sömnälskare

Klockan är tjugo över nio och strax ska jag krypa ner i simons varma säng, med mitt underbara gosiga täcke. Känns väldigt lockande faktiskt, kanske just för att jag verkligen älskar att sova.

Men först tänkte jag bara berätta om en sak jag kom och tänka på igår.
Som jag tidigare nämde så var jag på bio igår, på Australia, och som i så många andra filmer så fanns det gott om människor som dog i just den här filmen. När det kommer just till döden är jag väldigt blödig och känslig, döden är för mig något av en farhåga. Något som jag ser som det värsta som kan hända. Det som jag är mest rädd för. Anledningen till det är egentligen ganska simpel, jag är rädd för det okända. Att inte veta vad som kommer att hända, kommer jag att försvinna för evigt, eller kommer jag påbörja ett nytt liv i en annan kropp? Såklart hoppas jag på nytt liv, men egentligen vill jag inte ha ett nytt liv. Jag vill ha det livet jag lever nu, med de människorna jag älskar här och nu. Så på så sätt så blir den önskan lite dubbelmoralisk. ( om det nu är ett ord)

Nu far jag iväg lite i mina egna tankar, det jag ville komma fram till var egentligen om man kan känna iförväg att man kommer att dö, precis innan man dör?
För alltid i filmer, serier och allt liknande så säger människorna precis innan de dör något som trycker ner deras hjärtan, någon hemlighet som de vill ska avslöjas, eller en sista önskan. Något meningsfullt iallafall. Självklart kan detta vara något som tv-branshen kommit på för att göra det hela lite mer spännande, men trots det så känns det som att det ligger något i det. Jag har en känsla av att man faktiskt kan känna att gud nu dör jag snart, fast sen beror det ju också såklart på hur man dör, men det jag utgår ifrån är en stillsam död i sängen. Antagligen kommer jag inte att få svar på den här frågan förens jag själv ligger i den situationen. Samma sak är det egentligen med frågan : vad händer efter döden?
Det jag oroar mig mest för är att man aldrig får reda på svaret iaf, att man dör och sen blir allt svart, man försvinner bort, och har då har man ju ingen chans att känna efter hur det blev. Nej gud jag gillar egentligen inte att tänka på sådana saker som jag inte kan råpå, ändå drar min hjärna iväg mig på riktiga små tankställare. Nu ska jag dock försöka att ta en dag i taget och krypa ner under mitt gosiga täcke.

GODNATT KÄRA LÄSARE