Mindre än någonsin

Jag gjorde något som jag upplevde ytterst obehagligt idag.
Jag satte in en p-stav. Fast det var inte det som var jobbigt. Utan det var bedövningssprutan som jag fick innan som var jobbig.

Jag hade på något vänster föreställt mig att jag skulle känna mig lite äldre, lite mer vuxen när jag satte in staven. Att jag höll på att ta klivet in i vuxenvärlden. Men icke.
Snarare tvärtom. Så fort jag beställt tid, började klumpen i magen växa.

När jag satt där på den kalla britsen i min stickade marinblåa tröja och kollade på den långa och grova nålen, kändes det nästan som att jag skulle börja gråta. Men istället satt jag där med ett krampaktigt tag runt mammas hand. Jag började tänka på hur det var när jag tagit hål i naveln, jag hade precis innan fått sån ångest att jag nästan höll på att ångra mig, och när jag väl låg där uppe på britsen var blicken som fastfryst på den långa nålen, och jag missade inte en sekund.

Det var en sån skillnad nu, jag fick inte titta på nålen. Istället tvingade mamma mig att kolla på de fascinerande teckningarna som en liten pojke hade målat till personalen. Och mitt bland alla röda och gröna tuschstreck, kände jag hur nålen trängde sig in under mitt skin. En ytterst obehaglig känsla. Under den korta tiden som jag befann mig på sjukhuset kände jag mig mindre än någonsin. Jag kände mig snarare som ett hjälplöst barn än en sjuttonårig kvinna.

Mamma underbara mamma, tack för att du finns där, och förlåt för hur otrvelig jag kan vara. Men mitt vanliga humör kan vara väldigt varierande och dåligt, när jag då har mens blir det mitt vanliga humör + en massa hormoner, och när jag dessutom är så nervös att det känns som om jag ska spy, då är det inte lätt att vara trevlig.

Som ni kanske märkte så har jag en enorm sprutskräck, eller är det kanske smärtskräck?!