saker förändras faktiskt

jag sitter nu och lyssnar på sofijah och en massa andra gamla svenska rap-låtar.
All den musiken jag lyssnade på för ungefär två år sedan. Och minns allt, allt precis som det var då. När jag var fjorton.

När jag ser fjortisar idag,förrestem med fjortisar menar jag översminkade tretton-fjortonåringar oftast med platinblondt hår och upp pushadebröst, många av de stinker också av någon sötsliskigparfym, kanske någon date parfym? I alla fall när jag ser dessa tjejer, som är så tillfixade och ser så, ja vad kan man kalla det? ser så fejk ut. Brukar min första tanke oftast vara, men gud hur kan dom tycka att det där är snyggt? Att dom inte förstår att dom kommer att ångra sig sen om några år att dom såg ut sådär. Jag tycker att det är så sorgligt på något sätt, att de inte kan vara nöjda med sig själva utan allt det där sminket och de där upp pushade brösten.

Men någonstans har jag ändå alltid vetat att jag inte är rätt person att dömma de där stackars översminkade tjejerna, för att för ungefär två år sedan så var jag precis som dom, eller nej men jag såg ut ungefär som dom.

Från att ha varit den där tjejen som knappt sminkade sig, den där tjejen som alltid varit lite i skuggan av sina kompisar, den där tjejen som visste så väl vad hon tyckte och tänkte, den där tjejen som var så emot alkohol och sex och hela köret, så förändrades jag en hel del vid fjorton års ålder. Det började med jag bytta såkallad kompiskrets. Från att varje helg kolla på film och käka godis, blev det nu att dra fram på stan och kolla om det fanns något folk. Vi stod där på stan helt översminkade och gjorde? nej jag vet inte vad vi gjorde, vi pratade mest, och hade det faktist ganska kul. Men vi drack ingenting, och festade ingenting. Så vi kunde inte alls förstå varför folk kallade oss fjortisar. Nu förstår jag.

I mitt nya kompisgäng trivdes jag bra, för i slutet av allt filmtittande började jag bli lite trött på att aldrig träffa eller lära känna några nya människor. Det var lite som att vi vidgade gränserna hela tiden, lite mer smink där, och lite mer puff i håret där. Sen såklart kom den första festen, den första fyllan. Det känns så avlägset nu, jag drack öl! Jag som alltid hatat och fortfarande hatar öl mest i världen. Men då var det mest för att bli full antar jag. Och så blev det några gånger, öl öl öl och sen blev allting lite vingligare men häftigare.
Jag tror att jag någonstanns under min fjortisperiod tappade en bit av mig själv, eller iaf en bit av den jag var innan. Jag blev så osäker, visste inte riktigt hur jag skulle vara eller hur jag skulle betee mig. Jag visste inte riktigt vem jag var, vem jag ville vara. Jag var ganska olycklig under den här tiden. Det hände mycket saker som var jobbiga. En del sånna saker som jag kunde påverkat, som jag idag ångrar att jag inte försökte mer för att motverka, och endel saker som jag inte kunde rå för, men det hände iallafall saker som gjorde att jag inte mådde bra.
och då kunde det kännas rätt skönt att kleta på allt där sminket, och sen gå och le och låtsas som ingenting, för att dölja lite granna. Så jag tror lite att min fjortisperiod bereodde lite på osäkerheten, och så är det nog för många fjortåringar som man kan gå och störa sig på som ser så fjortisaktiga ut, och jag ska försöka tänka lite mer på det innan jag börjar störa mig, för jag vet ingenting om personen, och dess orsaker till dens beteende.

Men med detta menar jag inte allt var dåligt under den här tiden utan, jag trivdes mycket bra och de flesta av de vänner jag hade då, är jag fortfarande lika bra vän med. Men jag tror att vi alla mognade ifrån det på något vis.
Idag är jag mer säker i mig själv, visst det finns dagar då mitt självförtroende är på botten och allt känns fel, men jag vet mer hur jag själv är och vill vara som person, vad jag vill med livet, och vad som är viktigast för mig. Jag har lärt känna mig själv.