nytt år, nytt liv?

och så var det det här med lyckan.
Är du lycklig? Vad är det för fråga egentligen? kan man svara ens svara på en sådan fråga.
När jag blev tillfrågad, blev det nästan kortslutning i min hjärna. Är jag lycklig? Såklart jag är lycklig, och så kommer alla de lyckliga minnen upp i min hjärna, när jag sitter mitt i den mjuka soffan med massa duntäcken och upppuffade kuddar med min underbara familj och kollar på en ganska så ointressant film, åh vad underbar en sådan simpel kväll kan vara. Eller när jag ligger i min pojkvänsfamn och blir pussad av världensfinaste mjuka små läppar, och får höra att jag är den vackraste tjejen han sett, i dom ögonblicken känner jag mig också som världens lyckligaste. Eller när jag är ute på långpromenader med Lisa, dom där promenaderna när vi pratar om allt, dom promenaderna när man riktigt känner hur mycket man betyder för varandra.Det är väl klart att jag är lycklig då.

Eller är du kanske olycklig? fortsätter personen som tidigare frågade mig, när hon märker att jag mina ord fastnat lite bland alla mina tanker.
Såfort jag får höra ordet olycklig far mina tankar iväg till den där nätterna då tårarna inte längre räcker till, de där nätterna när man vill riva ner alla sina böcker ur bokhyllan utav ren frustation för att ma känner sig så hjälplös. Visst är de där nätterna färre nu och det har blivit bättre, men ibland när jag inte längre klarar av att hålla tyst, då kommer de tillbaka. Eller de där dagarna då man kollar på sin familj, och det slår än att det var en evighet sen man var hemma eller ens ringde dem. Eller de där små meningarna som alltid gör att vi blir så otroligt osams, att vi gör allt för att såra varandra när vi väl är i gång. De där dagarna när jag inte vill stiga upp ur sängen för att det känns som att en stor blysäck är fastspänd under min kropp, och tynger ner mig för varje steg jag tar.

Personen harklar sig förstiktigt, men jag ser att hon tappat hoppet om ett vettigt svar, att hon börjar inse att jag var fel person att fråga, för att få ett rakt och simpelt svar.

För jag är ingen enkel person, jag vet inte om jag är lycklig eller olyckig, det är ingenting jag kan svara på egentligen, för min lycka kommer och går. Det finns stunder då jag känner mig som världens lyckligaste och är så tacksam över allt i mitt liv. och samtidigt finns det många stunder då jag gråter tills jag skakar, tills jag tillslut fylls av en konstif tomhet, och ja då känner jag mig ganska olycklig. Jag får ofta höra saker som att jag har ett häftigt humör, eller att det är svårt att hänga med i mina svängar. Men det är nog sådan jag är.
Jag har världens bästa familj, en underbar pojkvän, en allra bästa vän och utöver det har jag också många nära vänner, jag går i en helt fantastisk klass. Trots det kan jag inte påstå att jag är lycklig jämt och ständigt, utan känner mig ofta otillräcklig.

Det jag egentligen vill komma fram till med det är inlägget är att jag tror inte att man kan dela upp alla sina känslor i två kategorier lycklig och olycklig, åtminstonde kan inte jag det, för mitt liv består av stunder av båda delarna. Jag kan inte säga att jag själv alltid är lycklig! Men är jag olycklig och längtar efter min död? icke, jag lever bara livet, ett liv fullt av lycka och olycka.