andrahandsval ?

kära victoria jag älskar verkligen dig, och du är en vän jag verkligen hoppas att jag kommer ha kvar länge länge, eftersom du trots allt har varit min vän sedan jag lärde mig prata.
Vi har gått igenom många faser tillsammans, första fingermålningen, första skoldagen, första pyjamas partyt, första fyllan... och så kommer vi nu till det jag sitter och funderar en massa på, första förhållandet.
Åh ibörjan var jag verkligen jätte glad för eran skull, åh ni var så söta, och åh ni passade så bra!
den första månaden kändes det faktiskt inte så farligt när du gång på gång dissade mig, för första månaden är det faktiskt okej att vara lite tofflig.
--faktum är att det är inte första månaden längre, och inte andra heller för den delen. utan för eran del är det väl runt det 18 månanden. och ärligt talat så börjar jag bli väldigt trött på detta dissandet nu.
kalle hit och kalle dit. Jag förstår att du älskar kalle, han kan vara världens bästa person, och jag älskar också kalle ( han är min kusin ), men du älskar också mig? ( eller säger dig göra det)
och man har en relation även till sina vänner som man måste upprätthålla, för man liksom inte vänner med dom personerna som man gick i förskolan med, kanske just av den anledningen att man slutade träffas, att leka varje eftermiddag byttes ut mot ett blygt hej efter några år. Ah det är ju så det går, man glider längre och längre ifrån varandra, och tillslut finns det liksom inget mer att säga än ah hej typ.
---Jag kommer speciellt ihåg en gång, när vi var som bäst vänner och var hela tiden i skolan, och du dissade mig så fort han kom o gick iväg med honom, usch jag blev så trött på det att jag tänkte, ah jag kanske borde prata med henne för jag orkar inte ha det såhär. Så jag försökte prata seriöst med dig och sa ngt i stil med, asså jag är ju ditt andrahansval, du är med mig när du inte kan vara med kalle, och du liksom ´garvade åt mig o ba haha ah så äre faktiskt, du är ju mitt andrahandsval.
sen den stunden har jag alltid kännt det lite som att du alltid tar mig förgivet. Att jag alltid kommer finnas där för dig när kalle inte kan, elr när du faktiskt börjar sakna mig.
---Men det kanske inte blir så, för idag när du dissade mig och lisa, när vi hade suttit och väntat utanför din lägenhet i tjugominuter, och du fortfarande var med kalle när vi ringde och frågade var du va, och du sa typ, ja okej då jag kommer väl då, elr ngt liknande.
Då insåg jag verkligen att jag inte ville att du skulle komma, jag ville inte vara med någon som inte vill vara med mig, jag vill inte behöva tvinga en kompis till att va med mig. Då försvinner liksom själva "tjusningen" med att bara vara med sina vänner och bara ha så kul för att man älskar varandra.
Jag vet inte om du någonsin kommer att läsa det här, jag både vill och inte vill. Jag vill för att du någon gång ska förstå att vi menar allvar, och att vi är trötta på ditt beteende. Men samtidigt är jag lite rädd för din reaktion. Men nu ska jag mysa med bästislisa och dricka te :)


pusss&godnatt.