höstbröst

helgen har varit bra, men kort.
känns som att det alltid är så, man längtar så mycket tills helgen då man kan sova och slappna av osv, och sen när det väl blir helg så hinner man knappt njuta av den innan den är söndagskväll igen och man sitter uppe, när man egentligen borde sova.

Det känns ungefär som att hela mitt liv är en långfilm, och att någon håller in spolningsknappen hela tiden. Så att tiden bara rinner ifrån mig och jag aldrig riktigt hinner stanna upp och njuta av livet.
är det normalt att känna så i sextonårsålder ? att livet går alldeles för fort? är det normalt att titta på sjuttiåriga tanter och tänka, snart är jag där. Jag har ingen aning om det är normalt eller inte, för ärligt talat har jag aldrig haft den diskussionen med någon, men jag vet iaf att det är så jag känner.
åren bara går, och jag kommer ihåg fortfarande ihåg min sjuårs dag hur bra som helst, jag saknar det. Jag saknar att va sju år. Att bara umgås med sin familj och sin släkt hela tiden. Att inte ha några måsten, inga tider att passa, ingen stress. Jag kan helt seriöst kolla på småbarn och vara avundsjuk, och tänka om tio-femton år är dom fortfarande unga och har hela livet framför sig, medan jag är medeålders(eller okej nu kanske jag tog i lite väl mycket) men ah ni fattar. Fast mina tankar brukar inte va helt normala heller.

Men nu ska jag dricka te och höstmysa med världens bästa syster innan jag somnar, och imorn är det skolfoto. usch ! jag gillar inte det. alltid blire samma fejksmile, får väl se hur det blir imorn...


pussssss