överkänslig med våta kinder

Det har varit mycket nu, hela tiden och överallt.
Föreställningar, nya repliker, nya manus, nya danssteg, nya sidor i historiaboken, nya körstämmor, nya låtar. Allt ska läras in, allt ska hinnas med.
Mitt i all stress sitter jag, men min sköra kropp som jag tvingar sitta uppe timme efter timme för att lära in alla steg, repliker låtar osv. Kanske är det inte så konstigt att jag är överkänslig trots allt.

Nu på senaste tiden har flera förhållanden i min närhet tagit slut, långa förhållanden. Varje gång reagerar jag likadant. Jag känner hur tårarna bränner innanför mina ögonlock och hur det känns som om någon tar ett hårt krampaktigt tag runt mitt hjärta och vrider om, men bara lite, sådär så att det börjar kännas.

När ett långt förhållande tar slut, blir jag alltid väldigt sorgsen i min ensamhet. Jag sitter och grubblar, och försöker mig sätta in i den lämnade personens situation. Jag börjar tvivla på äkta kärlek. Hur kan man vara så kär i någon så att det känns som att hjärtat inte räcker till för att innehålla all kärlek ena månaden men några månader senare endast ha ögon för någon annan. Jag förstår inte.

Jag blir osäker, jag lever i min lilla bubbla där allt är så bra. Där det alltid kommer att vara du och jag, där du alltid kommer att vara hopplöst förälskad i mig. Det kommer kanske inte vara så, en vacker dag kanske du vaknar upp utan att kunna se det där lilla extra med mig. En dag kanske du vaknar upp utan känslor. Jag vet ju att det kan vara så. Det är så livet fungerar.

Känslor flammar upp, och känslor bleknar. Trots det är det så svårt att förstå, och trots det så tar jag alltid lika illa vid mig varje gång kärleken sviker.
Jag vill fortsätta leva i min lilla bubbla där äkta kärlek existerar, där kärleken alltid vinner och där kärleken står emot allt.

Men istället sitter jag här med våta kinder till tonerna av Lasse Lindh.