Kära farmor

Det var med lätta steg jag gick upp för den lång stentrappan som ledde till mina kusiners hus.
För jag visste att både mina farmor och mina två förväntansfulla söta små kusiner skulle sitta där inne och vänta på mig. Jag möttes av varma kramar och bubblande skratt. Av kärlek och av lycka, jag möttes av alla de där ingridienserna som gör att man känner sig riktigt riktigt välkommen.

Jag och min farmor har en väldigt nära relation till varandra, vi kan sitta i timtal och prata över en kopp te, prata om allt och inget. Om livets mening eller om torrt bröd.
Jag måste säga att min farmor är en enastående kvinna, när jag är 67 är gammal vill jag vara precis lika mysig som hon. Jag vill kunna sitta och dricka te långt in på nätterna med mina barnbarn och berätta historier om hur det var när jag var ung, precis som hon.

Jag har under längre perioder skrivit dagbok och har nyligen börjar igen, därför började vi prata om just dagböcker och dess innehåll, och hur ämnena i dagboken förändras med tiden.
Farmor började berätta om hur hon hade varit störtförälskad i en kille som hette Kalle. Om hur hon hade klippt ut bilder av Kalle som hon hade hittat i någon tidning, och klistrat in i dagboken. För Kalle var nämligen någonslags modell. Men hon var i alla fall kär i den där Kalle ett bra tag, förmodligen utan att han visste ett dugg om förälskelsen. En dag hade hon träffat den där Kalle på gatan när han var med en kompis. Kalles kompis hade pekat på henne och sagt är det hon?
ÄR DET HON? att han hade sagt så hade fått otroligt stora prepostioner i farmors hjärna, hon fick för sig att han var stört förälskad i henne, och kanske till och med skulle fråga chans. Egentligen kanske han bara hade menat att det var hon med den fula tröjan, det fick hon aldrig veta.

Men att höra sin gamla erfarna farmor berätta historier om hur det va att vara ung och hopplöst förälskad, det är något visst med det. Något visst med att umgås med sin farmor.