sova är ganska tomt

Jag har alltid varit en såndär person som inte riktigt gillar att sova själv. Ett tag hade jag en period då jag var tvungen att sova med tänd lampa, efter det kom perioden då jag var tvungen att somna framför en film eller läsa tills ögonlocken inte längre orkade vara öppna. Jag minns att jag brukade tänka att jag skulle vilja bo i indien eller i Afrika, då man bodde så trångt och då man alltid var tvugna att sova tillsammans. Jag kände att där skulle jag minsann passa in.

Men åren gick och det blev allt lättare för mig att somna. Men nu på senare tid har jag börjat vänja mig att alltid sova med någon. Ofta är det med simon, annars är det någon kompis eller någon syster. Men nätterna då jag sover helt ensam blir allt färre. Vilket jag egentligen bara tycker är toppen, för det är ju trots allt lite lite tryggare att veta att någon ligger brevid än när man ska sova, och är kvar när man vaknar.
Problemet uppstår då när jag väl ska sova själv igen, vilket jag skulle igår. Det kändes så tomt att inte ha någon brevid sig eller ens i närheten. Så efter ett tag av sömlöshet, som kändes ungefär som 5timmar (det var väl sanrare en halvtimme). Bestämde jag mig för att gå upp och göra lite te, så där jag satt jag med mitt te och fösökte klura ut hur jag skulle kunna sova haha.

Efter tag kom jag fram till att jag skulle kunna sova hos mamma och pappa, det var evigheter sen och ja det är ju så mysigt att krypa upp i mellan dom, och bara få känna sig liten igen.
Och det var underbart.... till en början.
Efter ett tag började pappa snarka, och det vart varmare och varmare, eftersom den evigt surradev takfläkten inte hjälpte ett dugg.
Så trött och irriterad gick jag tillbaka till mitt rum igen, och började köra på gamla metoden. Jag läste och läste och läste till ögonlocken vart så tunga att jag somnade utan att hinna känna tomheten i mitt rum.

Egentligen vet jag nog inte riktigt vad jag vill förmedla med det här inlägget, jag satt bara och funderade lite på att jag har börjat hata att sova ensam igen. Fast lite mer annorluna den här gången. Jag vill inte sova sådär nära som innan, att man ligger jätte när och det blir jätte varmt, nej då får jag mer panik. Utan mer sådär lagom nära, man känner inte varandra med man vet att man har någon mer i rummet, så vill jag ha det. Kunna veta att jag inte är ensam. Jag vet itne varför jag känner sådan rädsla för att vara ensam. Kanske är det för att jag inbillar mig att saker bara kan hända mig och inte kommer att hända om någon annan är med. Jag vet inte. Men nu ska jag äta currykyckling och ta på mig ett par stickade sockar för jag fryser.