hel och ren

Som ni kanske har förstått spenderade jag föregående vecka i Idre. En riktig toppenvecka fylld av skidåkning, kortspel, svettiga bastubesök och dansande barn.
Jag tänkte gå in lite närmare på det sistnämda. Dansande barn.

Det var en av de snöigaste dagarna, vinden sved i ansiktet och tårna började kännas som för gamla isglassar där nere i pjäxorna. Jag kände att mitt humör inte riktigt var på topp då jag med tunga ben stakade mig fram för att ta tag i den där nedrans knappliften (knappliftar har aldrig varit mina favoriter) jag kom på mig själv med att önska att jag låg hemma under täcket med en kopp choklad. En relativt syndig tanke då man betalat 1260kr för liftkortet.

Men mitt låga humör skulle inte hålla i sig allt för länge, för alldeles framför mig i liften stod en liten kille på 5-6 år. Han var inte mycket länger än en meter. En liten plutt alltså.
Helt plötsligt när jag som bäst stod där och granskade färgen på granarna, upptäckte jag hur något viftade framför mig. Och där stod han, eller nej han hoppade omkring och flaxade med armarna. Den lilla killen alldeles framför mig stod i liften och dansade hej vildt.
Jag vart så förvånad att jag började skratta, skratta riktigt högt där jag åkte alldeles för mig själv.
Livet kändes helt plötsligt lite lättare, på mågot sätt hade den där lille killen förgyllt min dag.
När jag återigen sedan åkte liften för mig själv började jag fundera på om jag kanske skulle ta och dansa lite i liften. Vara lite galen.


Det var då jag kom på det sorgliga, om jag stod där och dansade för mig själv i liften, skulle jag antagligen få många dömande och skeptiska blickar av en massa människor, som skulle tycka att jag var en knäpp idiot. Och det ligger något i det. När barn gör konstiga saker, som tex att sjunga högt och falskt på bussen då är det gulligt lite charmigt, eller om barnen går fram till främlingar och frågar vad de åt till frukost, likaså det tolkas som gulligt och charmigt. Om jag skulle gå fram till en random person och fråga om vad den hade ätit, skulle jag förmodligen få den där skeptiska blicken, och inget mer, inget svar alls.
Varför är det så? Varför anser man att barn som gör lite knasiga och udda saker är söta, medan när ungdomar, vuxna, gamlingar gör samma sak anses dom vara lite knäppa, kanske har dom en skruvlös?

Det är så tråkigt att det är så! Jag vill kunna dansa omkring på gatan och sjunga falskt och högt för full hals, även att människor går förbi, utan att få skeptiska blickar och känna mig generad.
Jag vill kunna glädja människor genom att dansa i liften, jag vill kunna glädja människor genom att bara vara jag. Precis som barn kan.