Söta mormor och fina morfar!

För några dagar sedan, eller rättare sagt i Torsdags, hälsade jag på hos min kära morföräldrar.
Hela dagen hade varit en långkatastrof för mig, dagen började med att lovade mig själv att det skulle bli en bättre dag, en gårdagen.
Sekunden efter slänger jag igen bildörren, men glömmer ta bort foten...
Jag känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken medan jag svär tyst för mig själv.

Någon timme senare befinner jag mig i ett ovanligt tyst klassrum ,där alla sitter tysta och spända. Tysta och spända iväntan på att det nationella provet ska delas ut. Jag oroar mig inte, jag är säker på att kunskaperna finns där.

Fem minuter senare inser jag att jag kanske borde oroat mig, för kunskaperna verkar ha försvunnit som en kakburk bland hungriga barn. Orden blandas ihop i min hjärna, och jag tvekar över vilket svar jag ska välja. Jag sväljer och chansar.
Senare inser jag att jag förmodligen precis har skrivit mitt sämsta prov under hela min skolgång.

Men som tur är hinner jag precis med tvåbussen hem, och är hemma redan vid tjugo över två.
Skönt tänker jag, utan en tanke på att jag inte har en husnyckel.
När jag väl upptäcker mitt stora misstag, blir jag förtvivlad. Springer runt och letar efter verktyg som jag kan bryta upp dörren med. Jag hittade en hammare, en kniv och något annat konstigt. Jag stod där ute och kämpade med dörren i säkert en kvart. Men dörren ville inte gå upp.
Jag skulle förmodligen inet bli någon bra tjuv..

Efter att ha försökt en tionde gång, går jag med tunga steg ner till mormor och morfar.
Hemma hos mormor och morfar var allt som vanligt, morfar var ute i garaget och grejade, medan mormor stod i köket och bakade.
Så fort jag steg in fylldes mina näsborrar av en ljuvlig doft i vanlij.

Vi satta oss där i köket alla tre och fikade, vi drack te och åt perfekt sega kolakakor.
Efter en stund, gick jag och mormor ner till hennes garderob och provade skor. Vi har nämligen samma skostorlek. Sedan kom morfar och lärde mig en massa om andra världskriget.
När jag fyra timmar senare gick hem, lite klokare och lite skorikare, kändes livet helt plötsligt perfekt igen.


Åh finfina skor som min kära mormor gav mig.

Nu ska jag snart åka ner till mormor igen och baka och hämta picknick filtar!