idasvenberg

Överallt omrking mig är alla så jävla kära. De bokar resor till paris, grekland, tunisien. De firar ett år och går på picknick. De springer omkring i parkerna med flätade fingrar, de ringer till varandra stup i kvarten bara för att de vill höra den andras röst, de lämnar små gulliga kärlekslappar till varandra, och dom ligger kvar i sängen och gosar hela dagarna. Och ibland blir jag bara så himla trött på att vara ensam mitt bland alla par. Jag är trött på att vakna ensam i en alldeles för stor och kall 90-säng. Har en 90-säng någonsin tidigare känts för stor? Jag är trött på att inte ha någon som gör mig alldeles galen och pirrig i magen så jag inte vet vart jag ska ta vägen, att jag inte har någon som vänder upp och ner på mitt liv. Och så är jag trött på mig själv för att jag inbillar mig att jag vill ha en pojkvän, men sen vill jag tydligen inte ha en pojkvän, och jag är bara jobbig.

OCH nej kära vänner jag missunnar er inte att vara lyckliga. Jag vill så gärna att ni ska uppleva allt det där, för det är ni värda. just nu är jag är bara avundsjuk och bitter, en såndär surkärring som alla stör sig på. En sån som alltid ska förstöra stämmningen.

När jag är såhär bitter är jag så glad att jag har min finaste vän, det är henne jag kan ringa mitt i natten bara för att prata om allt och inget. Jag blir lite ledsen för mitt i allt kärleksbajs så känns vänskapen så himla underskattad. Fast det är ungefär det viktigaste jag vet.

Nu ska jag sova, fast jag blev hungrig så jag tänker äta en banan först.
Godnatt bloggen.