idasvenberg

Nu har det blivit såhär igen, sådär som jag inte vill att det ska bli.
Jag gör saker hela tiden, hinner aldrig bara vara själv en hel dag, och inte göra någonting.
Jag hade tänkt mig att det här lovet skulle blivit ett perfekt tillfälle till att vara ner och ta det lugnt, plugga osv, men icke. Jag är så otroligt dålig på att säga nej när det väl kommer till kritan. Så nu är det torsdag, och om jag ska vara ärlig så har jag nästan inte pluggat något alls på hela lovet, och så är det franska prov på onsdag JIPPI.
Jag vill bosätta mig mitt ute i vildmarken ett tag, och bara försvinna in mig själv, ta det lugnt och sova hela dagarna.


Det var egentligen inte det här jag tänkte blogga om, men det blev så uppenbart för mig helt plötsligt. Utan det jag egentligen ville skriva, var att igår satt jag vid datorn och letade efter någon bra film att ladda ner på tanka fett, såg jag helt plötsligt ett avsnitt av band of brothers. Och fick någonslags flashback eller vad man kan kalla det. För i min gamla klass, 9 F så gick vi in för det väldigt mycket när vi arbetade om andra världskriget, och en kille i min klass tog då med sig ett avsnit av band of brothers, och så satt vi där tillsammans allaihopa och förundrades över hur hemskt det en gång hade varit.

Jag satt länge och tänkte på detta, På Erik som tog med sig avsnittet, kom att tänka på att jag inte träffat han på flera månder, och ja att jag faktiskt saknade honom. Trots att han innan kunde vara det jobbigaste jag visste så saknade jag honom faktiskt.

Och så är det med hela min gamla klass, när jag väl tänker på dem så saknar jag dom allihopa, väldigt mycket. För vi var så nära, och hade så roligt tillsammans. I slutet av maj och i början av juni tillbringade vi nästan varenda minut med varandra, och sen bara skiljdes vi åt.

Men oftast så tänker jag inte på gamla klass så mycket, och märker så inte att jag saknar dom, eftersom min nya klass är så otroligt bra och vi har så roligt tillsammans. Detta skrämer mig faktiskt lite, för kanske blir det så med min nuvarande klass också, att den sen bara glöms bort i intet. Att den sammanhållning man hade bara rinner ut i sanden. Det känns som att man trycks ihop i grupper för att bli tajtare och tajtare och sen när man är som tajtas ska alla rötterna dras upp och man ska gå skiljda vägar igen.

Det känns lite jobbigt, för saknaden är en sådan tom känsla, och att vilja att någonting ska vara som det var förr är en sådan hopplös känsla.