på att kunskaperna finns där.

Fem minuter senare inser jag att jag kanske borde oroat mig, för kunskaperna verkar ha försvunnit som en kakburk bland hungriga barn. Orden blandas ihop i min hjärna, och jag tvekar över vilket svar jag ska välja. Jag sväljer och chansar.
Senare inser jag att jag förmodligen precis har skrivit mitt sämsta prov under hela min skolgång.

Men som tur är hinner jag precis med tvåbussen hem, och är hemma redan vid tjugo över två.
Skönt tänker jag, utan en tanke på att jag inte har en husnyckel.
När jag väl upptäcker mitt stora misstag, blir jag förtvivlad. Springer runt och letar efter verktyg som jag kan bryta upp dörren med. Jag hittade en hammare, en kniv och något annat konstigt. Jag stod där ute och kämpade med dörren i säkert en kvart. Men dörren ville inte gå upp.
Jag skulle förmodligen inet bli någon bra tjuv..

Efter att ha försökt en tionde gång, går jag med tunga steg ner till mormor och morfar.
Hemma hos mormor och morfar var allt som vanligt, morfar var ute i garaget och grejade, medan mormor stod i köket och bakade.
Så fort jag steg in fylldes mina näsborrar av en ljuvlig doft i vanlij.

Vi satta oss där i köket alla tre och fikade, vi drack te och åt perfekt sega kolakakor.
Efter en stund, gick jag och mormor ner till hennes garderob och provade skor. Vi har nämligen samma skostorlek. Sedan kom morfar och lärde mig en massa om andra världskriget.
När jag fyra timmar senare gick hem, lite klokare och lite skorikare, kändes livet helt plötsligt perfekt igen.


Åh finfina skor som min kära mormor gav mig.

Nu ska jag snart åka ner till mormor igen och baka och hämta picknick filtar!

hej stressade aphjärna

För att pigga upp detta inlägget skickar jag med en mysiga sommar bild.


Jag har inte haft något intressant att skriva, därav anledningen till att jag inte har skrivit.
Jag tror att jag är alldeles för stressad, jag vill vara uppe och nere, ute och inne på samma gång.
Och nej Ida Svenberg, hur mycket du än försöker så går det inte riktigt, och istället så snubblar du, och hamnar på rumpan medan alla andra redan är påväg långt bort ifrån dig.

Jag önskar att jag hade svaret på hur man ska bära sig åt för att behålla lugnet, hur man ska planera för att alltid känna sig förbered och lugn inför livets alla hinder. Men tyvärr så har jag inte det. Hade jag det skulle jag meddela alla er där ute på en gång, så ni slapp känna samma eländiga känsla som jag känner just idag, just nu.
Känslan av otillräcklighet. Hur man försöker och försöker men ändå inte hinner med till allt som man borde hinna.
Mina kära vänner om ni någon dag har kännt att ni helst vill krypa tillbaks ner i sängen, och ligga där tills solen går ner igen. Bara strunta i allt som men egnetligen behöver göra, då är ni långt ifrån ensamma om det.

Igår blev det lite för mycket än vad min kära kompis orkade med, och idag hände samma sak med en annan kompis. Åh mina kära vänner, och jag kunde skulle jag kasta iväg alla de där gråa smutsiga stenarna som tynger era axlar så dant. Tyvärr fungerar det inte riktigt så, och tyvärr sitter jag själv med världens ångest, huvudvärk och snorigaste näsan.

Egentligen borde jag itne skrivit det här inlägget, för ingenting kan bli bra idag. Men det gör inget för nu behöver det inte bra. Om jag så har skrivit världens mest onintressanta inlägg alldeles nyss, så gör det inte mig ett skvatt. Det ändå som spelar någon roll nu är mitt täcke och min säng!