hurricane och lyckliga tårar

Jag minns det så väl, det var inte riktigt kväll ännu men solen var inte längre lika intensiv och brännande, den värmde mer på ett behagligt sätt. Jag gick den vanliga stradvägen ner till havet, vinden var alldeles ljum och jag gick i mina gröna flipflop som lät för varje steg jag tog. Men det störde mig inte ett dugg. I öronen hade jag de vita hörlurarna som tillhörde min första mp3. Den var röd. Det var när jag lyssnade på i shot the sherif med bob marley, och av misstag bytte över till hurricane gilbert med Håkan Hellström som det hände något magiskt.

Jag hade hört låten flera gånger innan men hade oftast bytt över när låten kom och aldrig riktigt lyssnat på den. Jag gick där, vandrade i den ljumma luften bland stora getingar och glassförsäljare, och försökte lyssna på vart ända ord han sjöng, försökte lista ut vad han menade. Vad han ville förmedla. Jag förstod aldrig riktigt då vad han menade, men jag förstod att den där Håkan skulle bli en stor del av mitt musikintresse.

Jag blev känslig den där eftermiddagen i Italien. Det var så fint. Jag gick där helt ensam i den vackra naturen och lyssnade på en av de vackraste låtarna jag då hade hört. Det var en stund av lycka. Idag satte jag på hurricane, jag hade inte lyssnat på den på säkert ett år. Men fortfarande kände jag hur mycket den betydde för mig, det var nästan så att tårarna brände innan för ögonlocken där jag satt för mig själv och sjöng för fulla muggar. Men det var inga ledsna tårar, det var tårar av saknand och tårar av lycka.

lyckliga tårar.