Veckorna rinner som sand

Jag och min goda vän magdalena har som jag kanske har nämt tidigare, bestämt att vi ska ses varenda måndag. och mysa,prata sova över och bara umgås.
Åh jag blir lite varm i kroppen när jag tänkte på det, och längtar lite extra tills nästa måndag.
Jag kom på att varje måndag vi ses, är det en vecka närmare sommaren sen vi sågs sist.
När jag upptäckte det vart jag alldeles lycklig!
I ungefär tre minuter, tills jag började tänka i banor som men då är det ju samtidigt en vecka närmare hösten, en vecka närmare vintern, en vecka närmare tills studenten, en vecka närmare döden...

Ibland är det bara korkat att tänka för mycket, ska jag behöva vara ledsen vid dagens slut för att jag är en dag närmare döden än vad jag var när jag vaknade.
Nja det är egentligen ganska onödigt, eftersom det är något jag inte kan rå på.
Det enda positiva med tanken, är att man blir lite mer mån om att fånga dagen, och ta vara på sin tid. Men trots det så tror jag inte att det är nyttigt att gå och oroa sig över döden, under den tiden som är menad till livet.

Egentligen är jag nog väldigt rädd för döden, jag hatar att prata om den, jag får alltid en tung klump i magen, och känsla av att jag är så otroligt liten och opåverkande i det hela stora. Jag är rädd för att allt ska ta slut. Jag är rädd för att bli ensam, jag är rädd för att försvinna, rädd för att inte finnas mer...

Men snart ska jag lätta upp stämmningen och ladda upp mysigpåskbilder över hur mitt lov har varit
Puss!