sådan mor sådan dotter.

Igår var den där dagen vi hade pratat så mycket om, den vi hade funderat så mycket om. Undrat när det egentligen skulle bli av, hur det skulle gå, om det skulle fungera överhuvudtaget osv. Igår var dagen då vi skulle festa tillsammans för första gången. Och visst gjorde vi det, ja det gjorde vi.

Kvällen blev inte riktigt som jag hade föreställt mig, utan kanske lite mer händelserik.
Allt som började så bra, slutade med våta kinder och storgräl.
Lite mycket alkohol och jag överreagerade lite för mycket, egentligen så vet jag inte varför och nu i efterhand kan jag inte försvara mig. Men när vi väl börjar bråka, så är jag för stolt för att ge mig, och fortsätter att alltid förvånas varje gång du ens höjer rösten. För du blir så annorlunda då, inte gamla vanliga mysiga underbara simon. Utan hårdare, starkare, läskigare, lite mera ovan.
Så vi bråkade ganska mycket igår, och jag vet att det till största delen var mitt fel, och det känns bra att kunna erkänna det, att ta på sig skulden. För vad jag har märkt hittills så är det inte bra att vara för stolt.
Idag när vi låg och pratade om gårdagen, spekulerade och allmänt dissikerade gårdagens händelse, var det bästa svaret jag kunde komma på, jag ville väl att det skulle hända något. Åh så patetiskt, jag borde skämmas.

Men så fort orden kom i min mun, kom jag och tänka på min mamma som dagen innan nästan skrämt livet ur mig. När jag skulle sova mumlade hon något om att vi var tvugna att kolla noga så att dörren var låst, för att det var några som hade rymt från en pyskhem här i närheten. Redan då vart jag lite rädd, för jag gillar inte att inte känna mig säker i mitt eget hem.
Sen när jag gick ner till mitt rum, ser jag till min förskräckelse att det ligger någon i min säng....
Skrattandes kommer då mamma senare ner, och ler belåtet. Sen visar det sig att hon har "gjort" en låtsas gubbe med peruk och skor och allt och lagt sig under mitt täcke, så att det såg ut som en riktigt person.
Mamma sa då till sitt försvar, men jag ville att det skulle hända något, jag ville ha lite action i mitt liv. Kanske är det så att jag är lite som min mamma. Såndär som hela tiden vill att det ska hända saker, som blir uttråkad av att sitta still i mer än tio minuter. kanske är rastlöshet och uttråkhet mitt största problem ?
iaf så älskar jag dig, och önskar att du skulle slippa mina dumma impulser. Men som en låttext jag gillar " du är svår att leva utan, jag är svår att leva med."


och idag fyller min älsklingspappa år, GRATTIS !