Imorse vaknade jag sådär mittimellan sent och tidigt, kanske runt halv elva. Vid den tidpunkten då det aldrig är några bra tv-program. Då man förgäves sätter på tv:n och in i det sista hoppas på något avsnitt av vänner eller scrubs, innan alla förhoppningarna sköljs bort såfort den lilla orah eller dr.phil loggan syns nere i högra hörnet.
Så imorse bestämde jag mig för att blippa vidare och stannade när det stannade på MTV, ja skönt med lite musik såhär på morgonkvisten tänkte jag och lät tvn stå på medans jag gick och fixade mitt te.

Efter tag märkte jag på mig själv hur besviken jag blev, musikvideo efter musikvideo blev jag bara mer och mer besviken. Halvnakna tjejer som som stod och putade ut med brösten och vickade på röven. Tillslut fick jag nog av dessa usla musikvideos när Pusscatdolls relativt nya låt kom,den där be careful what you wish for.... Det kändes lite som att tjejerna smutskastade musiken, att de inte längre ville bli ihågkomna för sin musik, utan för sitt sexiga yttre.
Det är sådan musik som jag inte kan ta seriöst, visst tjejerna är duktiga sångerskor, men de själva anser väl att det inte räcker till, och gör därför sig själva (kanske omedvetet) till sexobjekt. Jag får uppfattningen av att de baravill hauppmärksamhet och synas, vilket bara känns ganska sorligt.

Iofs vet inte jag om det är se de vill att det ska vara, kanske njuter de till max av att gamla gubbar sitter framför tvn där hemma och slemmar i soffan när de ser deras pinnsmala kropparmed ett par onaturligt stora bröst till de små kropparna. Det vet nog bara de själva, jag kan bara gå efter mina egna teorier, och själv tror jag inte att jag skulle bli speciellt lycklig. Att bara bedömmas och berömmas över mitt yttre, att hela tiden känna att jag måste upprätthålla mitt utseende och försöka vara sexig för att få den uppmärksamheten jag vill va.

Det sorliga är att unga osäkra tjejer ser dessa tjejer och tänker att det är såhär man ska se ut och vara för att vara snygg och för att få killar osv. Dessa tjejer från MTV påverkar andra unga tjejer mer än de tror, får dem att sätta för höga krav på sig själva.
Dessa tjejer från MTV som egentligen har en så stor ära att få vara många unga tjejers förebilder, de kan har förmågan att kunna påverka. Att de blankt struntar i hur deras porriga musikvideor kommer att påverka alla de som ser upp till dem, negativt.

Det här med falska människor är något jag har funderat ganska mycket på.
Hur Samma person som kommer fram på stan och säger något i stil med: Åh vad fin du är i håret, du är så söt osv. Sedan går till sina egna kompisar och snackar om hur misslyckad min frisyr hade blivit just idag, eller hur omatchande mina kläder var, hur stor näsa jag hade osv.
Sådanna saker förstår jag mig inte riktigt på, inte nog men oftast så känner jag inte ens personen som snackar så mycket skit om mig, speciellt bra.
Jag påstår inte att jag aldrig har varit falsk emot någon för det har jag dessvärre varit, men jag slutar aldrig att förvånas över hur extremt falska vissa människor visar sig vara. Frågan är bara varför? Om man ogillar någon väldigt mycket vore väl det mest självklara att vara ignorera personen, strunta i den. Och om man nu tycker att någon är väldigt söt, och hade en fin frisyr idag, varför inte bara säga det och sen låta det va. Strunta i att försäkra sina kompisar om att hon har minsann en himla massa fel också.

Nu hinner jag inte skriva mer, så detta får bli ett ofärdigt inlägg, men jag blir inte olyckligare för det och förhoppningsvis inte ni heller.
PUSS

nytt år, nytt liv?

och så var det det här med lyckan.
Är du lycklig? Vad är det för fråga egentligen? kan man svara ens svara på en sådan fråga.
När jag blev tillfrågad, blev det nästan kortslutning i min hjärna. Är jag lycklig? Såklart jag är lycklig, och så kommer alla de lyckliga minnen upp i min hjärna, när jag sitter mitt i den mjuka soffan med massa duntäcken och upppuffade kuddar med min underbara familj och kollar på en ganska så ointressant film, åh vad underbar en sådan simpel kväll kan vara. Eller när jag ligger i min pojkvänsfamn och blir pussad av världensfinaste mjuka små läppar, och får höra att jag är den vackraste tjejen han sett, i dom ögonblicken känner jag mig också som världens lyckligaste. Eller när jag är ute på långpromenader med Lisa, dom där promenaderna när vi pratar om allt, dom promenaderna när man riktigt känner hur mycket man betyder för varandra.Det är väl klart att jag är lycklig då.

Eller är du kanske olycklig? fortsätter personen som tidigare frågade mig, när hon märker att jag mina ord fastnat lite bland alla mina tanker.
Såfort jag får höra ordet olycklig far mina tankar iväg till den där nätterna då tårarna inte längre räcker till, de där nätterna när man vill riva ner alla sina böcker ur bokhyllan utav ren frustation för att ma känner sig så hjälplös. Visst är de där nätterna färre nu och det har blivit bättre, men ibland när jag inte längre klarar av att hålla tyst, då kommer de tillbaka. Eller de där dagarna då man kollar på sin familj, och det slår än att det var en evighet sen man var hemma eller ens ringde dem. Eller de där små meningarna som alltid gör att vi blir så otroligt osams, att vi gör allt för att såra varandra när vi väl är i gång. De där dagarna när jag inte vill stiga upp ur sängen för att det känns som att en stor blysäck är fastspänd under min kropp, och tynger ner mig för varje steg jag tar.

Personen harklar sig förstiktigt, men jag ser att hon tappat hoppet om ett vettigt svar, att hon börjar inse att jag var fel person att fråga, för att få ett rakt och simpelt svar.

För jag är ingen enkel person, jag vet inte om jag är lycklig eller olyckig, det är ingenting jag kan svara på egentligen, för min lycka kommer och går. Det finns stunder då jag känner mig som världens lyckligaste och är så tacksam över allt i mitt liv. och samtidigt finns det många stunder då jag gråter tills jag skakar, tills jag tillslut fylls av en konstif tomhet, och ja då känner jag mig ganska olycklig. Jag får ofta höra saker som att jag har ett häftigt humör, eller att det är svårt att hänga med i mina svängar. Men det är nog sådan jag är.
Jag har världens bästa familj, en underbar pojkvän, en allra bästa vän och utöver det har jag också många nära vänner, jag går i en helt fantastisk klass. Trots det kan jag inte påstå att jag är lycklig jämt och ständigt, utan känner mig ofta otillräcklig.

Det jag egentligen vill komma fram till med det är inlägget är att jag tror inte att man kan dela upp alla sina känslor i två kategorier lycklig och olycklig, åtminstonde kan inte jag det, för mitt liv består av stunder av båda delarna. Jag kan inte säga att jag själv alltid är lycklig! Men är jag olycklig och längtar efter min död? icke, jag lever bara livet, ett liv fullt av lycka och olycka.