det kanske har med aura att göra?

Det har hänt igen, som så många gånger förr.
De sakerna i mitt liv som jag verkligen inte får tappa bort är mina nycklar, min plånbok och min mobil.
Och just därför har någon skapat mig (mamma,pappa?gud?) mycet slarvig.
Jag vill inte vara slarvig, utan faktum är att jag verligen försöker att hålla reda på mina saker, och jag försöker verkligen att vara ordningsam.
Förra veckan tappade jag min plånbok på pendeltåget, och nej den har inte kommit fram, för två veckorsedan tappade jag bort mina nycklar, som tur var så hamnade dom hos vaktmästaren till slut.
Igår (för ungefär tredje gången den här månaden) råkade jag tappa min mobil i en massa vatten, den slutade fungera ungefär två timmar, så jag lät den ligga på tork över natten, och sedan fungerade den igen, elr den fungerar halv iaf.
Jag undrar varför just jag var tvungen att bli en sån virrpanna, så kanske ni tänker men gud det är ju bara att bli mer ordningsam och ansvarsfull osv.... men det är inte så! inte när det gäller mig.
Jag lägger i från mig min mobil,mina nycklar någonstans, när mitt huvud är någonannanstans, och själklart har jag jätte svårt att komma på vart jag la den ¨någonstanns sen.
Jag hatar när jag får sånna där nedvärderande blickar från alla dessa ordningsamma människor, som skrattar lite sådär halvvänligt, det där skrattet som säger naw vad sött att du inte ens kan hålla reda på dina egna grejer. Och sen finns det hånskrattet som säger ungefär HAHA så jävla patetisk.
Båda lika äckliga!
Iofs så tar jag inte det så hårt utan jag tänker att det går att fixa, så varför gå och bli demprimerad i onödan, men jag kan inte säga att det inte är jobbigt, för det är det.
Ibland känns det som om jag är en simsgubbe som styrs av någon annan, att det var någon annan som bestämde min personlighet, och nivet hur många pluttar man sa få av allt, och min styrare´tänte jävlas lite med mig, och gav mig alldeles för lite pluttar. Kanske är det så? att det inte alls är mitt fel, kanske har jag bara inte tillräcligt med pluttar?

smärta

jag har sån fruktansvärd mensvärk, har inte kunnat resa mig på en timme nu, bara legat i sängen med en värmekudde på magen. det är hemskt.
Så nu ska jag trösta mig själv, med massa godis!
det blir nästsista gången jag äter godis det här året!
och nu bloggar jag sämst i världen ungefär, och mest onintressantas jagvet!
men jag har mensvärk, så vad kan man begära?
nu ska jag plugga och tröstäta.


ciao

.

jag bloggar ganska mycket,
och pluggar ganska lite.

poems

hittade massa dikter jag skrev en gång, jag hade en period då ja gskrev ehla tiden.
jag älskade det.
jag ska nog börja igen. lägger in några här punkt.


Svart svart svart
En suck av obehaglighet
Ska det kännas såhär
Behöver det va såhär
När ska allt ta slut?
Som vassa nålar sticker mig i skinnet
Som en hård spark i magen
Alla förväntningarBlir besvikelser
Gång på gång
Låt mig försvinna
Sjunka in i det svarta.


Det går en flicka
På grusvägen där
Ångesten tynger hennes axlar
Att hon knappt orkar gå
Det är mörkt
Kallt
Hon försöker andas
Men hon ramlar ihop
Hon försöker resa sig
Men förblir liggandes
Fan
Såhär skulle det inte bli
Hon skulle klara det
Men hon sjunker
Djupare och djupare
Marken har ingen botten
Där hjärtat en gång satt
Är ett stort hål

Stjänor som gnistrar
Som om tomtebloss och fjärilar flyttat in i min mage
Jag vill känna värmen från din nakna hud
Åh vad jag vill
Vill ha hela dig
Din beröring är somElstötar genom hela kroppen
Ditt leendeSätter marken i gungning
Du får mig på fall
Om och om igen
Det ändå jag vill
Är din kropp sluten omkring mig


Åh jag är lycklig, jag mår bra av dikter nu ska jag dricka te och sitta under en filt och skriva!

naturligt?

vart är vi påväg?

Ibland börjar jag allt undra vart vi är påväg någonstanns?
Jag såg på ett tv program imorse, som handlade om skönhetstävlingar för barn. Barnen var i åldrarna fem till åtta år, och det var bland det sjukaste jag sett. Små platinblonda sexåringar, men fejkad solbränna, med isatta löständer,lösögonfransar,löshår, tusenlager smink och ja fejkfejkfejk.. och åter fejk.
Dom människorna som ska vara dom mest naturligaste i världen, dom som ska springa omkring nakna på sommaren och dom som ska kladda ner sina kläder, och dom som ska leka med dockor gick omkring på catwalks, iklädda olika baddräket, eller andra uringade klänningar.
Jag vet inte vilket som är värst, mammornas fixering, eller barnens utseende.
Vart är världen på väg någonstanns? är det konstigt att reagera så stark på det här?
Det känns så onaturligt. Mammorna säger att dom inte tvingar barnen, utan att de vill vara med, och barnen säger att det är jätte roligt att vara med samtidigt som dom sitter och gråter av hårspray i ögonen eller av att klänningen är för tajt.
Jag har förstått att fixeringen av att verka äldre än vad är, och att "växa upp" sjunker lägre och lägre ner i åldrarna. Jag menar jag har sett åtta-tioåringar som kommer i stringtrosor och pushup-bh. Det är då det börjar kännas lite obehagligt? Ska det vara såhär? att man redan som åttaåring känner press på sig själv att vara snygg, ha rätt kläder, ha stora bröst, smink, att vara smal osv?
Jag vet inte om det är att alla dessa tjejer(som jag nu syftar på) egentligen vill detta, eller om det egentligen är ett stort jävla grupptryck? Att de påverkas av all reklam, alla kändisar, tvprogarm? och det jag tcyker är mest skrämande är att om det har kunnat ändras såhär mycket på ungefär trettio år(sen mina föräldrar var i min ålder) då det var väldigt onaturligt att ens en trettonåring gick omkring i massa smink och stringtrosor. Hur ska det då vara när mina bärn växer upp? hur kommer de att påverkas av världens utveckling?
Jag vet elvaåringar som har blivit av med oskulden! elva år! Det känns så hemskt att så många av dessa människor går miste om det bästa som finns. barndomen. Jag skulle inte byta ut min barndom mot något i hela världen. Jag älskade att vara barn, och känner mig fortfarande bara som ett barn i många siutationer.
men nu ska jag leta efter bilder på barbiebarnen, som jag förhoppningsvis ska ladda upp.

hittade inga bra bilder, men checka in på youtube.
http://www.youtube.com/watch?v=ucGlnVoYdOA&feature=related

bad day?

Imorse vaknade jag upp alldeles snorig, och med dunkande huvudvärk, dessutom som grädden på moset kunde jag knappt prata för min röst var alldeles skrovlig och hes! kändes ungefär sin världens värsat baksmälla! eller ja jag kan tänka mig att det känns ungefär så, för jag blir typ aldrig baks, så jag vet inte riktigt hur jävligt det kan va. Men iaf efter mycket om och men, gick jag och simon upp vid halv tio, och skyndade med tåget till boxholm. Väl på tåget insåg jag att jag inte hade några pengar, och var därmed tvugnen att planka, så i tolv minuter satt jag med en stor klump av oro i magen, och kände mig väldigt nervös.

ungefär nu

ungefär nu skrev jag färdigt min historia läxa, fast nu är det inte nu längre, utan nu är det nyss.
och ungefär nu sitter jag framför datorn i en vit och brunrandig bikini, inte vet jag varför, bara för att vara tvärtimot alla andra kanske? Just nu börjar jag bli väldigt trött i ögonen efter att ha suttit i en och en halvtimme och skrivit ner en jävla text. och just nu sitter jag och skriver det här, visserligen är det inte samma nu, som du kommer uppleva när du sitter och läser det här. Då är det är nytt nu.
Nu förändras egentligen exakt hela tiden,varje sekund,varje hundradels sekund,varje tusendelsseuknd osv, så kan man nog fortsätta i evigheter, kanske? Det är läskigt med nu, för nu är alltid just precis nu, men så fort jag slutar skriva och läser det jag just skrev så är det inte samma nu länge, utan det nuet kommer aldrig mer komma tillbaka utan istället kommer det bara komma en massa nya nu hela tiden.
och alldels nyss läste jag igenom detta inlägget, och insåg hur oerhört pateiskt inlägg jag nyss skrev.
Vilket troligen beror på att min hjärna är alldeles sönder grötad av Alexander den store, och grekiska filosofer. Jag vill inte tänka filosofiskt! Jag hatar det, det är läskigt att tänka utanför "mina gränser" att tänka att saker kanske inte är just så som jag tror.

och förrut pratade jag med olivia i telefon, och insåg hur underbar hon är! Hon är så otroligt snäll att man får leta efter snällare. Det är synd att hon inte blev kamratstödjare för jag ver ärligttalat ingen som skulle gjort det jobbet bättre.
Nu ska jag ringa min älskling och beklaga mig över att min hjärna är grötig.

älskade du vad tiden går fort när man har mysigt

"Det handlar om att prata sönder nätter,om att sätta på en film om och om igenför att storyn hela tiden tappas bort bland kyssar.Att låta abstinensen till varandra döda känslan av trötthet.Det handlar om att älska smaken av någon annans läppar.Om att brottas bland kuddar och att älska att förlora,bli nedtryckt i dunet och kysst över hela kroppen.Det handlar om att kunna kyssa bort sårigheten,om att viska du är vacker tusen gånger varje nattoch mena det lika mycket varje gång.Att plötsligt finna ljusglimtar i den gråaktiga världenoch att ständigt ha tusen fjärilar i magen.Det handlar om att tappa bort sig i någons famnoch aldrig vilja hitta vägen ut,händer som dras genom hår och fingertopparsom smeker längs ryggraden.."

och nej tyvärr har jag inte skrivit den här texten själv, men jag önskar att jag hade gjort det. För det är ungefär såhär jag känner, det bästa jag vet är att vara kär. det bästa jag vet är att vara kär i dig. För med dig blir jag det jag som jag vill vara. Alltså mig själv, fast med dig vid min sida. Och det spelar faktiskt ingen roll hur sur jag än kan bli på dig, och hur mycket vi än kan bråka, så pirrar det ändå alltid i magen när du ler. Och jag blir ändå alldels varm i kroppen när du nuddar mig, din beröring känns som elktriska stötar mot min hud. Jag älskar dig så jag blir matt i kroppen.och igår hade vi sju månader, tänk att jag har fåttligga brevid dig och, höra dina djupa andetag i sju månader nu. Tänk att jag har fått bli helt sönderpussad så fort jag vaknat i sju månader nu.Tänk att jag har varit kär i sju månader nu.

pussss

jag hade en vän en gång

en gång hade jag vän, hon var såndär som man kanske kallar perfektionist. Eller nej det kanske man kallar sånna männsikor som vill att allt ska vara perfekt hela tiden. Men hon var ungefär sån, hon ville att hon själv skulle vara perfekt hela tiden. Hon försökte vara perfekt hela tiden. Till en början avundades jag henne, och ville också alltid vara sådär perfekt simnkad, alltid ha snygga och nya kläder, alltid ha fixat hår osv.
Men efter ett tag började jag inse att det kanske inte var så kul att alltid vara "perfekt" eller ja, det var iallafall inte så kul att umgås med någon som hela tiden skulle vara perfekt. Men kunde liksom inte riktigt vara sig själv med någon som kollade ner på än, ocn nästan skämdes för än om man gick ut osminkad i mysbyxor. Det blev liksom att man själv försökte anpassa sig, för att vara lika perfekt så att man skulle passa in den perfektes värld. Men jag har nu på senare tid insett, att det skulle vara ganska tråkigt om man inte kunde vara sig själv bland sina vänner, om man inte kunde visa sina fulaste och pinsammaste sidor för sina vänner, om alla skulle köpa likadana kläder från h&m, färga håret till samma färg och se likadna ut. Men då är frågan, är man perfekt om man ser ut som alla andra? Jag tror att den här personen försökte se ut och betee sig som hon trodde att man skulle vara.
I nuläget hälsar vi knappt på varandra, det blir ett svagt hej. Men faktum är att jag inte saknar henne, för, för mig så gick våran vänskap mest ut på att försöka vara något som jag egentligen inte var. och det var väl just därför den rann ut i sanden. För det ska inte vara så med vänner. Men ska inte behöva anstränga sig, för med dom man passar med flyter det på naturligt.

nu ska jag kila

jag saknar mitt liv som det brukade vara, jag saknar den jag brukade vara.
Ta inte det här fel, men jag saknar det lev jag en gång levde. Men som nu känns så otroligt långt bort.
Jag saknar att inte behöva ta ansvar, och jag saknar att inte få göra som man själv vill.
Jag är väl en såndär person som ska hålla på att älta massa gammalt.
och sakna exakt allt som hänt.
Dagen jag fyllde tio, likaväl som förrförra sommaren.
Ibland önskar jag att jag kunde leva förevigt, fast den önskan varar oftast bara inom nåågra minuter, för sen inser jag att alla människor jag älskar kommer någon då att försvinna från mig och jag blir ensam kvar, iofs skulle jag kunna lära känna nya människor och lära mig älska nya, men även dom skulle någon gång försvinna ifrån mig, och så många förluster tror jag inte att man orkar med.
Jag hatar filosofi, jag hatar att tänka att det kanske inte är så som jag har lärt mig att det är, så som jag vet att det är. Jag hatar att inte veta varför det är som det är!

HUVUDVÄRK KAN KOMMA PLÖTSLIGT.

och det är underbart att ha en bästa kompis,
att kunna dela tankar med någon som är lika sjuk som än själv.
att veta att någon finns där och tar emot än om man tappar fotfästet och faller.
och vara beredd att göra samma sak för sin vän.
att ligga uppe halva nätterna och prata om meningslösa saker fast man borde sova,
att helt oväntat kunna gå hem till varandra och bara vara.
att kunna visa sina sämsta sidor och fortfarande känna sig älskad.
att få dom dom bäsat råden, som man aldrig själv hade kunnat komma på.
Att ha någon som lyssnar på än fast man babblar om samma sak i ungefär två timmar.
att kunna göra bort sig tusen gånger om, men ändå inte skämmas för det.'
att veta att den kan få än på bra humör hur sur man än är.
Att veta att man kan lita på att dom gör det som är bäst för än.
att veta att man har varandra


vänskap är underskattat !

jaghataröverskrifter

ja som jag alldeles nyss skrev, så hatar jag överskrifter, eller iaf att komma på överskrifter.

och jag har hicka, och jag är hemma !

det var väl ungefär det viktigaste jag ville förmedla med den här texten.

Usch jag har ont i huvudet,kroppen och får näsblod en massa! och blir så trött på min familj, som tror att jag inte äter! det om något kan verkligen få mig att tappa humöret helt. visserligen så finns det ganska mycket som kan göra min irreterad. Men just när jag har sett framimot att komma hem och mysa, så börjar detta tjat! alltid samma tjat, alltid om samma sak, och nu börjar mitt huvud bli så proppfullt av allt detta tjat om just mat, och : du äter inte osv. så, så fort jag hör något om det vill jag bara skrikaa ungefär.

Fast nu orkar jag inte skriva massa depp, ärligt talat så orkar jag faktiskt inte skriva så mycket alls. Men jag gillar lisa(&lisa) som jag träffade idag. och det är så otroligt skönt att vara hemma, så nu tänker jag ladda ner dom senaste avsnittet av oth och göra tusen kilo fruktsallad(Y) och mysa med emmsi och maja!

pusss

ljusmys

åh idag har jag tränat spinning, usch jag hade nästan glömt hur jobbigt det var!
men det var det iaf, svettades som ett djur!
efter träningen kom min älskling till mig, så lagade jag mat till han. kyckling filè med sås och pasta, gött.
åh jag kanske borde satsa på kock hehe elr inte.
Men iaf så har tände vi massal jus och låg och myste. underbart!
det är helt sjukt hur mysigt det kan vara med stearinljus, åh en lycka sprider sig i hela kroppen.

Idag har vi haft livskunskap, den största delen av dagen sög. Men det hände faktiskt en intressant sak. Det kom en tjej/kvinna elr ah någonstanns mellan tjej och kvinna sameshit. Iaf så kom hon och höll föredrag om att hitta sin indentitet och massa, det var verkligen jätte intressant.
För jag har verkligen tänkt jätte mcyket på sånt, att just hitta sin egen stil indentiten osv.
Jag har väl alltid varit en person som strävat efter att ha sin egen stil, som gillat att sticka ut. Jag har verkligen aldrig varit rädd för att sticka ut och ha på mig eller lyssna på det jag vill. Men däremot har jag liksom alltid haft så svårt att bestämma mig, vad ska va min stil vad gillar jag egentligen? för jag har en dentends till att gilla det mesta. Jag tycker det är snyggt med lite killaktiga kläder lite rockiga/punkiga typ, jag tycker det är jätte fint med söta små klänningar, jag tycker det är fint med små linnen och jag tycker att det är fint medsportiga kläder. Samma sak när det gäller musik, så gillar jag det mesta. vad har man då för stil? vad är då en indentitet ?
ja du ärligt talat vet jag inte vad jag kan kalla mig själv, jag kan inte sätta in mig själv i en viss kategori. Jag kan nog bara kalla mig själv för mig. Ida svenberg. Inte rolig inte tråkig. bara normal! FAst egentligen känner man sig ju långt ifrån normal, man vill va långt ifrån normal man vill sticka ut från mängden, vill att en stil ska spegla ens personlighet.

Fast jag tror att många känner så, många vill sticka ut, vara speciella. Vara dom människorna man går förbi och tänker gud vad cool hon är, hon så egen och speciell stil verkligen sig själv. Och jag vet många som har sin egen stil och verkligen är mån om den. Dom människorna blir jag emst avundjsuk på, och önskar att jag kunde hitta min alldeles egna stil.


fast nu känner jag att jag bloggar alldeles för långa inlägg jämt så.
pusssss

hemmaärbäst

åh nu sitter jag här i mammas och pappas rum igen och myser.

det förvånar mig verkligen varje gång jag kommer hem, hur mycket jag har saknat att vara hemma.

det är skönt, och känns så trist på något sätt att träffa sina föräldrar så sällan.

speciellt när dom är så bäst som dom är!

men idag var det skolkort, usch jag fick ta ungefär tusen enskilda eftersom jag verkligen hatar att ta kort rakt framifrån och inte gjorde som den trevlige mannen sa.

tillslut tvingade han mig att glo rätt in i kameran, resultatet blev väl en blandning mellan en spänd gris och en tulpan.

Men resten av dagen har varit skön, jag har myst med olivia en stund! hon är bra må ni tro.

hon har en sån mysig personlighet, sådär mammig att man bara vill krama henne hela tiden.

och sen har jag hunnit träffa älskling en stund med! vi köpte choklad och bananer gotti! sen tvingade jag honom att bära mig upp för alla trappor! hehe

gued jag saknar att vara liten, jag saknar att bara vara hemma på helgerna och äta godis i soffan, och mysa med familjen! Känns som jag tjatar om detta väldigt mycket nnu, men det är så! mer småbarnsliv åt folket tack!

nu ska jag krypa ner i soffan med massa kuddar och täcke och kolla på film innan jag somnar (det lär väl bli att jag sover i soffan inatt, för på någotvis så älskar jag det.)

pussssss

p.s jag saknar clara d.s

på söndagar somnar jag alltid så sent, så på måndagar borde det vara världens längsta sovmorgon punkt.

höstbröst

helgen har varit bra, men kort.
känns som att det alltid är så, man längtar så mycket tills helgen då man kan sova och slappna av osv, och sen när det väl blir helg så hinner man knappt njuta av den innan den är söndagskväll igen och man sitter uppe, när man egentligen borde sova.

Det känns ungefär som att hela mitt liv är en långfilm, och att någon håller in spolningsknappen hela tiden. Så att tiden bara rinner ifrån mig och jag aldrig riktigt hinner stanna upp och njuta av livet.
är det normalt att känna så i sextonårsålder ? att livet går alldeles för fort? är det normalt att titta på sjuttiåriga tanter och tänka, snart är jag där. Jag har ingen aning om det är normalt eller inte, för ärligt talat har jag aldrig haft den diskussionen med någon, men jag vet iaf att det är så jag känner.
åren bara går, och jag kommer ihåg fortfarande ihåg min sjuårs dag hur bra som helst, jag saknar det. Jag saknar att va sju år. Att bara umgås med sin familj och sin släkt hela tiden. Att inte ha några måsten, inga tider att passa, ingen stress. Jag kan helt seriöst kolla på småbarn och vara avundsjuk, och tänka om tio-femton år är dom fortfarande unga och har hela livet framför sig, medan jag är medeålders(eller okej nu kanske jag tog i lite väl mycket) men ah ni fattar. Fast mina tankar brukar inte va helt normala heller.

Men nu ska jag dricka te och höstmysa med världens bästa syster innan jag somnar, och imorn är det skolfoto. usch ! jag gillar inte det. alltid blire samma fejksmile, får väl se hur det blir imorn...


pussssss

och nu kommer den andra hälften, den jobbiga hälften.
vet inte om jag borde skriva allt jag känner här på bloggen, kan så lätt misstolkas.
men eftersom jag skriver den här bloggen för min egen skull och använder den för att rensa skallen och skriva av mig, så får vi se hur det blir.

iaf så har jag väldigt lätt för att bli deppig på senaste tiden, och jag vet inte om det är höstens kyla, och mörker som tynger ner mig, eller om det är något annat som jag är rädd för att det kan va.
Jag hade kanske sluppit allt det här gamla jobbiga grubblet om jag inte var ensam nu, men nu är så, jag sitter här ensam med massa frukter, äpplen bananer och kiwisar. frukterna&jag.
Det är när jag är ifrån dig jag tvivlar, tvivlar på mig själv, tvivlar på oss.
vill jag det här, ska jag känna såhär osv.
Men jag är väl en sådan männsika, som nästan aldrig vet vad jag känner, det finns ju så mkt fördelar med allt, men problemet är ju att det oftast finns minst lika många nackdelar med. och mittimellan alla fördelar och nackdelar sitter jag, och ska avgöra vilket som väger tyngst nackdelarna eller fördelarna?
Jag som alltid är så förvirrad och vimsig och tar det mesta lite halvt oseriöst, hur ska jag kunna avgöra?
hur ska jag avgöra vad som är bäst för mig, för dig, för oss? när jag inte ens vet hur jag själv känner.
när jag inte vet hur jag ska göra, känner jag mest för att krypa ihop i mamma eller papppas knä och gråta och be dom säga hur jag sak göra, sådär som jag alltid gjorde förr. Men nu är mamma och pappa borta! på något hotell någon stanns och jag sitter här i min lägenhet och med en jävla massa frukt.
så nu kanske jag borde fortsätta äta all frukt, så slipper den ruttna med mig.


och förövrigt så hatar mattis fotboll, och han är snäll och gör mig ofta glad!


pusssss

ES1 <3

Idag tänker jag skriva två inlägg, för just nu har jag två helt olika känslor i kroppen, som inte passar in i samma inlägg. Jag känner mig liksom delad på mitten. Min ena hälft är glad och alldeles lycklig, medans min andra hälft är osäker och grubblig. Jag börjar med min första hälft.

gårdagen var underbar! allt var så mysigt,roligt,trevligt osv. ja you name it.

Våran klass(ah elr iaf tjejerna i våran klass) hade bestämt sig för att åka och äta pizza i boxholm, för där har dom nämligen väldans god pizza. Så vi lyckades få alla tjejerna i klassen (utan olivia&linnea som skulle toffla med sina pojkvänner).

Och trevligt vare, god mat, tervligt sällskap, och en himla massa flum.

Vi gick till en lekpark, och lekta en massa, sen sprang vi mest runt och fulade, och ah gjorde det vi var bäst på ungefär. Och jag känner verkligen på mig att det här kommer bli en super bra klass. i hela kroppen.

Det var nog en av dom bästa kvällarna på länge, för jag var sådär jätte glad, som man bara är ibland, när allt går bra. Sådär glad så man tycker att nästan allt är roligt.

så igår var en bra dag. HAPPY DAY.

Första dagen på gymnasiet, tänkte jag ba omg, vad har jag gett mig in på. vet jag vad jag vill gå? är det här rätt för mig? den här klassen asså? Jag funderade stenhårt på att byta klass! gå ngt samhällsprogram med samma gamla människor från junkis. Jag ville bara spola tbx tiden ett år elr två, vara tillbaka i min gamla klass, all trygghet, all kärlek, all gemensamskap, jag tänkte ngt i stil med, gud den här klassen kommer aldrig ens kunnaa jämföras med min gamla, men tji fick jag ( om jag får låta lite som en tant) för jag känner redan att den här klassen är underbar! trots att det knappt gått en månad.

pussssssss

L Y C K A

åh just nu sitter jag och lyssnar på håkan, och det känns underbart.

Jag älskar att bara ligga under täcket med världens mysigaste strumpor och ligga och lyssna på håkan.

det är bland det mysigaste jag vet.

Och ännu mysigare är det nu på hösten, för då kan man dricka te samtidigt och tända massa ljus.

åhh det är lycka.

när man ligger där i sin ensamhet och myser, känns det som man kan klara allt.

Fast det är klart lars winnerbäck går också kanin bra att ligga och mysa till.

förövrigt känner jag mig lite pömsig, vilket ja inte borde göra eftersom vi hade sovmorgon till halv tolv idag, åh gud vad skönt det var! äntligen känns det som jag har turen på min sida. det mesta flyter på liksom, och går bra. skolan,familjen,vännerna,pojkvännen,träningen ah livet.

och igår hade vi dansuppvisning, gud vad roligt det var för vi är nog bästa klassen. Efter vi dansat drog vi sjungandes iväg till ica och köpte gotti(vindruvor&ljusgrönfestis mums!)

Sen sov lisafisa hos mig, myspysbus vi lagade blåbärsgröt osågott :D

och förövrigt så saknar jag simon massa faktiskt, men det är nog för vi har umgåts så himla mycket på senaste tiden. För då blire så tomt när jag inte träffar honom. det är lite jobbigt, för ju mer vi träffas ju mer saknar jag honom. Och saknaden är jobbig, för det blir så tomt. åh nu känns det som jag upprepade samma sak ungefär hundra gånger, men iaf så ska jag ´hem ikväll och krama sönder mamma&pappa för jag älskar dom.

pusssss

saknad .

åh igår när jag var ute och gick lite, så mötte jag morfar, och gud vad jag hade saknat honom kände jag då.

Usch jag ville aldrig sluta krama honom, bara stanna kvar i hans trygga famn, för han är världens bästa morfar.

och det säger jag nog alldeles för sällan till honom. Men iaf så kom jag också på att jag tillbringar alldeles för lite tid hos mormor och morfar numera, och att jag nog borde ta en helg då jag bara sover hos dom och myser hela helgen! Ja så får det bli!

och nu så är jag sådär trött igen, usch! jag blir nog alltid det av skolan, lite snurrig i skallen.

vilken tur att jag och lisafisa snart ska och träna förresten så jag kommer igång med träningen och börjar bli lite hurtig igen, HAHA det kan behövas vill jag lova.

vi ska testa en ny coolinggrej.. mm vi får väl se hur det går.

åh sen blire plugg plugg plugg! usch&fy.

men duktig ida!

förövrigt så ska jagf krama sönder lisafisa sen för jag tror hon behöver det och min bild är väldigt höstig.

och höst är mysigt! te och stickad kofta ! åh<3

pussss

och idag fyller lisax2 år :)

grattis till er :D

och förövrigt så har jag vickan pratat ut massa nu, så snart ska jag till henne och mysa !

och i helgen blire fest!

För lisa och susanna !

wehej :D

pusss på mig för att jag är trött

trött tröttare tröttast!

Måste bara börja med att jag är så sjukt trött, ja sådär trött så att huvudet värker och kroppen inte riktigt hänger med. ah när man är seg i hela kroppen och skulle kunna somna vilken sekund som helst, och just därför vet jag inte riktigt än vart det här inlägget kommer att leda, men det får bli lite som det blir.

Helgen har varit okej, inte bra och inte dålig.
Fast om jag ska vara ärlig lutar den iaf mer mot bra en dåligt. Så en mellanbra helg är nog det rätta ordet.
Den började helt perfekt åka hem på fredagen och bara ta det lugnt med min älskling var nog det bästa jag kunde göra just då, för gud vad skönt det var. Dels att få komma hem och umgås lite med mamma och pappa och dels att bara få slappna av och inte göra någonting hela tiden. underbart.
sen vare ju då lördagen, usch.
Men det blir oftast så för mig.. fel alltså, det blir knappast aldrig som jag hoppas på eller förväntar mig.
Jag tänker liksom om jag gör så, så kommer det bli jätte bra osv. men det är alltid något som blir fel iaf.
Men iaf, så skulle jag och lisa mysa på kvällen och sen på natten skulle simon komma och sova hos mig.
men han skulle visst festa på kvällen, och det var ngt strul medbussarna så han inte skulle kunna komma.
Jag vart sur och besviken och så var bråket igång, eller tjaffset låter förresten bättre.
Det slutade med att simon gick därifrån och jag gick hem till lisa.
tilslut bestämde vi iaf att simon skulle sova hos mig trots allt.
Åh ju mer tiden gick efter bråket kände jag verkligen hur jag saknade honom, ah jag verkligen längtade tills han skulle komma. Jag låg och tänkte ut hur det skulle bli när vi skulle ses, att vi skulle springa mot varandra och att jag skulle hoppa upp på honom och han skulle snurra mig, ah sådär som det är ialla kärleksfilmer nivet. äkta romantisk. Så jag satt där och tänkte att åh det kommer bli såbra.
Men trög som jag är ska jag ju självklart somna och inte vakna förens halv två för att inse att min mobil hade dött, och att simon suttit och väntat på mig i en halvtimme.
usch när jag en kvart senare mötte upp en frysande simon, kändes det bara så typiskt mig.
uschuschusch.
jag somnade inte med gott samvete den natten.

men iaf så har det löst sig nu, och det känns bra, för jag älskar simon väldigt mycket.

pusssss

andrahandsval ?

kära victoria jag älskar verkligen dig, och du är en vän jag verkligen hoppas att jag kommer ha kvar länge länge, eftersom du trots allt har varit min vän sedan jag lärde mig prata.
Vi har gått igenom många faser tillsammans, första fingermålningen, första skoldagen, första pyjamas partyt, första fyllan... och så kommer vi nu till det jag sitter och funderar en massa på, första förhållandet.
Åh ibörjan var jag verkligen jätte glad för eran skull, åh ni var så söta, och åh ni passade så bra!
den första månaden kändes det faktiskt inte så farligt när du gång på gång dissade mig, för första månaden är det faktiskt okej att vara lite tofflig.
--faktum är att det är inte första månaden längre, och inte andra heller för den delen. utan för eran del är det väl runt det 18 månanden. och ärligt talat så börjar jag bli väldigt trött på detta dissandet nu.
kalle hit och kalle dit. Jag förstår att du älskar kalle, han kan vara världens bästa person, och jag älskar också kalle ( han är min kusin ), men du älskar också mig? ( eller säger dig göra det)
och man har en relation även till sina vänner som man måste upprätthålla, för man liksom inte vänner med dom personerna som man gick i förskolan med, kanske just av den anledningen att man slutade träffas, att leka varje eftermiddag byttes ut mot ett blygt hej efter några år. Ah det är ju så det går, man glider längre och längre ifrån varandra, och tillslut finns det liksom inget mer att säga än ah hej typ.
---Jag kommer speciellt ihåg en gång, när vi var som bäst vänner och var hela tiden i skolan, och du dissade mig så fort han kom o gick iväg med honom, usch jag blev så trött på det att jag tänkte, ah jag kanske borde prata med henne för jag orkar inte ha det såhär. Så jag försökte prata seriöst med dig och sa ngt i stil med, asså jag är ju ditt andrahansval, du är med mig när du inte kan vara med kalle, och du liksom ´garvade åt mig o ba haha ah så äre faktiskt, du är ju mitt andrahandsval.
sen den stunden har jag alltid kännt det lite som att du alltid tar mig förgivet. Att jag alltid kommer finnas där för dig när kalle inte kan, elr när du faktiskt börjar sakna mig.
---Men det kanske inte blir så, för idag när du dissade mig och lisa, när vi hade suttit och väntat utanför din lägenhet i tjugominuter, och du fortfarande var med kalle när vi ringde och frågade var du va, och du sa typ, ja okej då jag kommer väl då, elr ngt liknande.
Då insåg jag verkligen att jag inte ville att du skulle komma, jag ville inte vara med någon som inte vill vara med mig, jag vill inte behöva tvinga en kompis till att va med mig. Då försvinner liksom själva "tjusningen" med att bara vara med sina vänner och bara ha så kul för att man älskar varandra.
Jag vet inte om du någonsin kommer att läsa det här, jag både vill och inte vill. Jag vill för att du någon gång ska förstå att vi menar allvar, och att vi är trötta på ditt beteende. Men samtidigt är jag lite rädd för din reaktion. Men nu ska jag mysa med bästislisa och dricka te :)


pusss&godnatt.

nördiz

åh kände för att vara nördig och skriva flera inlägg idag,

för jag har varit så duktig och gjort om min blogg (trots att jag borde sitta och plugga). :$

Åh nu väntar jag mest på att pappa ska komma och hämta mig, för jag saknar faktiskt hem en hel del för att vara ärlig. Det är verkligen super bra, kanon kul och allting att flytta hemifrån, men ibland vill man verkligen bara komma hem och få bli ompysslad av sina föräldrar, bara att få umgås lite med sina gamla föräldrar känns underbart!

haha nu låter det som jag har bott själv i ungefär ett halvår, men nejnej, snarare två veckor!

men vad kan man begära av en sån som mig, såklart jag kommer längta hem ibland, och undra vad fan jag gör här, men det är väl perioder som kommer och går. Det är bara en sådan omställning från att träffa sina föräldrar varje dag, till att prata i telefon med dom, tre gånger i veckan. skillnad minsann.

Så idag har jag iaf bestämt mig för att åka hem och sova i min "vanliga" säng och äta mammas mat!

underbart.

Men först ska jag iaf vara gullig och laga mat till min lillasyster och ta tag i mitt liv och plugga (USCHUSCHUSCH) men jag har trots allt jävla skriftligt läxförhör om de första högkulturerna, och mitt iq är så högt att jag inte ens har läst igenom det ännu (lucky me).

Men nu ska jag inte va pessimistisk nej! det kommer säkert bli jätte intressant när jag börjar läsa, haha nu är jag faktiskt inte ironisk, utan det brukar fakitskt bli så för mig, att jag blir jätte intresserad när jag väl ger det än chans. Så lets do this.

kanske borde nämna också att det blir mys med bästa brudarna imorn hos vickan!

åh hoppas vickan har laddat ner en film som vi vill se, den hette ngt i stil med mom at sixteen,

verkar väldigt bra!

pusssss <3

åh desperate housewives är hur bra som helst! (Y)
sitter och nördar precis just nu, och jag som borde plugga.
fyskäms på mig.
god, jag vill se mer,mer,mer!
jag har över ont i huvudet! och känner mest för att sova i tusen år just nu, men jag är ju ungefär väldigt överamitiös så jag måste plugga so i massa timmar. urk!
Men annars är verkligen skolan kanon just nu, klassen är super faktiskt, vi hittar på massa roliga saker som vi ska göra hela tiden. imorgon blire kladdkakebak minsann !
förresten har jag glömt skriva att lisa har börjat i våran klass myspysbys <3
HAHA fyfan vad jag är sämst på att blogga just nu, men jag har ont i huvudet, och min fanatsi ligger ungefär runt noll. känns som jag ska ruttna bort faktiskt!




LALALA ja hatar att plugga! shame on me:$


puss suckers.