jag hade en vän en gång

en gång hade jag vän, hon var såndär som man kanske kallar perfektionist. Eller nej det kanske man kallar sånna männsikor som vill att allt ska vara perfekt hela tiden. Men hon var ungefär sån, hon ville att hon själv skulle vara perfekt hela tiden. Hon försökte vara perfekt hela tiden. Till en början avundades jag henne, och ville också alltid vara sådär perfekt simnkad, alltid ha snygga och nya kläder, alltid ha fixat hår osv.
Men efter ett tag började jag inse att det kanske inte var så kul att alltid vara "perfekt" eller ja, det var iallafall inte så kul att umgås med någon som hela tiden skulle vara perfekt. Men kunde liksom inte riktigt vara sig själv med någon som kollade ner på än, ocn nästan skämdes för än om man gick ut osminkad i mysbyxor. Det blev liksom att man själv försökte anpassa sig, för att vara lika perfekt så att man skulle passa in den perfektes värld. Men jag har nu på senare tid insett, att det skulle vara ganska tråkigt om man inte kunde vara sig själv bland sina vänner, om man inte kunde visa sina fulaste och pinsammaste sidor för sina vänner, om alla skulle köpa likadana kläder från h&m, färga håret till samma färg och se likadna ut. Men då är frågan, är man perfekt om man ser ut som alla andra? Jag tror att den här personen försökte se ut och betee sig som hon trodde att man skulle vara.
I nuläget hälsar vi knappt på varandra, det blir ett svagt hej. Men faktum är att jag inte saknar henne, för, för mig så gick våran vänskap mest ut på att försöka vara något som jag egentligen inte var. och det var väl just därför den rann ut i sanden. För det ska inte vara så med vänner. Men ska inte behöva anstränga sig, för med dom man passar med flyter det på naturligt.