Otursdag

Ungefär för en och en halvtimme sedan bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv, och baka en kaka till klassen som jag skulle ta med imorgon. Jag satt länge och letade efter recept, tillslut hittade jag ett jag vill göra. Det var som en slags kladdkaka med vitchoklad och kanel i, istället för kako. En sådan skulle jag göra. Jag satte i gång, drog fram skålar, vispar, blande kesella med socker, hällde i smält smör, smälte chokladen i ett vatten bad och grejeade ett bra tag. Tillslut var jag äntligen klar, hällde i den ljuvligtluktande smeten i formen och ställde in kakan i ugnen.
Så fort den stod där inne, rusande en lugnande tanke förbi min hjärna, Så nu har du i alla fall hunnit baka, nu kan du checka av det.

Trodde jag ja! När kakan sen var klar och det blev dags att ta ut det ur ugnen fick jag alldeles för bråttom och tappade ut hela kakan på golvet. Den fina perfeka kakan liknande numera en burn sörja av kakgegga. Jag kände hur jag tappade tålamodet. Jag hade varken kesella eller någon vitchoklad kvar och kunde inte baka någon ny.

Men efter någon halvtimme kunde jag ta tålåmodet till fånga, och har alldeles precis bakat en morotskaka, vilken som tur är inte gick sönder.



Jag måste egentligen vara en ganska ond människa, mammas jobbarkompis tog livet av sig igår, hoppade framför tåget, och här sitter jag och skriver om meningslösa kakor.
Men det är ett problem jag har, jag förstår inte att männsikor dör, förutom om det är någon som stårm ig väldigt nära. Om det är någon som jag har träffat ett tiotal gånger, eller någon som jag bara träffar någon gång i månaden, nej då märker jag inte att personen är död. I Mina tankar lever den fortfarande, står fortfarande i köket och bakar, eller är kvar i simhallen med sina barn. Jag kan inte för något i världen få ihop det i min hjärna att personen inte längre existerar, att barnen numera bor hos deras mormor. Nej det är något min hjärna inte riktigt kan förstå. Och jag tror det är därför jag inte heller berörs på samma sätt.
Puss