jag bloggar.

Den senaste tiden i mitt liv, har jag blivit påmind av döden och sjukdomar som ofta kan leda till döden. Mycket handlar om vad folk i min omgvining har råkat ut för och deras historia.
Allt detta tjat om döden får mig att tänka på dig. Allt som hände för nästan två år.
För alltid när jag tänker tillbaka på mitt liv som har varit, är det denna händelsen som alltid får tårarna att bränna under ögonlocken som mest.

De flesta som känner mig börjar nog förstå vad jag pratar om nu, men inte alla.
Allt kändes så overkligt under den perioden, att än människa som innan levt bara skulle dö, försvinna bort, inte finnas mer? Det gick inte riktigt in i mitt huvud, jag kunde inte förstå kanske ville jag inte förstå. Det kändes mest som ett stort skämt? Inte kunde henke vara död? det skulle vara så fel. Veckorna efter brukade jag plåga mig själv, sitta och läsa gammal historik, allt vi någonsin skrivit till varandra. Jag satt där framför datorn och lät tårarna sakt rulla ner för mina kinder. Om jag kunde spola tillbaka tiden, och ändrat det jag gjorde fel. Jag begick ett misstag, och jag ångrar mig. Men man lär sig av alla misstag, man gör faktiskt det. Och jag tänker inte begå det misstaget igen. Jag har lärt mig att det bara behövs lite för ett redan deprimerad person ska gå över gränsen. Jag sa saker som jag inte menade, jag förstod inte att du menade allvar, jag tog det lite som en oseriös internetflirt, jag skäms över att se det så nu. När jag läste brevet så förändrades ganska så mycket. Det fick mig att se med lite mindre oskullsfulla ögon på livet, lite klarare, lite vassare. Det fick mig att inse att jag handlar för mycket utan att tänka, det vill säga jag gör saker utan tänka efter vilka konsekvenser det kan få. men nu vet jag.

På något sätt vill jag inte att din död ska vara förgäves, ditt liv ska minsann inte få försvinna utan mening, och det har det inte heller, för du har hjälpt mig att få en klarare syn på livet. Hjälpt mig och format mig till den jag är idag.

Idag har jag en underbar pojkvän som jag kanske behandlar lite väl orättvist ibland, vi tjaffsar för ganska många småsaker, onödiga saker. Sådanna där saker som bara tar orken ur än, men det ska inte bli såmer. För jag vill inte förstöra något så fint för småskit. Det finns så mycket sötrre problem i livet, än vem man ska sova hos? För någonstanns vet jag att vi är så mycket bättre än så. Det vi har är så mycket mer värt än att smutskastas av vanliga vardagsproblem. Jag älskar dig och jag vill fortsätta med det.


Nu ska jag somna hos min bästa vän, för jag blir lycklig av henne.
puss&godnatt.