Ni kommer få se er ungdom ruttna framför er

Nej rubriken har egentligen ingeting med inlägget att göra, utan är en fras ur en av Håkan Hellströms låtar, som jag på någout underligt sätt faktiskt är ganska förtjust i.


Min kompis skrev ett inlägg om lycka som jag just läste, och jag kände mig väl lite träffad antar jag, eftersom nu sitter här och kunde inte hålla fingrarna i styr, utan kände mig tvugnen att blogga lite.

Jag tror inte att det spelar någon roll hur bra man än har det, hur rik man än är och hur många man än känner. För jag tror att det sitter i personerna, att alla uppfattar lycka lite olika. Jag uppfattar mig själv som lycklig, för att jag mår bra, har ett bra liv och är ganska nöjd med min tillvaro. Men bara för det betyder det inte att jag kan ha problem och ibland sitta och undra varför jag finns, och varför jag alltid gör fel saker, och varför jag aldrig kan få vara lika bra som någon annan, ja liknande saker. Jag tror inte att man kan undkomma problem, ju bättre man har det, ju fler problem kanske man har? eller nej så kanske det inte är, jag vet inte. Kom bara tänka på en fras som nog är ganska vanlig. poor little rich girl. Jag brukar oftast tänka att det känns så överdrivet och att de tycker så synd om sig själva, och aldrig kan nöja sig med det man har. Mycket tror jag beror på att många sätter för stor press på sig själv. Vill så mycket, som inte alltid går.
Vill vara duktig i skolan, vill vara smal och samtidigt kunna äta massa godis, vill se bra ut, vill villvill.

Jag tror att jag lider ganska mycket av det problemet, man vill uppnå något som man kanske igentligen inte är, ställer för hårda krav på sig själv. Jag har haft mycket problem tack vare detta, tex genomgått en lång process av ätstörningar, deprissioner osv. Men när jag tänker tillbaka på mitt liv, som jag har levt än så länge, så är det inte mycket jag ångrar, för de flesta felen jag gjort eller sett andra göra har jag lärt mig av. Tack vare att jag fick ätstörningar tex, lärde jag mig att man inte blir lyckligare av att väga femton kilo mindre, utan tvärtom. Ju smalare man blir ju tjockare känner man sig. Och lite så tror jag att det är när det handlar om allt annat också. Ju mer pengar man har, ju mer ihågligare känner man sig.

Sen är det ju verkligen inte likadant för alla, men någon eller några kanske känner likadant som jag, kanske bara en av alla som läser det här inlägget. Men det spelar ingen roll, för nu har jag fått ur mig ungefär det jag ville få ur mig. Eftersom det jag ville komma fram till var att man inte behöver ha en död bror, eller skilda föräldrar eller cancer för att vara ledsen och olycklig. Utan ibland räcker det med att bara pressa sig själv.