livet har sin gång.

Jag vet att livet består av både upp och nedgångar. Just nu i livet, befinner jag mig i en nedgång.
Idag har inte varit någon bra dag. Men även under de sämsta dagarna i livet lär jag mig något, idag något riktigt viktigt.


Jag vet inte riktigt hur jag ska börja för att få ur mig detta på ett bra sätt. Men det är såhär, en person som står mig väldigt nära fick idag ett telefon samtal, och fick veta att dens nära släkting fick en stroke inatt.
Att han inte längre känner igen sin egen familj, inte längre kan prata och kanske kan han inte ens längre förstå?
Han var en person som vem som helst, en vanlig pappa, kanske världens bästa för just hans barn. Han var en vanlig arbetskamrat, en man som i vanliga fall gick till jobbet på veckomornarna, och på helgerna kanske tillbringade tid med sin familj, och sina nära och kära.

Men det är inte så längre, så mycket som förändrats nu. För honom, för alla människor runt omkring honom. Främst hans familj. Tänk att se sin egen pappa så svag, så förändrad. Tänk dig att inte ens din egen pappa skulle känna igen dig. Tänk dig att inte veta om din pappa någonsin kommer bli vanlig igen, att inte veta om du någon mer gång i ditt liv kommer få ha en brinnande disskusion med din pappa eller ens veta om du någon gång mer kommer kunna umgås normalt med din pappa igen.

Allt som innan har kännts så långt bort, så långt bort ifrån mig och min familj, känns inte längre lika långt borta. Jag hatar när människor man träffat och umgåts med, dör eller blir svårt sjuka. För jag har så svårt att få in i min hjärna att dessa människor som såg så otroligt levande ut, var så otroligt levande förra gången jag träffade dem, att de nu skulle vara döda, eller så sjuka att det inte gick att få någon kontakt med dem.

Ibland undrar jag varför sånt här händer? Varför sådant här händer omtänksamma människor, människor som inte alltid tar sig själv i första hand utan bryr sig om andra, människor med familj. varför händer det inte bara personer som gör så mycket fel att de inte längre går att räkna upp. Varför händer det inte bara människor som skadar andra människor, mördar andra människor? Om det finns en gud, så skulle jag så innerligt vilja veta hur han tänker då, vad meningen med sånt här är. Att en helt vanlig underbar pappa ska drabbas, att oskyldiga barn ska bli så skadade och sårade. Kanske är det så att även om det finns en gud, kan han inte styra över allt. För eftersom gud ska vara alltigenom god, kan han väl inte styra över allt, eftersom världen till stor del består av onda saker, som krig mord, människor som blir sårade, sjukdomar osv.

Kanske vill han lära oss en läxa, att inte ta allt förgivet. Att inte ta förgivet att vi får komma hem varje kväll och krama om våran mamma och pappa innan vi somnar in i varm mjuk säng. Jag har det så. Men många har det inte. Och det krävs inte mycker för att jag ska bli en av alla de som inte har det så. Så därför borde jag uppskatta det mer nu när jag har det så. Och tro mig det gör jag. Jag känner just nu bara att det finns så mycket viktigare saker i livet än vad man ska har på sig för kläder imorgon, eller hur långt hår man har. Det finns en värld utanför ens egen lilla bubbla, som man lätt fastnar i såhär i tonåren.

Just nu vet jag inte hur jag ska beté mig, hur du vill att jag ska vara mot dig just nu. För det är just i sånna här tillfällen en vän behövs, sägs det inte att det är nöd en vän prövas? Jag vill så gärna vara en bra vän, som finns där när det är som jobbigast. Ändå är det så svårt att veta hur man ska beté sig mot en person som har det väldigt svårt. Det är nog ungefär som att man inte vet hur man skulle beté sig mot en kompis om dens mamma eller pappa dog, det är då man behövs som mest, och det är då det är som svårast. Samma som om en kompis föräldrar ska skiljas, då är det också så svårt att veta hur man ska göra eller hur man ska vara. För man vill vara så bra och stöttande som möjligt. Och nu det här, vilket också är lika svårt.

Jag tror att det är svårast att veta hur man ska beté sig som vän i svåra tider, för att det är då man har som störst press på sig själv, att man vill stötta så mycket, man ska stötta så mycket. För det är det som vänner gör. Jag tror det handlar mycket om att inte sätta sig själv i första hand, utan den personen man stöttar. Kolla på den där filmen som man hatar, och baka den där kladdkakesmeten fast man mår illa, bara för att det är precis vad den andra personen behöver. Jag tror att det är en viktig grej inom både kärlek och vänskap. Att sätta någon annan i första hand.