mittimellan är kanske inte bäst ?

Jag satt just och täntke på vad jag ville blogga om, vad jag kände för. Började sanbbt tänka på mitt liv, hur jag mådde, hur jag kände och ifall något var fel.


Och nej jag ska inte klaga, för jag har världens bästa vän, och en underbar pojkvän.
och ja jag är lycklig, för det mesta så är jag faktiskt ganska lycklig.

Men på senare tid har jag kommit på att det inte alltid är bra att ha två personer som man älskar mer än allt, två personer som man vill dela alla sina sjuka tankar med eller två personer som man vill ringa mitt i natten när man har drömt en mardröm. Visst är det bra på många sätt, men inte på alla. För hur man än vrider eller vänder på det blir alltid någon sårad, känner sig lite sviken eller svartsjuk. Och jag förstår för jag vet hur jobbigt det kan vara att behöva dela med sig av något som man helst vill ha för sig själv. Att man helst vill vara ensam om att vara den personen som betyder mest för någon. För annars känner man sig helt plötsligt inte lika viktig, och inte lika speciell.

Ibland får jag känslan av att ni kanske ser det som någon slags tävling, eller nej kanske inte så konkret men något liknande. Och vill så gärna, få er att känna att ni räcker till, att ni känner hur speciella ni faktiskt är för mig. Men det är svårt, svårt att veta hur man ska lösa ett sådant här problem? kanske går det inte, kanske kan det inte ens räknas som ett problem.
Ibland känns det som att det finns för många mäniskor att älska, än vad det finns tid till.



Vet inte riktigt vad jag gör? ibland känns det som jag inte hinner med mig själv bland alla andra.
Att jag vill så mycket mer än vad som någonsin kommer hända, men så kanske det alltid är för alla? att man vill mycket mer än vad som går?