som i en annan värld

När jag steg ut ur planten möttes jag inte bara av en helt annorlunda fuktigare, varmare och tyngre luft, utan även av ett lanskap som påminde om en öken. Ingenstanns såg jag några träd. Jag var framme i Afrika det var ingen tvekan om saken.'

Allt kändes så otroligt främmande, trots att jag har rest en hel del, iofs mesta dels i europa länder som grekland,italien,kroatien, turkiet m.m Men jag har också varit i både thailand och på Mauritsius. Trots det så var det här som sagt helt annorlunda.

Precis innan vi steg på bussen som skulle ta oss till hotellet, ( det var en väldigt skabbig liten buss, man kände precis vilka stenar man körde över) så kröp det omkring en liten liten undernärd hundvalp utan svans, och med ens när jag kommit underfund med att hundvaplen var så smal, såg jag att den inte var ensam om att vara undernärd utan alla de pojkarna eller unga männen som hjälpte till men packningen var otroligt smala. Det var då det slog mig, att hit åker jag på semster för att jag vill unna mig lite extra, och på samma ställer bor människor som knappt har råd med mat för dagen

Känslan blev starkare ju längre jag vistades där, inne i stan fanns det en massa slumområden. Det kändes precis som att jag var med i en domkumäntär film om hur fattigt det är i afrika eller ngt. Jag kunde inte sluta fascineras, det var en helt annorlunda livsstil, det var inte bara ett annorlunda land. Utan man levde helt annorlunda där. Det var en sådan stor konstrast till rika fina Sverige. Och dessa männsikor, det är ju otroligt, trots denna fattigdom som råder där, så var de flesta männsikorna hur trevliga som helst. De var glada, lekte på gatorna, de vuxna skojade med oss och log med sina stora vänliga läppar. Nej där var inga torra svennar, utan de kändes mer äkta på något sätt.

Jag ville bara ta hem vartenda barn jag såg, ta hand om dem och ge dem ett liv de inte skulle kunna få på det där stället
.
Det finns en anledning till att just kapverde är så fattigt, det är inte så att Sverige på något sätt har förtjänat sin rikedom mer utan anledningen till att kap verde är så fattigt är att de inte har något eget vatten på öarna, de har heller inger kött, de har inget de kan exportera, utan importerar bara. På så sätt är själva regeringen fattig, och det finns inte speciellt mycket att livnära sig på där nu, utan de flesta försöker satsa på turismen.

Det hände en nästan magisk sak under min vistelse i Afrika. Vi lärde känna en Afrikan, han hette Michael. I början var han faktiskt ganska jobbig, tjatade som alla andra om att vi skulle köpa en massa träfigurer i hans affär. Men dagarna gick, och våra disskusioner, med den här killen blev allt seriösare. Vi bjöd honom på middag, hälsade på i hans hem och spelade spel. Lärde känna honom ungefär så bra som det går att lära känna en människa på en vecka
.
Han började iaf berätta om hans familj, hans bakgrund. Han var född i Senigall, där hans mamma och syster fortfarande bodde kvar. Hans mamma var dessutom sjuk, och hans uppgift var att skicka en viss summa pengar till mamman och systern varje månad, precis som hans pappa fast hans pappa jobbade i Italien och skickade pengar till dem. Han var alltså där helt utan familj, jobbade i en liten afrikansk souverniraffär, och sålde träfigurer varje dag, fick ropa och tjata på turister. Det var hemskt att se hur hans ansiktuttryck förrändrades när han pratade om det, hur man kunde se att tårarna brände där innanför. Han berättade sedan att nej han ville inte bo där, det var inte hans öde, han ville jobba på riktigt, kunna på i en ordenligt lägenhet, skaffa familj och sånt där. Han ville komma till Sverige.
Och det finns nog ingen som min mamma, vi började prata om adoption, fast han var faktiskt tjugo år så vi kom fram till att det nog skulle bli ganska krångligt. Men iaf så kom vi fram till att vi ska försöka göra allt som vi kan för att hjälpa honom att komma till Sverige. Att hjälpa honom att få en chans till ett rättvist liv, ett liv som vi i vårat land tar förgivet, ett liv som för honom är väldigt främmande.

På något sätt har den här resan förändrat mitt liv, den har öppnat mina ögonon ännu mer och jag som trodde att de redan stod på vidgavel. Jag har kommit fram till att det är en sak att se fattigdom och människorna som lever på sådanna härställen på tv, men en helt annan sak att uppleva det i verkligheten. Och jag skulle inte tveka en sekund på att åka tillbaks.
Den här resan har fått mig att bli lite mer säker på att jag vill åka ett år till afrika, och jobba som volantär och lära mig dansa afrikansk dans.